“Då så, då börjar vi.”
Svenskläraren spänner ögonen i sin flock. Till skillnad från matteläraren och SO-läraren behöver hon varken höja rösten eller slå näven i bordet för att fånga uppmärksamheten hos 8c, skolans ökänt värsta klass. Till och med killarna längst bak i klassrummet, med sina neddragna kepsar, tystnar och rätar på sig under svensklärarens skarpa blick.
“Som ni säkert alla vet så dog Astrid Lindgren i början av året. Kan någon namnet på en bok som hon har skrivit?”
Ett dussin svar haglar genom klassrummet.
“Snälla, räck upp handen. Ja, Sandra?”
Med vit krita skriver hon metodiskt ner förslagen på svarta tavlan. När listan har blivit lagom lång fortsätter hon:
“Bra. Nå, nu ska ni i grupper om fem välja en bok och göra en pjäs utifrån den.”
Eleverna stönar. Stönandet växer i styrka när hon slår på overheadapparaten och visar den färdiga gruppindelningen.
“Asså, måste vi verkligen? frågar Jocke. “Räcker det inte med att vi ser en film eller?”
“Se så, ni kommer att överleva.”
Svenskläraren ler finurligt.
“Och ni som inte gör det kan ju ägna resten av terminen åt Shakespeare istället. Det tyckte ni ju verkligen om förra året.”
Av deras dödsbleka små ansikten vet hon att hon har dem i sitt grepp.
Grupp Lotta på Bråkmakargatan befinner sig i grupprum två. Trots att det har gått en timme och lektionen snart är slut är pappret i kollegieblocket framför Sandra fortfarande blankt. De andra gruppmedlemmarna är måttligt intresserade av uppgiften.
Jocke spelar Snake på sin Nokia 3310 och Lina har helt vänt ryggen åt de andra och sitter och kollar Lunarstorm. Officiellt är sidan blockerad på skolans samtliga datorer, något lärarna har varit mycket stolta över att meddela. Varenda elev vet dock att det bara är att söka på sidan på Altavista, istället för att skriva namnet i adressfältet, och så är man inne.
Oscar hade visserligen bett om att få ett papper från Sandras block men istället för att skriva på det har han rivit det i småbitar. Dessa har han sedan ett efter ett stoppat in i munnen. Nu sitter han och spottar de söndertuggade pappersremsorna upp i taket där de fastnar på lysrören.
Därefter återstår bara Alva och hon sitter mest bara i ett hörn och säger ingenting.
“Hallå, vi måste åtminstone bestämma vem som ska spela vem!”
Sandra slår demonstrativt med pennan i bordet.
“Jag är Mia-Maria”, säger Lin utan att ta ögonen från skärmen.
“Då är jag Jonas”, säger Jocke.
Sandra och Oscar skyndar sig att anta föräldrarnas roller. Därefter tittar de allesammans på Alva som vettskrämd stirrar tillbaka.
“Det betyder att du kommer spela Lotta”, säger Sandra beklagande.
Att i högstadiet ställa sig på scen och spela en femårig flicka med en rosa gosedjursgris under armen är socialt självmord, det vet alla, även Alva och ett tag ser det ut som hon försöker protestera. I just i den stunden ringer klockan för rast.
“Bra då säger vi så. Adios.”
Killarna är redan på väg ut genom dörren. En av papperstussarna i taket lossnar och landar med ett klafs på bordet bredvid Sandra.
Under de kommande veckorna fortskrider arbetet med pjäsen med en snigelfart. Det är mest Sandra som skriver. Då och då tvingar hon de andra att provspela. Alva läser sina delar så tyst, så tyst att de andra knappt uppfattar vad hon säger och Lina försvinner bort under långa perioder. Hon återvänder oftast först när lektionen är över.
Jocke rör sig rastlös fram och tillbaka genom grupprummet. Han har fått med sig en fotboll in från rasten som han sparkar planlöst framför sig. Den lämnar svarta märken där den studsar mot de vita väggarna.
“Kan vi inte ha lite fler fightingscener i pjäsen?”
Han gör ett utfall mot Oscar som parerar hans låtsassvärd med sitt eget. De har nyligen varit och sett den nya Star Wars filmen Klonerna anfaller och har tjatat non-stop om jediriddare sedan dess.
Sandra suckar och låter oroande mycket som svenskläraren när hon säger:
“Det finns ju inga lasersvärd i Astrid Lindgrens böcker, har jag sagt.
“Skulle ha varit roligare då”, muttrar Jocke.
