Ikväll är det Tallåsen. Valborgsfest. En jävla skiva. Alla ska dit; Jonas, Martin, Niklas N, Niklas S, tjejerna i klassen (så klart, de har ju redan varit där flera år förut).
Men inte jag.
För jag har föräldrar som tycker att jag är för ung för Tallåsen, och det är ju 18-årsgräns av en anledning och det är för jävligt vad det sups och blir dumheter där. Vad är det för roligt med det? Dansar de inte längre?
Så jag sitter här. Väntar på att Windows ska starta så jag kan avsluta det igen och gå ut i DOS och köra i gång NHL96. Kör jag på minsta bildstorleken hackar det inte alls.
På tv:n i köket firar de att kungen fyller 50. Till och med en kung är yngre än mina föräldrar. Antagligen mer tillåtande också. Men jag slapp i alla fall åka med till Lars och Berit, även om mamma och pappa ifrågasatte att jag bara skulle ”sitta hemma själv vid datorn”. Ja, det ska jag – eftersom jag inte får åka till Tallåsen. Det hade funnits ett enkelt sätt att göra alla glada.
Jag visste detta redan när det började pratas om festen i cafeterian på skolan. Om vilka som kunde fixa någon slatt sprit här och där, hur mycket man skulle kunna få ihop tillsammans. Om det till och med skulle bli förfest eller om den skulle få vara i dungen utanför innan man klättrade in (för de som inte hade falsklegg). Det beror så klart på när den som ska köra kan. Och vill.
”Ska du komma?”, frågade Jonas, och vi visste alla runt pingisbordet hur det skulle låta sedan.
”På lördag? Hm…ja, jo…lördag. Vet att vi ska till morfar någon av dagarna, men ja, jo det borde funka. Jag ska med”.
”Kul. Kom till mig först då, du kan sova över”.
Jag såg i blicken att han visste att det inte skulle bli så, de andra också. Men, så länge det var måndag fanns ändå hoppet.
Och så länge jag inte tog upp frågan hemma så hade mamma och pappa inte sagt nej.
Jag fattade, fattar, varför det var så här. Att de inte tyckte det var bra att en 15-åring söp på en folkparksfest bland vuxna. Och egentligen spelade det mig ingen roll, JAG kunde gärna vara hemma med kungen och NHL96 eller någon VM-krönika. Men det är ju att de andra ska dit. Och att det är det enda de pratar om veckan före. Och efter. Om vad de drack, hur mycket. Vilka de hånglade med. Hur gamla hånglen var (tjejernas alltid för gamla, bäst var att få tag i någon från a-laget i hockeyn).
Och frågorna. ”Varför var inte du med? FICK du inte?”. Mina halvdana ursäkter.
Det hade nästan varit bättre att vara utanför än att vara med i gänget sedan gammalt. Populär men på gamla meriter, de från mellanstadiet, inte på det som gällde nu. Till och med Ingemar, som heter som en gubbe, har börjat supa.
Kungen åker i en cab på tv:n. Oklar sort. Jag är inte intresserad av bilar och moppar, är less på de eviga diskussionerna om MT5:or och tolv och en halvor. Har fått ärva brorsans moppe i alla fall. Den är seg och långsam, men när jag väl fyllt år har de andra ändå slutat att köra.
När jag väl tog upp festen, i torsdags, gick det som förväntat.
”Tallåsen? Men det är ju för vuxna, käre vän. Och du är inte ens 15 än”.
”Men snart. Alla andra får åka dit!”.
”Får de verkligen det? Det begriper jag inte i så fall”.
Sista desperata chansen.
”Okej. Men kan jag sova över hos Jonas?”.
Mamma ger mig en trött blick. Tror jag inte att hon genomskådar det?
”Nej. Ni kan träffas, men vi hämtar dig så gärna sedan”.
