Det var sommaren 2000, de sista veckorna innan vi skulle börja nian. Det var en tid i livet, det var en glimt i det stora hela. Det var dagar som pågick till synes utan morgondag, och sedan kom den trots allt, morgondagen, och den ena dagen lades till den andra i ett enda virrvarr, en mosaik. Vi spenderade varje dag ihop, jag och Lovisa, och vi befann oss i den där skarven där så mycket är förbjudet men gränser ständigt förskjuts, när livet börjar kännas svindlande fritt. Så såg också våra dagar ut. Jag vet inte om vi frågade varandra vad vi skulle göra, om vi gjorde upp planer eller om saker bara skedde. Lovisa var den otåliga av oss, jag kunde se när något drogs igång i henne. Antingen som en lätt krusning på ytan eller blixtsnabbt, ett studsande upp ur soffan, en hand utsträckt mot min. Då var det bara att hänga med.
Vi drog runt, vi drog ner på stan. Vi delade på ett sexpack trefemmor bakom Domkyrkan, på stentrappan. Sedan: armkrok ner till Stora torget medan vi skrålade We look so good, we look so good, we look so good together. And we are underground, we are underground, we are underground. Vi badade i älven, sent på kvällen eller mitt i natten, tiden blev liksom upplöst i det sunkiga vattnet, i strömmarna som drog i oss. Mina fingrar nuddade hennes men jag såg henne inte. Först när vi kom upp till ytan, kippande efter luft, såg vi varandra.
En kväll ristade hon in våra namn på bryggan innan vi gick hemåt med drypande kläder.
“Nu är vi här för evigt. Det är vår brygga nu.”
Det finns mycket att säga om den där sommaren. Den var på samma gång en oas och en virvelvind. Den levde sitt eget liv, den tumlade oss runt och formade oss i sitt grepp, spottade sedan ut oss i höstrusket. Kanske var det den sommaren det började gå utför, kanske hade det gått utför ett bra tag utan att jag märkt något. Hur länge orkar man fortsätta försöka dra upp någon innan krafterna slutligen sinar. Det var en tid i livet, vi var femton år. Vi var femton år och kom hem när vi ville, vi drällde omkring, det var ingen som sa något om det. Det var ingen som sa något om något alls. Jag var lycklig och jag var djupt olycklig, jag var ingenting. Jag skrev i min dagbok: jag ska bränna alla broar, en dag ska jag lämna allt och alla bakom mig.
Underjorden, det är allt som finns under markytan.
Rötter, det som förmultnar, det som bultar. Ett hjärta. Ett helt system.
Vad finns att berätta om den där sommaren? Vad finns kvar av den. Spillror, lösryckta minnen. Jag kan berätta om att ligga på rygg på en solvarm klippa, röka sina första cigaretter och se molnen svepa förbi. Känna nikotinet susa genom blodet, en sällsam yrsel, som att sväva fritt en stund. En ny form av verklighetsflykt. Jag blev ihop med David, det var kortlivat, han luktade Hugo Boss-parfym hårvax och snus. Hans hår spretade åt alla håll, han hade något vilt och på samma gång nonchalant i sin blick. SNYGGAST hade jag skrivit ovanför hans huvud i skolkatalogen, och sedan fick jag honom den där sommaren, sommaren då alla dörrar öppnades och det blev korsdrag i kosmos.
Det var förstås Lovisas förtjänst, hon som kunde snacka med alla. En kväll drog hon med sig både David och hans kompis hem till sig. Hon hade lägenheten för sig själv i två veckor, hennes mamma hade stuckit till Cypern med sin nya kille. Sådan var hon, Lovisas mamma. En fri själ. Jag tror att hon ibland glömde bort att hon var mamma. Hon brukade fråga om hon fick spå mig. Då satt jag mitt emot henne vid det låga soffbordet i vardagsrummet. Hon hade tänt flera olika sorters rökelser, luften fylldes av den jordiga lukten, en märklig blandning av kryddor. Hennes ögon var stora i rummet, hon hade en allvarlig uppsyn när hon långsamt vände ett kort i taget. Lovisa stod oftast en bit ifrån, skakade på huvudet för varje uttalande hennes mamma gjorde.