Han överger duellen med Oscar och återvänder till att sparka på bollen. Så kommer han på det. Han börjar nästan hoppa av iver.
“Åh, kan inte nån av er ringa mig. Jag har precis laddat ned den häftigaste ringsignalen.”
De ignorerar honom allihopa, till och med Oscar.
“Äh, vad tråkiga ni är.”
Han sparkar till fotbollen extra hårt och den flyger i riktning mot dörren, precis när denna öppnas. Lina, som återvänder efter fyrtiofem minuter lång toapaus, hinner nätt och jämnt ducka och undviker därmed att få bollen rakt i ansiktet. Hon ser på Jocke med smala ögon.
“Idiot”, väser hon innan hon demonstrativt sätter sig vid bordet med ryggen åt honom.
Jocke rodnar. Lina är klassens snyggaste tjej, tjejen som alla killar i hemlighet är förälskad i. Med sitt långa blonda hår med svarta slingor påminner hon om Christina Aguilera. Även hennes klädstil liknar popsångerskans med jeans som är så lågt skurna att stringtrosorna syns när hon sätter sig ned och en magtröja som slutar en decimeter ovanför naveln.
“Okej, nördar, är vi klara snart eller?”
Lina ser uttråkat på de andra.
“Vi skulle behöva gå igenom dialogen en gång till…” börjar Sandra men avbryts av den ljudliga ringsignalen från en mobiltelefon.
Plötsligt tittar alla på honom och Jocke inser med panik att det är hans mobil. För det är inte det pampiga introt till Star Wars som han betalade tio spänn för, utan en annan välkänd melodi.
“Hipp hurra för här kommer bumbibjörnarna, studsar fram igenom sagorna…”
Tjejerna ser skeptiskt på honom och mitt emot ligger Oscar dubbelvikt av skratt.
“Du… du… bytte ringsignalen, eller hur?” får han stammade fram.
Oscar nickar mellan skrattsalvorna.
“Nä, nu j-vlar…”
När Jocke ger sig på Oscar den här gången är det inte med ett låtsassvärd utan med en högst verklig knytnäve.
Till slut kommer dagen då grupperna ska redovisa sina pjäser för varandra. Svenskläraren har bokat skolans aula.
“Era pjäser förtjänar en riktig scen.”
Alva har redan kräkts två gånger denna morgon och när hon hör detta är hon tvungen att springa iväg bort till toaletterna för en tredje omgång. Aldrig att hon kommer klara det här. Åh, varför hade hon inte skolkat för?
Turordningen för gruppernas framträdande lottas ut. Lotta på Bråkmakargatan får uppträda sist. Alva sitter i publiken med resten av gruppen och ser de andra pjäserna avlösa varandra. Nervositeten inför det som väntar gör att hon bara uppfattar brottstycken av vad som händer på scenen, såsom att Emil i Lönneberga pratar med bred dialekt hämtad direkt från schlätta och att farfar i Bröderna Lejonhjärta har byxor med så mycket häng att han snubblar över sina egna fötter.
Alldeles för snart är det hennes grupps tur. Någon har hittat en skamfilad rosa gosedjursgris och sätter den i hennes händer precis innan hon ska upp på scenen. Lotta har fått sin Bamsen.
“Du kommer fixa det här Alva”, ler svenskläraren uppmuntrande.
Alva tror att hon ska svimma.
Men så händer något märkligt. I samma stund som hon stiger ut på scenen krymper världen. Strålkastarna gör att hon inte kan se klasskamraterna i publiken. De gör faktiskt så att hon inte kan se någonting förutom scengolvet runt omkring henne.
Hon andas in och andas ut. Det är precis som hemma när hon har tränat framför spegeln. Bara hon och manuset som Sandra har skrivit. Bara hon, ingen annan.
Alva tar ett ordentligt tag om Bamsen och en röst som i normala fall knappt hörs ens i ett tyst klassrum, ljuder nu klar och tydlig ut i aulan när hon säger:
“Det är så konstigt med mig, jag kan så mycket.”
Spridda skratt hörs från någonstans utanför hennes synfält. Under de närmaste femton minuterna spelar hon inte bara Lotta, hon är Lotta ut i minsta rörelse och tonläge.
Efteråt tar hon, Sandra, Lina, Oscar och Jocke emot applåderna från klasskamraterna. Tjugo år senare kommer hon stå på Dramatens scen och göra detsamma till jubelrop från hundratals främlingar. Det kommer att kännas nästan lika bra som den här dagen. Nästan.