Jag minns inte exakt när dagarna slutade vara dagar, eller när mörkret i dem blev något jag slutade ifrågasätta.
Den kvällen, som så många andra, satt jag i fönsterkarmen med knäna uppdragna mot bröstet och blicken fäst vid himlen. Solen höll på att försvinna bakom hustaken. Snart skulle den sista strimman av ljus ge upp, och staden skulle sjunka in i samma mörker som varje kväll. Det var det enda som aldrig svek mig.
Från fönstret kunde jag se hur ljusen tändes i grannhusen. Människor som rörde sig bakom gardinerna, levde sina liv och skrattade åt saker jag inte längre förstod. Världen där ute fortsatte, som en film jag bara var tvingad att titta på. Jag tryckte pannan mot det kalla glaset och lät min egen utandning imma igen rutan, tills staden där ute bara blev till suddiga, färgade fläckar. Det var lättare så. Att sudda ut världen innan den hann sudda ut mig. Jag vet inte hur länge jag satt där. Tiden spelade ingen roll längre. Kvällarna hade börjat flyta ihop tills de kändes likadana.
När det sista ljuset hade försvunnit bakom hustaken satt jag där ändå. Jag följde den sista strimman av ljus tills den försvann, precis som jag hade gjort så många kvällar att jag slutat räkna dem. Jag satt kvar långt efter att gatlyktorna tänts. Långt efter att himlen förlorat sina sista färger. Mörkret kom alltid tillbaka. Oavsett hur dagen hade varit väntade det på mig, som om det visste att jag också skulle göra det.
Jag satt kvar tills det inte längre fanns något att se. Ändå reste jag mig inte. Till slut visste jag inte längre om det var kylan utanför eller inom mig som fick kroppen att domna. Tankarna började vandra, som de alltid gjorde. En tanke blev två. Två blev tio. Jag märkte inte ens när blicken slutade vila på staden framför mig. Det var som om världen långsamt gled längre och längre bort, tills ingenting kändes verkligt.
En iskall kyla skar genom kroppen och jag ryckte till. Hjärtat hoppade till i bröstet när jag slog upp ögonen.
Lägenheten var borta. Fönsterkarmen. Väggarna. Det bleka skenet från gatlyktorna utanför. Allt hade försvunnit.
Under mig låg ett kallt, rått betonggolv. Luften var fuktig och tung att andas och runt omkring mig fanns bara ett kompakt mörker.
Var är jag? Hur hamnade jag här?
Jag reste handen framför ansiktet, men den försvann nästan i mörkret. Det var som om ljuset aldrig hade funnits här. Som om platsen hade slukat det för länge sedan.
Jag andades i korta, osäkra flämtningar och varje andetag kändes tungt i bröstet. Desperat trevade jag med händerna längs golvet i hopp om att fingrarna skulle stöta emot något. Men det fanns ingenting. Bara den kalla, råa ytan som verkade fortsätta i evighet. En bekant känsla av maktlöshet spred sig genom kroppen.
Kylan från golvet kröp långsamt längre in i kroppen. Jag drog benen närmare mig, men mörkret vägrade släppa sitt grepp. Tystnaden omkring mig var så djup att den nästan dånade i öronen. Jag kände igen den här tystnaden. Jag hade sjunkit ner i det här tillståndet så många gånger förut att jag visste precis hur tomheten kändes. Men den här gången var något annorlunda.
Plötsligt bröts stillheten. Ett svagt, knappt märkbart ljud letade sig fram någonstans ur mörkret framför mig. Jag stelnade mitt i en andning och stirrade rakt ut i tomheten. Det var som om hela rummet höll andan tillsammans med mig. Hjärtat slog hårt i bröstet medan jag väntade, livrädd för vad som skulle hända härnäst. Då kände jag plötsligt något varmt som försiktigt nuddade vid min hand.
Jag vågade knappt röra mig, som om allting skulle försvinna om jag gjorde det. Men den här gången försvann det inte. Försiktigt lät jag handen söka sig fram. Fingrarna mötte mjuk päls. Jag drog handen långsamt genom den, nästan rädd att den skulle lösas upp i mörkret om jag rörde mig för hastigt. Men den stannade kvar. Den lutade sig stilla mot mig, som om den aldrig tänkte lämna mig. Jag satt kvar med handen vilande i pälsen. Mörkret fanns fortfarande omkring mig. Betonggolvet var fortfarande lika kallt under mig och luften lika tung att andas. Ingenting runt omkring mig hade förändrats. Ändå kändes tystnaden inte längre lika tom. Den tryckte inte mot bröstet på samma sätt längre.
Jag vet inte hur länge vi satt där. Tiden spelade ingen roll. För första gången på länge kände jag inget behov av att fly eller förstå var jag var. Jag lät bara handen vila kvar, som om den mjuka pälsen under mina fingrar var det enda som fortfarande hörde till min värld.
När jag till slut lyfte blicken såg jag det. Långt borta, nästan osynlig, fanns en tunn strimma av ljus. Den var inte stark nog att skingra mörkret. Inte stark nog att sudda ut allt som gjort ont. Men den fanns där.
Jag trodde att den sista strimman av ljus hade gett upp för länge sedan.
Jag hade fel.