Den kvällen killarna följde med oss hem hittade hon en flaska hemgjort maskrosvin, en sötsliskig dryck med hög alkoholhalt, som vi delade på. Jag och David hamnade på en madrass på golvet i hennes rum, Lovisa och kompisen i sängen. Smackande ljud, trevande händer som rörde sig i dunklet. Jag spelade snake på min mobil, ormen växte sig längre och rörde sig allt snabbare över den lilla skärmen medan Davids hand drog ner gylfen på mina jeans, letade sig in under trosorna, ett finger sedan två. Rummet snurrade. Jag koncentrerade mig på spelet. “Är det skönt”, viskade han och jag nickade stumt till svar. Jag lät honom fortsätta tills han kände sig klar.
Efteråt. Lovisas röst i mörkret, hennes myndiga stämma. “Ni två ska nog dra nu, vi vill vara själva.” David tittade osäkert på mig, jag nickade bekräftande. Bäst att göra som hon säger. Hon hade förmågan att få folk att lyssna, så hade det varit ända sedan förskolan. De andra barnen, jag inkluderad, flockades runt henne när hon framförde reglerna för dagens lek. Vi fann inte varandra, jag och Lovisa, det var hon som fann mig. Hon som valde mig. Det började med ett enkelt ska vi leka, sedan var det vi två hela grundskolan och hela gymnasiet. Det var vi två tills det inte längre var det.
När killarna gått tittade vi på Fucking Åmål, vi såg den så många gånger den sommaren att vi kunde varje replik utantill. “Jag ska fan också bli lesbisk”, sa Lovisa vid den avgörande scenen när Agnes och Elin äntligen öppnar toalettdörren och går ut hand i hand och Elin säger att de ska gå och knulla.
Hon spolade tillbaka några gånger, det gjorde hon alltid.
Och sedan, i tystnaden som uppstod efter att filmen stängts av, kysste hon mig, hastigt och utan förvarning. Varm tunga, den söta smaken av maskrosvin. Det var över lika snabbt som det hade börjat.
“Jag var bara tvungen att testa”, sa hon. “Jag kan inte dö utan att veta hur det känns.”
“Du ska ju inte dö”, sa jag.
“Det ska vi väl alla någon gång.”
“Ja men, du fattar. Inte än på länge”
Hon ryckte på axlarna.
Lovisa levde i tjugofem år. Ytterligare tio år hade hon efter den där sommaren, och ibland tror jag hon visste det. Att hennes tid på jorden var kort. Hon kunde prata om vilka låtar hon ville ha på sin begravning. “Jag vill att de ska spela Shoreline. Fatta vad vackert. Och The Rose med Bette Midler, den måste också vara med. Jag älskar den låten!” Vi låg på bryggan den gången och kisade mot solen när hon räckte över sin minidisc, den som hon bar med sig överallt.
“Lyssna bara här.”
Jag satte på mig hörlurarna, väntade på att hon skulle spola fram till slutet.
when the night has been too lonely and the road has been too long
and you think that love is only for the lucky and the strong
just remember in the winter far beneath the bitter snow
lies the seed that with the sun’s love in the spring becomes the rose.
När jag fick telefonsamtalet från mamma var jag på väg ut från en föreläsning på universitet, och jag hörde direkt på hennes röst, jag förstod innan hon sa orden, innan hon ens nämnde hennes namn. Jag lutade mig mot en vägg för att inte falla ihop. Senare läste jag om det, gång på gång, om kroppen som dragits upp ur älven, kvinna i tjugoårsåldern. Lovisa. Lovisa Lovisa. Hennes namn som en vag upprepning i mitt innersta, ett eko. Vi hade inte haft kontakt på några år när det hände. Inte ens något enstaka meningsutbyte på sociala medier. Jag försökte en period efter att jag flyttat, men hon svarade alltmer sällan. Med Lovisa fanns inget mellanting, det var allt eller inget. Jag hade alltid trott att hon var en sådan som skulle flytta långt bort, kanske resa jorden runt, leva ett äventyrligt storslaget liv. Istället blev hon kvar i vår hemstad, här tappade hon riktningen eller så tappade riktningen henne. Älven fick henne. På begravningen spelades hennes låtar. Oh, this town kills you when you’re young. Efteråt, när det var över, promenerade jag ner till älven. På bryggan fanns de fortfarande kvar, våra namn inristade i träet, en kvarleva från en avlägsen tid, en tid som var vår.