Sista åren som skelett och jag har precis fått makt över läsk. Med egna slantar har jag släntrat iväg till butiken. Det är Jamal som har hittat ett knep för den kortaste vägen. Högsta betyg i alla ämnen och alltid rör han sig bort från oss. Vad såg han som inte vi såg? Han menade att ekonomisk flykt var det enda rimliga. ”Jag vill inte bli som mina föräldrar.” Så sa den jäveln innan han flydde.
Två kronor betalar jag för fruktsodan i glasflaska som jag väljer ur en röd back. Till lågprisbutiken Rimis blå stjärna hinner vi under vissa raster. Dragkopplet har förlängts och det finns marginal.
Knappt utan att förstå det har jag snuddat vid en större värld. Jag har rest. Några klasskamrater har fortfarande aldrig lämnat landet.
Mitt i terminen börjar en ny klasskamrat från Somalia. Hon heter Ladan. Vår lärare säger att vi ska vara snälla mot henne. Hennes namn gör vi oss lustiga över när vi fuskar oss fram i “Niggerrutan”, ett namn som ingen vuxen någonsin anmärker på. I rutans spel ska man egentligen slå till bollen med handen, som ett tennisracket. Men idag tar vi bollen med båda händerna och dunkar den hårt förbi eller rakt på varandra. Vi är hänsynslösa mot reglerna och skrattar åt det.
Min bästis har precis börjat uppträda med NileCity 105,6 på videokassett under musiklektionerna och nere i uppehållsrummet spelar han Hassans busringningar under rasterna. Han är den första DJ-typen i mitt liv. Han är även sportkillarnas maskot, en länk mellan högt och lågt. Mellan alfa och delta. Vi får slå DJ Comedy på armen hur mycket vi vill eftersom han är tjock och vi inte är det. Ett plus minus ett blir två i vår värld. Han är vår djungeltrumma.
Jag är kär i en tjej som heter Alexandra. Hon har brunrött hår och olivbrun hy. Ett brinnande lövverk i ett olivträd som bär mjölkvit collegetröja. Hon spelar i en annan liga. Flera divisioner bortom den kvicksand där mitt ena skelettben står kvar och fortsätter sjunka för eviga tider. Mellanstadiets smeknamn Skeletor går djupt i mig. Det odöda lever innanför skinnet. Som benbitar i den jord ur vilken jag är kommen. Alexandras pojkvän Oskar är några år äldre och polack. De flesta är nationaliteter eller efternamn där vi bor.
Vi är flera som står nedanför Alexandras fönster i tegeltornet på HSB-gården – en av Snösätras första och hatade bostadsrätter – och beundrande tittar upp mot honom där han tittar ut. Han har bar överkropp och vinkar glatt till publiken. Han ser triumferande och pillemarisk ut. Hon tittar också ut med påklädd överkropp men säger ingenting. Alla står tysta tills de stänger och försvinner igen.
Inte ens idag kan jag omdefiniera känslan av orättvisa och självömkan när actiondockan Oskar, som kör varje moppe, springer på varje boll, deltar i varje bråk, kort sagt reagerar och sprattlar vid varje tillfälle, får älska med världens finaste tjej. Hans största talang i livet är förmågan att inte tänka. Något som väcker avund och fascination.
Jag blir chockad när killarna i klassen använder ordet “fitta”, framför och även tillsammans med tjejer. Möjligen är det ett eko av storebröder och närvarande fäder, något jag själv saknar, vilket flätar ihop obegripligheten med svartsjukan ännu tätare.
Själv skulle jag bara vara snäll. Fråga hur hon mår och lyssna. Och någon gång skulle hon förhoppningsvis visa mig hur man älskar. I mina drömmar under denna tid visar kvinnor alltid hur man älskar. De är genomsnälla och moderliga prinsessor som saknar all egen förstörelse- och friktionsförmåga.
Det opassande och tanklösa språkbruket blir till en liten siluett av vemod inom mig. Bara de som gör och säger vad som helst får något. Till mig säger alla att jag “tänker för mycket”. Melankolin, den svarta gallan, fladdrar som ett ljus inom mig. En skimrande slöja döljer något djupare och vackrare som finns bakom och inuti allt, men för detta saknas det ord.
