– LÄGG AV!
Den tunga volymen landar på 14-åringens huvud.
Pojken som nyss fått nära två kilo litteratur i skallen gapar, förmår inte ens kippa efter andan. Säkert gör det ont, det är också en begåvad gissning att han känner sig bortgjord.
Men mest av allt är han förvånad.
Hon, av alla! Var hade hon fått luft ifrån?
Den där tjejen i nian, den där som gemenskapen sorterat ut som konstig.
Hon, som inte kunde en enda av koderna för att flyta in, hon som alltid bara skyggade och försökte komma undan. Vände på stegen, gömde sig på toan, väntade på att det skulle ringa ut eller in och kusten möjligen bli klarare.
Nu står hon framför honom, som ett skoningslöst slagskepp. Hennes blick viker inte en millimeter, händerna kramar hårt avtryckaren på ett skarpladdat vapen i form av ettusensexhundrafyrtio gram Tusen och en natt i halvfranskt band.
Allvaret går bokstavligen att ta på. Om hon hade varit en varg skulle tänderna ha blottats och ett dovt morrande hörts i biblioteket.
Nu är hon bara en 15-årig flicka som fått nog. Så in i helvete nog.
Under ännu ett par andetag skördar hon sin triumf.
De tre killarna från obs-klassen hade fått i uppdrag att hämta en atlas. Glada att slippa ifrån lektionen gingo de åstad och i brist på alternativ låste de faktiskt upp till det lilla bokrummet.
In i döden leda vid allt vad skola hette, hormonstinna som stressade tuppkycklingar hade de bufflat sig in genom dörren. Beredda att mötas enbart av damm och ljuv vila från fröken Peters tjat. Scchit på dej å ditt stjetna chee-ljud, vem bryr sig?
Därinne hade hon suttit, hon, den skumma tjejen i nian. Kräket hade alltså frivilligt låst in sig med alla böckerna, rentav hade hon flera travar framför sig vid bordet. Bingo!
De är tre. Hon är, som alltid, ensam.
Den store, han som ledigt passerat hundra pannor och skrämmer skiten ur de minsta sjuorna genom att hota bulldozertackla dem i korridoren, flinar så alla hans sneda tänder syns. Ryktbar uteslutande beroende på sin styrka och elakhet. Saknade förmågan att fatta andras smärta, hoppsan så var kattungen platt, liksom.
Mellankillen är helt bortraderad ur allas minnen.
Den tredje, arme sate, hade gått fram till bordet och självklart segerviss börjat psyka henne.
Ett leende sprids över grabbarnas nyss så uttråkade ansikten.
Det var då hon plötsligt hade rest sig och drämt den tyngsta boken i huvudet på honom.
Vägrade väja. Slog bara en gång, men hästtjejer har starka armmuskler.
Ka-bong. Killen skälvde. Svalde skam och gråt och kanske något mer.
Till slut får han ur sig
– Du är fan inte klok..! Helt sjuk i huvve, ju..!
Kompisarna håller med.
Hon svarar inte. Släpper inte heller Tusen och en natt. Följer trion med blicken tills de lämnat rummet.
Långsamt går det upp för henne att även hennes trygga vrå numera är öppen scen för framtida katastrofer.
Att man inte ska slåss vet hon. Det är ju därför hon tagit emot så mycket.
Helst ska man vara duktig i alla ämnen, i alla fall vill föräldrarna det. Fast detta samlar föga pluspoäng bland de jämnåriga. Om man har tur kan man lyckas få undan den rättade skrivningen innan någon ser resultatet, med lite flyt hinner man låsa in den i skåpet också.
Där ligger den säker för alla. Till och med henne själv, bakom ett lås igenproppat med tändstickor och tuggummi. Gå hem utan vantar och mössa, för de ligger i skåpet.
Sen så ska man inte skolka heller, man ska snällt gå till den förhatliga skolan och lägga huvudet under bilan, dag efter dag i oändlighet.