Jag sätter i cd-romen med spelet och skriver in kommandot. Ändå skönt att jag kan gå in i kontoret nu. Hela veckan har jag undvikit att gå på golvet där inne, det brukar hjälpa mot att någon ringer och frågar om festen. Står jag på tröskeln och håller i dörrposten och lutar mig in kan jag nå saker på skrivbordet ändå.
Nu när jag är själv hemma spelar det ingen roll, jag kan bara låta bli att svara. Mamma och pappa skulle undra varför jag lät det ringa om de var hemma, och de skulle absolut inte dra en lögn om att jag inte var hemma om jag viftade avvärjande när de svarade. (Förresten, var skulle jag vara någonstans, vi bor ju långt ifrån allt). Och sedan skulle mamma vilja veta om något var fel och varför jag inte ville prata med den som ringde och om de kunde göra något. Jättesnällt, men det är inte riktigt så enkelt.
Jag kör med Dallas som vanligt, håller egentligen på Penguins, men Stars är ett bättre lag. Tycker jag fått till spelet och ska kunna ta mig en bit i play off.
Telefonen ringer.
Jag svarar inte. Det är ingen idé. Jag har redan sagt till Jonas och de att jag inte kan. Vi behövde åka till morfar, jag hade tagit fel på dag. Tråkigt, men så är det. Och nej, jag kan inte följa med en annan gång. Det är långt. Eller visst inte så långt, men ja du vet. Det var redan bestämt.
Svarar jag nu så bekräftas det de redan vet.
Å andra sidan.
Det kanske är mamma och pappa. De kanske vill kolla mig.
Femte signalen. Jag förlorar oavsett.
”39742?”.
”Hej, det är Jonas! Är du hemma i alla fall?”.
Musik och röster i bakgrunden.
”Öh ja, det blev lite…morfar blev sjuk”.
”Men då kan du ju komma? Fan vad kul!”
”Ja, eller nej, det är ju lite sent nu kanske så…”
”Nej, vafan, vi har ju inte ens ringt Karlberg om skjuts än. Byt om och kom bara”.
”Nja, jag har ingen skjuts eller så, de är inte hemma. Så…”.
”Men du har ju moppen?”
”Fast jag har ju inte fyllt än. Jag kan bara köra här hemomkring.”
”Ta småvägarna bara. Det är lugnt”.
”Nja, jag vet inte, nu har jag liksom ställt in mig på att inte…”.
”Alla ska dit ju. Du hinner hem innan de kommer hem”.
”Nja”.
”Alla ska dit. Maria med”.
Maria.
”Vaddå, har hon sagt det eller?”. Jag försöker låta oberörd.
”Ja, eller vaddå”.
”Eller varför säger du det liksom?”
”Nä, hon frågade om du skulle komma bara”.
Hon frågade. Utan anledning.
Maria är fin, går i C-klassen. En sådan som det går att prata med på rasterna om annat än moppar och sprit. Hon är duktig i skolan, men också ute på helgerna. Enda gången jag faktiskt lyckats krångla mig med på en fest satt vi tvärsöver gången på bussen dit. Hon frågade vad jag hade för medel och när jag sa 3,7 blev hon överraskad.
”Va? Jag trodde du hade askasst. Du är ju lite rolig och säger saker och så”.
Jag hade aldrig blivit så stolt. Hon såg mig som en av dem alltså?
”Kommer du då?”, säger Jonas i telefonen. ”En stund då? Nu innan?”.
”Öh, ja, jo men okej då”.
Jag kan ju alltid säga att inte moppen startade.
”Bra. Vi är hos farsan. Ses snart!”.
Fan. Jag borde ju hinna en sväng. Mamma och pappa spelar väl kort där borta, så det blir sent.
Jag gör det nu, innan jag hinner ändra mig. Av med tv:n och datorn. På med Filatröjan som jag tjatade till mig. Lite Jockey på halsen.
Sprit? De dricker aldrig något så det borde inte märkas.
Jag tar en sirapsflaska, den luktar okej, och slår i en halv deciliter Explorer och en halv deciliter gin. Det får räcka.