1969
Året då raketen Apollo 11 ska skjutas mot månen. Besättningen kördes ut i öknen, där de tränade att lyfta saker med tänger iklädda astronautdräkterna.
Cordelia (C.) var upptagen med annat, la inte märke till det.
Hon hade fått förbud mot att umgås med sin pojkvän Andreas, kanske inte helt oförståeligt när han skickade ett postkort från London där han hade “testat en LSD-tripp”. Kortet skrek ut till världen, jag gör som det passar mig. Han bodde i Hamburg och hon på andra sidan av Elbefloden i en liten by med sina historiska byggnader från medel och svensktiden.
Brevkontakten fick inte heller fortsätta. Där gav de annars prov på sin intellektuella förmåga, genom att späcka det skrivna med främmande ord direkt ur ett lexikon.
C. var envis. En skolkamrat skulle nu ta emot posten för överlämning i skolan. Kassiber! Breven sparades i historieboken, vilket inte var så genomtänkt när tilliten mellan föräldrarna och C. var bruten. Obevakade gömdes de.
Innan dansträningen cyklade C. till en telefonkiosk och ringde Andreas. Han lät disträ, sa att han tyckte att hennes föräldrar hörde till stenåldern, men hans tonfall var likgiltigt. Hon pratade på, nervigt. Att skicka till hennes kompis fick endast ske i nödfall.
Med dansen hade hon problem. Något bar iväg henne och då glömde hon att hålla takten och kom efter i gruppkoreografin. Måste räkna stegen, tänkte hon skamsen.
Redan när hon körde in cykeln i skjulet hemma visste hon att något var fel. Modern stod vid dörrposten till C.s rum, vinkande med Andreas två brev. De hade snokats fram. “Du skulle sluta ha kontakt”, pressade modern fram och slog henne i ansiktet. “Vad håller du på med?” tillade fadern, delade ut några slag mot hennes bakhuvud och nacke, gick sedan.
Modern skrynklade ihop breven i sin knytnäve och knuffade henne in i rummet, stängde dörren. Raseriet växte i C. och tårarna rann. Hon nynnade på en Doors-melodi …. can´t you see that I´m not afraid… Musiken tröstade.
Att föräldrarna var bekymrade för henne tänkte hon aldrig på! C. ville bestämma själv, vem hon umgicks med. Den förstummande genansen hade hon lyckats knuffa åt sidan, njöt av att även träffa killar. För att få tid att vara med Andreas, uppfann hon kompisen ”Anna” i dansgruppen och berättade för modern lite då och då – och även om en invitation till en helgvistelse.
I den stora världen hade Apollo 10 klarat av sin generalrepetition i banan runt månen!
Hon skrev ett brev som ”Anna”, ändrade sin skrift till oigenkännlighet. Det postades från en annan by, nära Hamburg. Efter postleveransen läste C. brevet högt. ”Får jag tacka ja?”, tiggde hon, gav brevet till sin mor. För det mesta var det modern som bestämde i hemmet, sedan gällde det. Det syntes på moderns ansiktsdrag att hon funderade.
Solen hade legat på ett tag och gav försmak av sommaren. De bar ut några trädgårdsmöbler och satte sig. Helgfika med hembakad citronkaka. Här fanns ett smidigt samarbete, modern rörde ihop ingredienserna och fadern vispade degen len med vänster handen. Den högra armen var inskränkt i sin rörlighet genom hans krigsskada. Granatsplitter där och i kroppen hade rivit sönder muskler och underarmens ben en gång i tiden.
Let the sun shine in – sjöng the 5th Dimension.
C. var sen igen i skolan. ”Min cykel punkterade ”, ljög hon ” det tog tid att laga!” Läraren tittade missmodig på henne, skrev en anteckning i klassbokens spalt för uppförande. Vad bryr jag mig om taskigt betyg där, det är inget ämne tänkte hon.
Ur olika garnrester stickade C. en tröja, lyssnade samtidigt på Radio Luxemburg. Hon ville återskapa en tröja likt andra världskrigets slutskede, som modern berättade om. Framstyckets två delar band hon ihop med ett skosnöre. Barn av överlevarna, en markering med eftertryck.
C. fick åka till ”Anna”! Så lätt hon kunde orientera sig i Hamburg. Undrade varför det låg så många tomma stora hus i kvarteret bredvid Rothenbaumchaussee. Andreas introducerade henne för sin kompis Thomas, som bodde i ett av de tömda husen, med plats för en ateljé. Thomas pekade på ett bord centralt uppställt. Han gjöt kakel som var utformade som sandstrand, som om havet hade lämnat det vågiga mönstret. Ett badrum skulle kaklas på detta vis. C. kände den utsökta kreativiteten, det gav henne en lyckokänsla.
