Världen är gul. Varmt gul, fastän luften är kylig. Du sitter mitt emot mig, men du ser mig inte, ser bara orden du skriver ner i din skrivbok. Jag plockar fram termosen ur min väska.
”Chai?”
Du ler och nickar, tar sedan fram en plastmugg ur din ryggsäck. Jag häller upp till dig, sedan i termosens lock till mig själv. Du smuttar på teet, men det är fortfarande för varmt för att dricka. I stället ställer du muggen ifrån dig och återgår till skrivboken.
Du har ett sätt att knipa ihop munnen när du fokuserar på något. Den sneda luggen faller ner över ena ögat. Runt halsen har du en Palestinasjal, liksom jag. Du har en grön, jag en blå, men ingen av oss vet vad färgerna står för, vi vet knappt vad konflikten handlar om. Vi vet bara att vi står upp för fred och så är det gott nog. Den rödvitrandiga stickade tröjan har du hittat långt in i din mammas garderob. Vi har båda mörka tajta jeans och såklart våra Converse på fötterna. Vi köpte dem samtidigt. Du valde ett par blåa, jag ett par svarta. På vägen hem tog vi på oss dem och trampade runt på en grusväg i en park. Vi drog med skorna i gruset, stampade upp damm. De fick inte se nya ut nämligen, måste se använda ut redan från början. Mina blev smutsigare än dina. På de en gång vita tåspetsarna har jag ritat ögon och glada munnar med en svart tuschpenna så att mina skor alltid ler åt mig.
Jag vet att du vill koncentrera dig, att du är mitt uppe i någonting, men jag kan inte låta bli att prata.
”Vad ska du bli när du blir stor?”
Du upphör att skriva, ser upp mot den svarta himlen en stund innan du skakar på huvudet och säger:
”Nej, det vet jag inte. Hur ska man någonsin veta det?”
”Du ska ju bli författare”, säger jag.
Du skrattar. Viftar med pennan som om du viftade bort en fluga.
”Nej, det vet jag inte.”
”Men det vet jag”, säger jag. ”Jag vet det lika säkert som jag vet att jag ska bli fotograf.”
Med de orden plockar jag fram min kamera, den som är ny, fast begagnad, och jag börjar knappa bland inställningarna.
”Funkar den bra?” frågar du.
Jag nickar, men vill inte riktigt erkänna att jag inte förstår alla funktioner ännu. Till slut ger jag upp knappandet och ställer in den på ”Auto”. Medan du fortsätter ditt skrivande håller jag upp kameran så att jag ser dig på den lilla gryniga skärmen. Det finns ju inget annat att fota här uppe där vi sitter i lekställningen på lågstadiets skolgård en kväll mitt i veckan.
Jag tar ett foto av dig. Jag tror inte att du märker det.
Det plingar till i din väska. Du lägger skrivboken åt sidan, gräver fram din mobil i ryggsäcken, en sån där silvrig mobil som man viker ihop och som jag i hemlighet är avis på dig för. Du suckar när du ser på displayen.
”Lukas?” frågar jag.
Du nickar.
”Vi har snackat lite på MSN och så gav jag honom mitt nummer.”
”Vad säger han då?”
”Bio i helgen.”
”Och? Vad ska du svara?”
Du betraktar mobilen med huvudet på sned, rycker sedan på axlarna och stoppar tillbaka den i ryggsäcken.
”Han kan vänta på svar.”
”Ni skulle passa bra ihop.”
Du ler, men på ett sätt som säger att du inte riktigt tror mig, men jag vet att jag har rätt. Du skriver några rader till, sätter sedan bestämt punkt.
”Nu får det räcka.”
Sedan ser du på mig och frågar:
”Hur är allt?”
Jag vet såklart vad du menar. I mitt huvud svischar pappa förbi, arg och full, brorsan som kommer hem mitt i natten och smäller i alla dörrar, mamma som jag hör gråta sig till sömns. Men jag vill inte tänka på det nu, jag är här nu, här med dig, och ljuset från lyktorna är så gult och teet smakar precis som det ska och värmer i magen och dina mörka ögon betraktar mig som ingen annan.
”Det är bra”, svarar jag.
Det är det jag brukar svara. Du rynkar ögonbrynen en aning, tror mig inte.
”Det är okej”, säger jag då.
”Säkert?” säger du.