Framtiden är barnens enda hopp men den ligger ljusår borta när man redan tillbringat över halva sin livstid i helvetet och fortfarande inte ser något slut.
Hon ställer tillbaka Tusen och en natt i hyllan. När hon öppnar dörren till korridoren går hon med rak rygg. Det får vara nog med smygandet, skyggandet, ursäkterna. Att försöka passa in men aldrig lyckas.
Utifrån ser hon ut som vem som helst. En söt tjej med rätt frisyr och kläder.
Polotröja med rutig skjorta i matchande färg, ett halsband med id-bricka som dinglar över kragens kant.
Vida jeans var helt ute nu, det hade någon gatudiktator kommenderat och sent omsider hade modet alltså även nått hennes lilla samhälle. Således stuprörsjeans, hela ungens underkropp liksom nedhälld i ett par skunktajta Lee Rider. När jeansen var nytvättade brukade tjejen och hennes storebrorsa turas om att stå i brygga och hjälpa varandra dra upp gylfen med en avbitartång.
På okänd mark kunde hon få uppmärksamhet. Anonymitet innebar trygghet, att kunna slappna av och få vara någon annan än den hopplöst fula fel tjejen med självlysande miffostämpel i pannan. Ingen trodde sig veta vem hon var.
Hon hade en och annan brevkompis men det var ju dyrt att prata rikstelefon. Minuterna räknades, kvittades mot månadspengen. För att nu inte tala om alla heta kärleksbrev till och från pojkvännen i Lyon – även om de bara fått ett par dagar tillsammans kring nyåret.
Ensam i tonårsrummet startade hon en enhövdad Lonely Hearts Club.
Låsningarna blev alltmer komplexa. Hon höll på att krypa ur skinnet för att passa in.
Det lyckades aldrig.
Nästa gång familjen åkte till en stad hittade hon en affär med militärt överskott. Köpte sig en grön skitful jacka, rafsade ihop håret till ett skatbo och pumpade det fullt av hårspray.
Det ska fan stå vid sminkspegeln varje morgon bara för att få höra att man ser för jävlig ut.
Ful fulare fulast. Nåväl, nu vädjar hon inte längre om att få spela på deras arena. Ställer sig hellre utanför och vänder blicken åt helt annat håll.
Skit på er, och stava sch-ljudet bäst fan ni vill.
När hon två år senare äntligen lämnar trakten visar det sig att vuxenvärlden hade haft rätt: Livet hade så mycket mer att bjuda när man väl överlevt grundskolan och kunde finna luft under vingarna i en mer likasinnad omgivning.
Hon går sin väg för att aldrig komma tillbaka.
Slagskuggan efter mobbingen kom att hänga kvar, som en märklig bordun i allt hon företog sig. Med tiden övergick skammen i en märklig men högst uppriktig tacksamhet för den styrka hon tvingats utveckla. Även en allt större medkänsla med alla de stackars satar som förmodligen hade mått ungefär lika dåligt som hon själv och därför sparkat på den de kom åt.
För att vara 15 år är troligen livets absolut tyngsta period.
Mardrömmar och fnitterparoxysmer att minnas.
Eller kanske ännu hellre inte.
Normen som formar, illusionen om den okomplicerade kärleken A + B = <3
Så många förvirrade förväntningar att navigera mellan, med vrålande hjärta, bultande själ och en allestädes närvarande osäkerhet. Mitt i alltihop de eviga frågorna, sånt som varför finns jag?
Och vad spelar det för roll om tusen år?
Den konstiga tjejen behövde aldrig någonsin stå till svars för sitt brutala överfall på den stackars 14-åringen. Ibland undrar hon om han överhuvudtaget minns saken – eller om hans eget huvud var upptaget av annat kaos. Gissningsvis förhöll det sig just så.
Men doften av bibliotek har många gånger fyllt henne med en kompromisslös styrka. Vetskapen att man med en god bok faktiskt kan slå världen med häpnad.