MODIG av Sara Bengtsson
Klick. Locket flyter upp och hon balanserar den nya skivan på fingret. Bländas då en solstråle träffar den innan hon får den på plats och locket kan stängas. Spänd trycker hon på play och drar på sig hörlurarna. Börjar gå, snöslasket fastnar i jeansen, men det spelar ingen roll, allt som existerar är rösterna som strömmar ut.
But if I let you go, I will never know. Magen vrider sig, tänk om han visste vad hon kände. Stegen närmar sig gatan där han bor. Rättar till fleecejackan, saktar ner stegen, försöker nonchalant släntra förbi. Besvikelsen stiger då det inte är någon ute. Suckar djupt, sjunker ihop och fortsätter gå. Snön börjar falla i stora sjok men hon förlorar sig i tankar, fötterna fortsätter gå. Fantasier om vad som skulle kunna vara om kärleken besvarad.
Will I ever see you smiling back at me? Ett leende smyger sig fram på hennes läppar, vad bra låten är. Kommer fram till havet, stannar, blickar ut, blundar och låter de friska kalla vindarna fläkta hennes rodnande kinder. How will I know, if I let you go. Drar ner dragkedjan på tröjan, tar fram spelaren från hoodiens ficka, trycker på tillbaka knappen flera gånger, behöver höra låten igen. Snurrar in sig i sladden till hörlurarna och huttrar till då vinden blåser rakt igenom fleecen. Vänder tillbaka, samma väg, fortfarande tomt utanför hans hus.
Drar upp lägenhetsporten, går upp för spiraltrappen, hör hur stegen ekar fastän musiken spelar i öronen innan hon öppnar och drar igen lägenhetsdörren. Ingen hemma. Ser förstrött på baskern hon tvunget hade behövt i början av året, för att andra hade den. Men den hade fått hennes ansikte att se rundare ut, nu hängde den nästintill oanvänd på kroken. Drar av sig ytterkläderna. Knäpper upp de blöta byxorna, drar av sig dem och hänger de över badkarskanten för att torka och tar på sig sina mjukisar. Risch risch låter det då hon går in till rummet. Knapparna blänker i skenet i hallen. Skuttar till av glädje då hon ser katalogen som ligger på byrån, fastän de inte har råd att beställa fler kläder, ska hon titta, markera och göra öron på det hon vill ha.
Går in på rummet, stänger av spelaren och slår igång sin kasettspelare med cdspelare på ovansidan som står på sidan i rummet. Robbie Williams mjuka röst fyller varenda centimeter av henne och hon slänger sig ner i sängen. Grymtar till då huvudet slår i boken hon läser, Godnatt mr Tom. Fylls av vemod i tanken på vad som händer i den, men samtidigt av känslan att saker kan bli bättre. And through it all, she offers me protection. A lot of love and affection. Sången värmer, hon känner sig inte ensam. Rastlösheten slår till, hon går till sitt skrivbord, tar fram papper och börjar skriva ett brev om allt som hänt, om det hon känner, till mormor som gått bort några år tidigare. Mormor var alltid bra på att lyssna och nu vet hon alla hennes hemligheter.
En tår blöter upp bladet, men hon fortsätter skriva, får ut allt som finns i hjärtat. Utmattad sträcker hon på sig, lägger brevet i ett kuvert och efter att ha klistrat ihop det lägger hon det i den gamla aladdin asken som hon skjuter på plats under sängen. Kramar sig själv då hon tänker på att hon snart behöver skriva dit även morfars namn. Det gör ont, men cancern håller på att ta honom. Mamma gråter mest, vilket förvirrar, mamma som annars är stark. Höjer musiken, sjunger med i texten, glömmer vardagen. We´ve got stars directing our fate ….Millennium… Hoppar runt i rummet, sjunger. Mamma knackar på dörren, har kommit hem. Ignorerar ljudet. Hon är uppe bland stjärnorna och dansar. Det dåliga samvetet i magen trycks bort.
Börjar läsa sin bok, men lägger ner den igen, den är fel. Tar en Kitty bok, spänning är vad som behövs. Försvinner in i fantasins värld, är med Kitty och löser ett mysterium med sina vänner, önskar att hon vore mer som henne. Modig.
“Mat”, ropar hennes mamma. Hon tar med sig boken ut, tar för sig av maten och sätter sig vid bordet, läser och äter. “Vad har du gjort idag?”
