Idag hälsade jag på hos mamma. Hon kändes så ensam och vilsen, kroppen fungerar inte och minnet sviktar, världen som hon lever i börjar kännas obegriplig och hon oroar sig för framtiden. Tung i hjärtat och fylld av vardagsstress åkte jag förbi apoteket och hämtade ut hennes medicin och sitter nu framför nyheterna på TV, där de pratar om nya oroligheter och eländen, och delar hennes mediciner i dosetter. Ljudet som uppstår får mig alltid att tänka på spelet ”Kalaha” som jag spelade med brorsan de där långa, sorglösa sommarloven när vi var barn. Att fördela plastkulor i olika plastfack för att vara den som till slut har flest kulor i sitt bo. Det var sällan jag som vann, men det meditativa flyttandet av kulor utan tid att passa minns jag, och saknar. Det finns något meditativt i att fylla dosetter också men jag behöver vara noggrann så det inte blir fel, och det är varken sorglöst eller ledigt och tiden upplevs aldrig oändlig längre.
Det tänker jag på redan den eftermiddagen i november när jag varken vill eller kan gå hem. Full av frustration, oro och ångest, utan mål eller riktning. Om bara ett halvår slutar vi nian. Snöslasket tränger igenom mina vita basketkängor och det gröna fodret färgar av sig på de vita tubsockorna. Det börjar bli mörkt och jag går förbi villorna som luktar middagsmat, och vardagsljud spiller ut på gatan. Människor rör sig inne i köken och bilar parkerar på uppfarterna och det trillar ut ungar, stressade föräldrar och matkassar och ingen ser mig. Känner mig lika osynlig som i skolan, grå och tyst, perfekt om man vill iaktta andra människor och vara en del av bakgrunden, men inte nån man vill vara med.
Igår var Josse sjuk eller nåt, så jag fick käka lunch ensam. Hur grå jag än är lyste det ENSAM om mig där jag satt vid ett bord medan alla andra satt med varandra vid andra bord. Klassen är så konstig, bara massa grupper som är osams mest, men de har alltid någon att sitta med. Men jag fick sköta bild-bandet på SO:n, det var lite kul fast det handlade om Sovjet, och på bildlektionen som var en dubbeltimme ritade jag en stor teckning om att rädda regnskogarna, så skoldagen var ändå rätt ok. Åkte buss hem och hade min freestyle och försökte se ut som att jag lyssnade på musik fast batterierna var slut och hörlurarna gått sönder. Jag ringde Josse på kvällen men det var hennes plast-pappa som svarade och sa att hon inte var hemma. Kollade på ”Läderlappen och Robin” med brorsan på TV i stället. Josse ringde inte på hela kvällen. Det var i och för sig upptaget när pappa ringde och ville veta vad han skulle handla på vägen hem, men då skulle hon ringt igen, det brukade hon i alla fall förut.
Idag kom hon inte heller. Jag ville inte äta lunch så jag satte mig i bibblan och läste boken om trälar som Fridegård skrivit, som jag ska skriva om på svenskan, den är jättebra. Och så köpte jag godis på Vivo och sprayade Date-parfym på handlederna som vi brukar göra (för att sen kunna gå och sniffa på resten av dagen, den röda gillar jag bäst, Josse gillar den blå). Tanterna i kassan blängde på mig för att jag inte köpte den idag heller, men jag köpte ju godis och månadspengen kan ju inte räcka till allt liksom.
Jag skolkade på eftermiddagen för första gången. Fast jag skolkar ju inte egentligen, jag har faktiskt ont i magen och huvudet, men jag sa inget till någon, utan tog bussen till centrum där jag kollade lite på planscher, ska köpa en med en fin strand med en palm när jag får barnvakts-pengar nästa gång, och ha den bredvid spegelväggen över stereon, det blir skitsnyggt! Sen gick jag hem till Josse. Hennes mamma öppnade och sa att hon hänger med Ullis men hon kunde ropa och säga att jag var där, men jag sa att det inte var nåt viktigt och stack.