Jag nickar. Det känns som att jag ljuger för dig, samtidigt vill jag inte tynga ner dig med allt, även om jag vet att du mer än gärna vill lyssna och stötta. För att komma bort från den jobbiga känslan drar jag en historia för dig. Det var något som hände förra veckan en dag när du var sjuk. Jag, Nisse och Samir misslyckades totalt med ett experiment på kemin. Medan jag gestikulerar och gör röster har jag din fulla uppmärksamhet. Sedan kommer slutklämmen.
Och du skrattar. Du skrattar så där som bara du kan skratta. Och jag älskar när jag kan få dig att skratta så, så där så att det ser ut som om dina kinder ska spricka. Jag skrattar också. Vi skrattar tillsammans. Finns det något bättre ögonblick än det ögonblick som är just nu?
Så blir du allvarlig.
”Det blir lite synd sen, om vi inte går på samma gymnasium.”
Jag har tänkt samma sak många gånger. Men jag är inte den som oroar mig. Du oroar dig och jag lugnar, så har våra roller alltid varit.
”Vi kan fortfarande träffas här.”
Du ler och nickar, men innerst inne vet vi att allt kommer att förändras. Men det behöver vi inte tänka på nu. Vi sitter ensamma i lekställningen på den öde skolgården. Som i något slags gränsland mellan dåtid och nutid, mellan barndom och vuxenliv, mellan dag och natt, mellan ditt hem och mitt, ett gränsland mellan oss där vi två möts, bara vi, bortom allt annat.
Vi pratar om skola, vänner, jobbiga lärare, ger varandra livsråd, skrattar och är allvarliga om vartannat. Jag skulle kunna sitta här hela natten, men temperaturen sjunker allt mer och jag vet att åtminstone dina föräldrar förväntar sig att du inte ska komma hem alltför sent.
”Jag fryser om fötterna.”
Det betyder att det är dags att gå hem. Vi dricker upp det sista av teet, packar ihop våra saker. Lite stela från kylan klättrar vi sedan ner från lekställningen. När jag lägger ner kameran i väskan upptäcker jag något som jag hade glömt.
”Just det, här.”
Du tar emot CD-fodralet som jag räcker över.
”Åh, du lyckades bränna ner den?”
”Hela albumet.”
”Yes! Då vet jag vad jag ska lyssna på ikväll innan jag somnar.”
Vi gör sällskap den korta biten bort till parkeringsplatsen, till den plats där vi måste skiljas åt.
En kram, ett hej då, ett vi ses i morgon. En konstig klump i magen, varför är den där? Vi börjar gå var och en åt sitt håll. Så hör jag din röst.
”Du vill inte komma med och sova över?”
Du förstår inte hur glad jag blir av de orden, så glad att jag blir tårögd, men det ser du som tur är inte i mörkret.
”Det är okej”, svarar jag.
”Säkert?”
Jag nickar.
”Vi ses i morgon!”
Du vinkar och sedan fortsätter vi att skiljas åt.
Jag kunde ha sagt ja. Du frågade och jag kunde ha sagt ja. Men jag vet att du egentligen innerst inne vill ha dina rutiner, så som du alltid brukar göra, att det stör din sinnesro att ha någon annan för länge hemma hos dig. Men du frågade. Och om jag hade sagt ja hade du gjort allt vad du hade kunnat för att inte visa hur jobbigt du tycker det är med nattgäster. Du skulle ha gjort det för min skull för att du älskar mig. Och det räcker.
När jag kommer hem är huset tyst för en gångs skull. Jag är för mycket uppe i varv så jag sätter i gång datorn och för över de få bilder som jag tog i kväll. Ingen vaknar när sätter i gång skrivaren och skriver ut fotot som jag tog på dig. Det blir på vanligt papper, något fotopapper har vi inte, men det gör inget. Jag klipper ut fotot, sitter sedan en stund och känner mig nöjd över hur bra det blev, hur det fångade dig, hela dig, allt som är du. Sedan lägger jag bilden mellan ett par sidor i min dagbok som jag aldrig har ro att skriva i.
Till slut lägger jag mig i sängen, men kan inte somna, vill inte somna. Jag tänker tillbaka på kvällen, på vår mötesplats, våra samtal. Och jag önskar att jag kunde stanna tiden. Stanna tiden just där, just då, med dig.