Den själ som ligger naken och oroar sig om nätterna måste gå runt i dagarnas skinn. Samtliga fasetter av det okrossbara livet måste upplevas. Den sista fasetten slipas under högstadiets sista år. Klassen ska snart upplösas och vi ska lämna kvar Rågsved där det ligger för alltid. Diamantens konturer sluts och lämnas till framtiden att färglägga med minnets godtyckliga palett.
En vinterkväll mister jag oskulden. Solen står sedan länge gömd i en annan årstid och avvaktar. Det snöar vid snösläden som snurrar runt, runt sin egen axel. Man trycker ned hakan under halsduksfliken när man inte tuggar på isen som har fastnat på insidan. Den kristalliserade natten gör oss till små barn igen. Släden är röd och svart. Snön är vit. Jag och DJ Comedy är för gamla för att leka här bland snöflingor och snökristaller. En sista imitation av barndomen.
Bland virvlande snöflingor stiger Johnny Falkheden och Rickard Wessman fram. De är redan framme vid mitt ansikte. Om Falkheden sägs det att han har stoppat sin egen katt i mikrovågsugnen.
Denna kväll ska de dansa med mig. Falkheden är koreograf, Wessman hans kavaljer och jag deras elev. DJ Comedy har livsfarliga storebröder hemma (som också slår honom på armen) så han behöver inte lektionen. Han får nöja sig med första parkettens ståplats.
Falkheden har skrivit en låttext. Raderna skimrar som stjärnor på skallens insida. Ögonblicket ristar in dem för alltid i skallbenets vita mörker. Jag läser dem högt för dig nu:
– Varför har du sagt till hans morsa att han röker? Han nickar mot Wessman som nickar tillbaka mot mig.
Jag vet inte vad de talar om.
– Svara! säger han.
Jag svarar.
– LJUG INTE!
Han sträcker ut armen mot mitt ansikte. Handskens lukt blandas med min egen saliv.
– Böj dig framåt!
Jag tar mitt första försiktiga danssteg. Om armarna är längs med sidorna minns jag inte. Kanske hänger de rakt ned mot marken.
– Gör yxan, säger Falkheden.
Kavaljeren lyfter sitt ben rakt över mig och smäller ned hälen i ryggen. Jag rätar på mig.
– Vem har sagt att du får resa dig?
Jag står kvar upprätt.
– Sluta böla!
Jag böjer mig framåt igen.
– Gör yxan igen. Hårdare.
Jag minns någonting vilt och lockigt i Falkhedens ansikte och kavaljerens förfrusna öron under kepsen. Annars minns jag inte deras kläder eller hur de ser ut. Jag minns bara hur förlorade de var när de gjorde mig till en del av världen och förband mig med den. De gjorde en dagboksanteckning på insidan av mitt skallben på det språk de var bäst på.
När jag får tillfälle att springa därifrån springer de inte efter. Falkheden nöjer sig med att skrika att han ska döda mig nästa gång han ser mig om jag inte kommer tillbaka. På avstånd kan jag känna hans lockiga tryne vädra iskristaller i luften.
Några månader senare utspelar sig en fantastisk scen på ett vildvuxet fält bakom ett av de stora garagen i Snösätra. Koreografen Falkheden och Alexandras pojkvän Oskar ska fightas inför en entusiastisk publik. “Den gyllene länken”, DJ Comedy, frågar Falkheden om jag får vara där och titta på, men jag får avslag. Eftersom han är upptagen med annat kan han inte ge mig fler danslektioner just nu.
På långt håll ser jag hur de två siluetterna gör avancerade snurr- och hoppsparkar mot varandra i solnedgångens orangerosa ljus. Det är här och nu det avgörs vem som ska vara hövding under det allra sista året i vår barnavärld. Våra bödlar i våld och kärlek gör upp en sista gång innan publiken packar ihop och säger adjö.
Han som stal kärleken vinner till slut.
Inte så dåligt för en sovstad.