Maja slingrade vant ormen över den lilla Nokiaskärmen. Drygt fyratusen poäng. Fönstret bredvid fyran slöt inte tätt, tunnelbanevagnen skrek genom tunneln. Det var långt hem från skolan och gratistidningen Metro var redan genombläddrad. Korsordet brukade ändå vara för svårt.
Tanterna bredvid pratade oavbrutet om någon skilsmässa tills en av dem plötsligt svarade i mobilen.
– Va? I New York?
Den andra lutade sig genast närmare.
– Det brinner i en skyskrapa? Helt sjukt ju.
Maja fortsatte spela men lyssnade ändå. Ett tak. Något om ett flygplan. Ingen verkade riktigt förstå. Hon skulle alltid minnas katastrofen som brunt, bruna säten, brunt lack och det ihärdiga gnisslandet från fönstret.
Hon tänkte på filmerna som hon hyrde på videobutiken Casablanca på helgerna. Hon brukade alltid köpa till ett paket sura patroner. I New York rökte människor i brandtrappor, hånglade i Central Park eller skejtade genom nätterna utan att någon förälder ringde hem dem till middag. Hon hade sett filmen “Kids” veckan innan och kunde fortfarande inte sluta tänka på Chloë Sevigny i den där blåa tröjan. Allt verkade hända där. Inte hände det på röda linjen mellan stan och Fruängen, där folk inte ens sneglade på varandra och vagnen oftast luktade unken matlåda och rostig spik.
Väl hemma stod TV:n redan på i vardagsrummet. Mamma satt på soffkanten och kunde inte sluta gapa. Hon höll krampaktigt i fjärrkontrollen. Samma bilder visades om och om igen. Planen som försvann in i byggnaden lika lätt som om den varit gjord av papper. Och sen eldexplosionen som slukade allt i sin väg. Maja satt tyst och tänkte först att det såg fejk ut. Som en trailer för en dålig actionfilm. Sedan hoppade en människa.
Ingen sa något särskilt under middagen. Besticken skrapade mot tallrikarna och ljudet från TV fortsatte från vardagsrummet utifall att något skulle hända. Vad som helst kunde hända. Pappa ringde alla släkten och frågade om de sett nyheterna.
Nästa dag var klassrummet mer lågmält men närvarande än vanligt. Alla pratade samtidigt.
– Det är tredje världskriget nu.
– Min kusin säger att USA kommer bomba hela Mellanöstern.
– Fattar ni hur många som dog?
Lektionen började till slut och följde skolplanen utan anpassning till det omvälvande som hänt. Maja hängde inte med. Hon kunde inte sluta tänka på människorna som dött. Som hoppat från tornen. Det fanns inga ord för katastrofen, bara TV-bilder. De spelades upp gång på gång utan tillbakaspolning.
Efter sista lektionen stod hon kvar vid skåpen längre än nödvändigt. Även om allt följde schemat verkade ingen verkade riktigt vilja gå hem.
Anton, Johan och Simon stod också där och gnabbades.
– Alltså seriöst, det där är sånt som mammor spelar på LP-skiva, sa Johan och skrattade.
Simon svarade inte direkt. Han höll blicken nere vid hänglåset, vred långsamt om siffrorna.
– PJ Harvey, vem är det ens? fortsatte Johan.
Anton höjde på ögonbrynen och läste upp från den handskrivna låtlistan på CD-fodralets baksida:
– Belle and Sebastian också, haha det är typ tjejmusik som passar till en kopp Söderblandning på café String.
Simon ryckte på axlarna.
– Ni lyssnar ju på samma skit hela tiden.
Anton skrattade till och räckte tillbaka CD:n. Simon tog emot den utan att först säga något.
– Som om Limp Bizkit skulle vara så mycket bättre, sa han till slut.
– Självklart är de det, sa Johan.
De började prata igen, snabbare nu, om Fred Durst och Marilyn Manson och vad han egentligen hade gjort med sina revben. När de började röra sig mot utgången vände sig Simon mot Maja och sa:
– Här, du kan få den, om du vill alltså?
Maja tittade upp och pausade kort.
– Okej, sa hon och tog emot skivan
Han nickade och skyndade efter de andra.
Även på torsdagen var nyheterna på hela kvällen, men ingen i familjen tittade lika noga längre. Samma TV-bilder, samma osäkerhet bara vevades om och om igen.
