Ikväll var det äntligen dags. Hon skulle få träffa Nicklas igen. Sist de sågs var det nyfiket och utforskande.
Hennes tankar far iväg när hon väntar på bussen.
”Tänk om de skulle bli tillsammans nu?” Hon ville så det värkte i kroppen.
”Åh, det skulle bli så fantastiskt”.
Den gula bussen med 821 syns efter kurvan. Ann-Charlotte gör sig redo. Bussen saktar farten och glider mjukt upp vid hennes sida och liksom pustar till när den stannar. Ann-Charlotte drar i blixtlåset på fickan. Innerfodret på skinnjackan fastnar och gör försöket att nå busskortet omöjligt. Hennes stentvättade Levis ”mom jeans” frasar mot låret.
Efter lite trilskande och aggressiva ryck ger fodret upp och busskortet ger friheten hon mest av allt i världen önskar sig just nu. Till kompisen Cecilias föräldrars hus som för kvällen ska vara tomt på just föräldrar och syskon och därmed öppet för äventyr och fest. FEST!
Hon åker de fyra hållplatserna med ett pirr i magen. Ann-Charlotte småler för sig själv och låter blicken smeka över landskapet. Landsvägen med sina röda hus och diken som prunkar av lupiner – lila och rosa. Som hennes drömmar och längtan. Invasiva och vackra.
Hon hoppar av bussen och vinkar till chauffören och går nerför den upptrampade stigen som är Avenyn för pendlarna.
Collien Plutten står förväntansfull innanför dörren. Ann-Charlotte har alltid undrat varför Cecilias familj egentligen skaffat hund. Det är liksom inte deras grej och ingen verkar riktigt bry sig om den fina hunden. Hon själv är uppvuxen med hundar, jakthundar och sällskapshundar eller vad kallar man en Shih tzu som man knappt ser fram eller bak på?
Hans vita fläck i den annars svartbruna pälsen lyser i skarp kontrast till den mörka blanka pälsen. Plutten borde hetat Pricken med sin tydlighet.
Cecilia dyker upp i köksdörren. Hon ler och ser glad ut. Ikväll ska det ju bli fest och det ligger förväntan i luften. Fnissigt och spänt.
De fixar med chipsen. Grilla hade de inte vågat sig på. Tjejer kan ju inte grilla och det hade inte känts bra att överlåta det till gästerna. Gästerna, hennes Nicklas skulle komma.
”Åh, det värkte i hela henne – hon var verkligen kär.”
Nicklas och Ann-Charlotte det vore något och ikväll skulle det ske. Det kände hon på sig.
Maria hade också blivit bjuden. Egentligen bara för att hennes farmor hade pool och det var faktiskt enda anledningen. Bjuder man Maria kan man bada när man vill.
Senast de badade var igår då hon och Cecilia hade haft de nya ljusgula baddräkterna som var likadana. Hennes var lite för stor då hennes platta bröst inte fyllde ut lika bra som Cecilias, men hon ville så gärna ha en likadan. De hade stått på händer och vattnet var skönt mot låren.
På med kjolen som var kort – var den för kort? Men med snygga ben skulle här skapas förutsättningar. De små brösten får hjälp av vaddering och en bygel som egentligen inte behövs. Tuperade luggen bättras bara på med lite vatten och förvandlar tunna flygiga hårstrån till betong. Doften av Lou Lou ligger som tät dimma i rummet. Kajalen målas i linje, ögonskuggan pudras på och några spår av hantverket smiter ut i ögonvrån. Frans för frans som blir fylligare för varje omsorgsfullt drag med mascaraborsten. Helt enligt syslöjdsläraren Mauds rekommendationer.
Ann-Charlotte hade ingen vidare hjälp av sin egen mor i detta utan det var Maud som lärt henne om makeup och färgskalor. Kort kjol i denim och cerise top är både i enlighet med modet och Maud så det får anses okej.
Bilen rullar in. En Ford Tanus. Det är Tomas som fått äran att köra ikväll.
Nicklas kliver ur och med en vit Champion t-shirt instoppad i de hårt stentvättade 501: orna som smiter åt runt höfterna ser han ut som en grekisk gud. En Adonis som uppenbarar sig på Nordupplandsslätten. Hans ljusbruna hår med en ostyrig lock i pannan.
”Aldrig har Ann-Charlotte varit så kär”.
Hon rättar till kjolen och känner plötsligt att den kanske är för kort ändå? Men hon har ju snygga ben så det får gå.
Cecilia har sin turkosa tröja som hasar ner över axeln och sina Levis 550. Hennes lår är rundare och ger tydliga markeringar innanför jeanstyget. Cecilia har valt jeans framför kjol.
Musiken tar över rummet. Plutten ligger i hallen. Ser ut att vara obekväm. Ann-Charlotte klappar honom på huvudet och säger att han är fin. När Marie Fredriksson med sin unika ton tar i med ”listen to your heart when he´s calling for you” letar Ann-Charlotte efter Nicklas.
De hade haft en lite flörtig konversation i hallen nyss. Han hade tittat på hennes hårsprayshårda lugg och frågat henne om den skulle hålla för en krock med en bil. Hon hade fnissat och känt sig alldeles varm i bröstet. Nicklas, hennes Nicklas och så snygg. När han log så smälte hon som en isglass i solen. Ann-Charlotte var säker på att det skulle bli hon och han ikväll.
”Var är han?” Hon öppnar dörren till köket. Ingen där.
Maria sitter i angränsande rum. Alldeles ensam. Det sticker till i Ann-Charlottes bröst. Hon frågar Maria om hon sett Nicklas, men hon skakar på huvudet så Ann-Charlotte går vidare.
Axl Rose stämma dominerar i huset. Hon tycker nästan lite synd om Plutten. ”Borde inte han gå ut och kissa?” Ann-Charlotte är inte hans lillmatte, men känner ändå att det dåliga samvetet gör sig påmint.
Hon öppnar dörren till vardagsrummet. Mörkt och med musiken dånande. En Guns N´Roses låt som hon tycker är sjukt bra. Där är han. Nicklas – hennes Nicklas.
Med huvudet i Cecilias knä.
Cykeln, en Crescent med pärlemorvit ram och 10 växlar tar henne ut i natten. Bort från allt. Hem till allt.
Hon ser lupinerna. Rosa och lila i dikeskanten. Asfalten är torr som om den inte kan andas. Dess spruckna blodkärl sträcker sig desperat mot de naturliga sprickor som sprängt sig igenom för att få syre. Tänk vilka krafter som naturen kan uppvisa för att bevisa att den till varje pris vill vidare, vill framåt och överleva på bekostnad av allt annat. Tänker man så är naturen extremt egocentrisk.
Cykelns hjul rullar fint, Cecilias cykel. Sommarnattens ljus är kraftigt och träffar henne i ansiktet. Tystnaden är påtaglig. Kompakt. Det är som om inte ens naturen vill förklara sig.
Gudarnas gud och hennes barndomsvän. Fakta, sanning och odiskutabelt. Hjärtat vill ut. En känsla som stoppas undan i fickan med blixtlås.
Crescenten har tagit henne dit hon ville och behövde. De fyra busshållplatserna. Mormor och morfar. Trygghet och första förband.