Nu kan jag ju inte gå hem eftersom jag borde vara i skolan, så jag drar bara runt i samhället i stället. Det brukar jag och Josse göra i timmar och pratar om allting och då går tiden jättefort, men nu rör sig visarna på klockan på armen jättesakta så jag nästan tror att den stannat. Fattar att hon hellre är med Ullis, som är cool och har hoppat av gymnasiet, men vill ju att det bara ska vara hon och jag som vanligt. Vi brukar hyra videofilmer på macken och köpa chips och dricka och se på ”Dirty dancing” (vi har säkert sett den 100 gånger för att den är så himla bra), och hänga hos hennes syrras killes kompis som jag är hemligt kär i, inte ens Josse vet. Hans jacka luktar moppe och han är schysst. Han går ”natur” och kan fåglar och sånt, och verkar jättesmart. Jag gillar också biologi, kollar ofta på ”Ett med naturen” på tv och älskar David Attenborough.
Syokonsulenten sa att jag inte kommer in på ”natur” med mina betyg, har bara 3,9 i snitt och det räcker inte, och jag pallar inte att plugga så himla mycket. Josse ska välja ”handel och kontor” och jag tänkte också välja det, men kanske tar jag ”vårdlinjen” i stället. Då kan jag vara någon annan, någon som inte är grå.
Fattar inte hur de vuxna vet hur ska göra med jobb och hus och sånt, hur vet de hur man betalar räkningar liksom? Och varför räddar de inte planeten i stället för att fortsätta förstöra den, och varför låter de Gorbatjov och Reagan bestämma med sina knappar om det ska bli ett tredje världskrig eller inte? Fattar de inte hur läskigt det känns att allt kan ta slut när som helst? Josse och jag brukar prata om det ibland. Men hon vill prata om killar och sånt också, och blev bjuden på en jätteball fest hos Ullis, hon provade cigg och sprit och sånt vågar inte jag. Pappa skulle bli galen om han fick reda på det och då skulle jag aldrig få dra runt med Josse. Det kanske jag inte kommer göra mer i alla fall.
Går förbi bion och ser att ”Crocodile Dundee 2” ska gå, såg ettan med Josse och jag hade längtat efter att se tvåan. Men jag vill ju inte gå ensam så jag får väl vänta tills den kommer på video och se med brorsan, men det är inte alls samma sak.
Klockan på torget är äntligen fyra så jag kan gå hem och låtsas att jag kommer från skolan, får väl en frånvaro-lapp från majjen på fredag som pappa måste skriva under, han kommer bli skitsned. Det är så störigt att jag inte får bestämma själv. När jag blir stor ska jag aldrig bråka med mina barn, om jag ens ska ha några eller om världen ens finns då. Fast jag vill inte bli vuxen. Jag vill hem och läsa Kalle Anka och kolla på TV och spela Kalaha med brorsan och inte tänka på någonting särskilt, som det alltid var förut. Jag kanske vinner idag. Och Josse kanske ringer i kväll.
Sitter med några svettmjuka bortglömda tabletter i handen och ser att nyheterna är slut, och märker att jag har sällskap av mig själv som 15-åring inom mig. Hon är så nära att jag skulle kunna röra vid henne. Jag vill det så förtvivlat gärna, känner vanmakten och minns obegripligheten så starkt, det är ju inget som går över bara för att man blir vuxen och fått egna barn och barnbarn. Vill bara hålla henne i handen och gå bredvid och säga att hon inte är ensam, det ordnar sig, det blir bra, på sitt sätt, och det är ok. I morgon ska jag lämna dosetterna hos mamma och sitta ner en stund och hålla henne i handen, säga att hon inte är ensam, det ordnar sig, det blir bra på sitt sätt, och det är ok.