Efter middagen gick Maja in på sitt rum. Hon satte sig på sängen en stund utan att göra något. Hon kände inte för att slöa på MSN och hon hade ingen bok att läsa. Hennes Eastpak stod på golvet. Skivan låg kvar där inne. Tillsammans med skolböcker, tre läppcerat och ett läppglans från Isadora och det lite för barnsliga pennfodralet som alltid luktade artificiell jordgubbe. Hennes Walkman hade laddat färdigt. När hon la ner den i väskan snuddade hon vid skivan. Hon tog inte upp den.
På fredagen slutade klassen tidigt som vanligt. Felicia och Maria frågade om hon ville följa med till stan. De drog direkt till Åhléns City och provade det senaste sminket. Det fanns en tjej som alltid lät dem få extra prover.
De hade inte råd att köpa någon skiva men stod vid musikavdelningen en stund till, och köade för att få lyssna på de senaste musiksläppen i de fastspikade svarta hörlurarna. Denna vecka var det Craig David, Destiny’s Child som var Felicias favoriter, Maria kunde inte bestämma sig och ingen förstod varför Maja gillade Gorillaz.
– Anton har sagt att de kanske ska på festival nästa sommar, sa Felicia.
– Vilken då? sa Maria.
– Vet inte. Typ Hultsfred eller något.
Maria ryckte på axlarna.
– Vem orkar sova i tält?
Felicia skrattade.
– Nej, exakt.
Maja sa inget först.
– Du då? frågade Felicia till slut.
– Jag vet inte, sa Maja.
Hon visste att hon ville åka och att poängen inte var om det var obekvämt att sova i tält. Men det gick inte att säga högt.
De gick till McDonald’s för att det alltid blev McDonald’s till slut. Luften stod still. Beställningarna kom som alltid på röda brickor, blodröda, hann Maja tänka. Felicia tog pommes direkt ur Majas kartong.
– Alltså jag fattar inte hur man kan vara hungrig hela tiden, sa hon.
Maria skrattade och rörde runt i sin McFlurry.
De pratade om musik igen. Alicia Keys, Destiny’s Child. Tityos nya låt som spelades överallt.
– Jag gillar typ den där, sa Felicia och nickade mot högtalaren.
– Vilken? sa Maria.
– Du vet.
Maja sa inget. Hon åt långsamt. Pommesen smakade precis samma som alltid doppade i tomatsåsen.
När de gick ut från restaurangen kändes det kallare direkt. Felicia och Maria fortsatte prata om hur kul de haft på radiofestivalen på Gröna Lund innan sommarlovet och allt de gjort sen dess. Det var synd att ingenting hände på hösten. Vid korsningen vid Drottninggatan vinkade de hejdå. Felicia och Maria skulle hem till sig. Maja hade ingen tid att passa och klockan var faktiskt inte så mycket.
Hon råkade ta gröna linjen åt fel håll. Hon åkte tillbaka och gick av vid Medborgarplatsen. Hon hade läst om en cool skivbutik i Nöjesguiden, men hon visste inte exakt var den låg. Hon gick ändå.
Gatorna på Söder var smalare än i City. Folk gick långsammare men som att de hörde hemma där. Vem hörde hemma på Drottninggatan? Hon hittade Pet Sounds till slut. Hon stod utanför en stund utan att gå in. Sedan gjorde hon det ändå. Alla därinne var klädda precis lika coolt som hon tänkt sig. I svart, säkert från något avantgardiskt belgiskt märke. Skivorna stod tätt. Hon bläddrade lite bland Fleetwood Mac-skivorna men hade egentligen inte råd med något. Om man skulle köpa något härinne, borde det kanske vara något av typ Erykah Badu. Det stod att det var coolt i Nöjesguiden, Fleetwood Mac skulle de nog ge en döskalle till. När hon gick ut igen hade hon inte köpt något. Hon stod still på trottoaren en sekund. Sen gick hon tillbaka mot tunnelbanan. På tunnelbanan kopplade hon in hörlurarna och satte in den brända skivan och klickade till. Över Liljeholmsbron gick Nick Drakes “Pink Moon” på. Hon lutade huvudet mot rutan. Inne i tunneln blev vagnen mörk igen. Maja fortsatte lyssna utan att byta spår. Utropen från högtalaren försvann i gnisslet. Tåget bromsade in vid Midsommarkransen och dörrarna öppnades.