De satt på Andreas smala säng. Till skillnad från andra gånger hade de inte börjat hångla. En dörrknackning, Andreas styvmor tittade på C. ” Det är telefon till dig.” Förvirrad följde hon efter. Alltför privat kändes det med telefonen bredvid den obäddade dubbelsängen. Sakta lyfte hon luren, ”Hallå”, hennes mors röst skar i örat. Hon skällde: ”Du kommer hem omedelbart.” C. försökte att göra sin röst saklig. ”Centralstationen ligger en bit bort. Jag tar närmaste tåg när jag kommer dit.”
Katastrof – hur hade de kommit på henne? Hon packade ihop sina saker, förklarade samtidigt för Andreas. Ett distanserat avsked.
Medan hon släpade sig till stationen växte ångesten. Den fyllde hela hennes kropp invändigt. Tänk om hon bara kunde flyga iväg….
I stora hangarer gjorde den kommande besättningen på Apollo 11 tyngdlöshetsövningar. De studsade runt i ett speciellt rum, gjorde kullerbyttor i luften.
C.hoppade på ett tåg. It´s a hard rain gonna fall, tänkte hon. En rundlagd biljettkontrollör närmade sig med framsträckt biljettång. Hon rotade i sin väska, ”Min plånbok är borta!” C. fick åka med, om hon lovade att visa honom sin by på kvällen. Att meddela föräldrarna var nödvändigt. Jag finns i stationens väntrum, var hans enfaldiga svar.
Aldrig att hon tänkte gå tillbaka till stationen. Fyrtio minuters gång hem, som att gå genom entrén till helvetet.
Knappt hade nyckeln stuckits i låset, revs dörren upp inifrån. Besinningslösa föräldrar slog sin omvandlade oro, sin vanmakt på sin flickas kropp. De fick ont i händerna, förstärkte med knytnävarna. Bytte av varandra, hämtade förstärkning av en galge. Likt en galen dans rörde sig trion. C. kastades in i radiatorn. Fick det knasande ljudet modern att lugna sig? ”Det är bäst vi sluter nu”, pressade hon fram och gick gråtande till vardagsrummet. Fadern var fortfarande farligt rasande, slog C. in i hennes rum, rev en poster från väggen och slet ett par smala handsydda manchesterbyxor med sig. Ned till källaren för att elda bort bevis för dotterns galenskap. C. grät av smärta, kränkt.
I detta ögonblick rann känslan över i henne. Det räcker! Hon tog fram en läderväska, rullade ihop en grön sovsäck och stoppade den i botten, den fyllde en del. Att sticka! Tänk! Hon tittade in till sin mor som hängde ledsen i soffan. Tårarna hade grävt spår i ansiktet. Försiktigt vidrörde hon moderns knä, som om hon ville skaka liv i hennes avdomnade kropp. Viskade ”Förlåt” och gled tillbaka till sitt rum.
Jag får vänta, tänkte C. Sommarlov och moderns födelsedag! Så less att vara i denna lilla instängda värld. Då och då la hon ett plagg i läderväskan, för att göra sig redo!
The magical Mystery Tour is coming to take you away, sjöng de från radion.
En vecka efter firandet är det dags. Hon har en liten väska med sig- den stora hade hon deponerat hos sin väninna- och bär sin nallebjörn. ”Det är en knasig picknick, vi ska ta med något som hade betydelse när vi var barn!”
Väninnan möter upp henne på väg till stationen. Farvälvinkningar.
Nallen inkvarteras hos en kompis på studenthem. Den håller uppsikt över rummet från en bokhylla. Hon besöker Thomas, som hon är intresserad av, stannar där. Lite småjobb på ett galleri och städning.
” Du måste hitta ett annat boende”,säger han efter några dagar, ”om polisen börjar leta efter dig, åker jag fast, för jag är skriven i Berlin för att slippa göra militärtjänst. Att bo här är straffbart!”
Besviken ger hon sig av! Ovetande om att Apollo 11 har skjutits upp. Till sin resa mot månen. Nynnar med i David Bowies sång, Space Oddity. …and put your helmet on.
Fyra dagar senare tar hon sig över gränsen till Danmark. Cordelia, den hjärtliga på latin. Sträcker ut höger tumme för att få lift.
Apollo 11 har landat på månen.