“Vet inte”, svarar hon. Ångrar den sura rösten, men blir irriterad bara hennes mamma pratar och då hon gapar och det knakar i käken. Hon vet att det inte är hennes mammas fel, men det brinner till inom henne av ljudet.
“Jag var hos morfar idag. Han hälsade.”
“Hmm.” Håller in tårarna. Vill inte prata om morfar.
“Vad läser du?”
“Kitty.” Hon fortsätter äta. “Och spökhuset. Hon hjälper två tanter som tänker sälja sin herrgård då de tror att det spökar, men Kitty tror inte att det är så, utan att det är någon som gör det för att de ska sälja. Hon har precis hittat hemliga gångar.”
“Den låter spännande”, säger hennes mamma och ler mjukt.
“Oh ja”, säger hon och drar in luft i lungorna. “Hon är modig. Jag skulle vilja vara som Kitty.” Ångrar att hon sa det högt. Hennes mamma stryker försiktigt hennes hand.
“Jag också. Jag tror att vi alla önskar att vi hade mer mod i oss. Vi får försöka tillsammans?” säger hennes mamma och hon nickar svagt. Kanske kan de det.
“Hmm.”
“Ett steg att vara modig är att träffa den som behöver träffa dig, fastän det är jobbigt för dig.”
Mörkret kommer närmare, orden i huvudet är många men de som kommer ut är få, som alltid då det blir svårt. Hon skaknickar på huvudet, vet inte vad hon vill eller kan. Vet att orden inte finns.
“Morfar vill träffa dig. Du vet att tiden är knapp, du vet att han är sjuk men jag tror att det skulle vara bra för din skull att få säga ditt farväl. Jag är med dig, det är svårt för mig också, men gör gott för mitt hjärta att vara där.” Hennes mamma är inte svag längre, hon är stark igen.
“Okej.” Ordet kommer i en utandning, som en viskning. Hennes mamma skiner upp fastän sorgen sipprar ut. Hon tar hennes hand och klämmer den.
“Imorgon.”
Hon nickar och tar sin bok och flyr från bordet. Tårarna slåss om att komma ut och hon behöver komma bort. Snart flödar musiken ut i rummet igen och pulsen saktar långsamt ner. Stjärnorna återvänder.
*
En tunn hand på täcket med de blå ådrorna väl synliga är det som är kvar av hennes starka morfars hand. Hon närmar sig sakta sjukhussängen, tar handen, vill slita tillbaka sin hand igen då hans hand är kall, inte som morfars varma, men låter den stanna kvar och sätter sig.
“Hej morfar.”
“Hej min fina tjej. Vad fin du är”, säger han och hennes ögon tåras. Rösten är densamma. Det är morfars röst, hon riktar sakta ögonen uppåt och möter hans och där, hans blå ögon och den vänliga blicken som alltid kunnat förstå är också hans.
“Du också, men lite mager”, säger hon och ler. Han skrattar till, hostar men skrattar vidare.
“Ja, den här kräftsjukan vann till slut. Jag är inte bara ledsen ska du veta, jag har saknat din mormor.”
“Jag kommer sakna dig”, orden är svåra att säga. Det stockar sig i bröstet och hon andas häftigt. “Du måste hälsa mormor.”
“Kom ihåg att jag och mormor aldrig lämnar ditt hjärta, där är vi för evigt.” Hon ser att morfar torkar en tår som runnit över och lägger sig över hans bröst och hör hur hans hjärta slår i lugna trygga slag. Än slår hjärtat. Han börjar prata och hon hör rösten ekar i bröstet, den låter trygg och lugn. “Både du och jag älskar havet. Gå och se på havet om du saknar mig extra mycket en dag och tänk att jag finns där ute, bland vågorna, fri och utan smärta, tillsammans med mormor.”
Då de går ut därifrån har hon svårt att se var hon sätter sina fötter, det gör ont och känslan av att vara på väg att förlora något man älskar är övermäktigt. Hon känner mammas hand i sin och hon sluts in i en hård kram.
“Nu var du som Kitty. Modig. Det gjorde du bra.” Hör hon sin mamma säga. Stoltheten får ryggen att sträckas, men sorgens klor kroppen att återigen böjas.
*
Telefonens signal ute i hallen får henne att ta fram cd-spelaren, trycka på play och dra på sig lurarna. Vet att hon aldrig mer kommer höra morfars hjärtslag igen. Adventsljusstaken sänder ett behagligt sken i rummet men hon blundar. Hon höjer för att inte höra ljudet av ringsignalen som ekar i lägenheten. You´re flying without wings. Dansar, dansar med stjärnorna.