Du vaknar till doften av starkt kaffe. Ett par varsamma händer väcker dig försiktigt, nästan som om de tycker synd om dig för att de måste dra dig ur din varma sömn. Det är måndag, dags att stiga upp. Men när du hör hans röst fråga vad du vill ha till frukost spelar det ingen roll vilken dag det är. Av gammal vana svarar du: ”Sutlija.” Hans lätta steg hörs i trappan, svagare och svagare. Sedan hör du vattnet börja rinna och lådorna öppnas nere i köket.
Långsamt drar du benen ur sängen medan huvudet fortfarande ligger kvar på kudden. Först när fötterna nuddar golvet lyfter du kroppen, och sist av allt huvudet. Du går in i badrummet för att skölja ansiktet, så att illamåendet kanske lättar. Nere i köket väntar en varm sutlija på bordet. Han ler när han ser dig komma ner och häller upp kaffe i muggen du köpt åt honom, den där det står ”Bästa pappa”. Sedan frågar han om du är trött och du svarar: ”Nä, det är jag inte.” Du tänker inte erkänna att du inte lyssnade på honom kvällen innan när han sa åt dig att lägga undan telefonen och gå och lägga dig. Flera timmar senare låg du fortfarande vaken och sms:ade med killen i klassen. Sedan säger han:
”Jag går ut och röker.”
Du sätter dig för att äta medan du ser honom gå ut med kaffet i handen. Han tar fram sitt mörkblå Walter Wolf-paket, stoppar en cigarett i munnen, tänder den och drar ett djupt bloss. Med varje utandning breder röken ut sig. Den löses upp i luften medan ett nytt moln tar form. Röken brukade sätta sig i kläderna. I hans gröna flanellskjorta. Barnen i klassen retade dig för att du luktade som honom. Varje morgon försökte du dölja lukten med parfym och vägrade låta honom skjutsa dig till skolan. Du sa till och med att han luktade illa. Han knackar på fönstret. Dags att göra dig i ordning. Du reser dig och går upp.
Du står vid hans grav. Det var länge sedan ni stod så här bredvid varandra. Nu står den vita stenen mellan er. Du kommer inte hit ofta. Kanske en gång om året.
Hans svarta ögon på fotografiet följer dig vart du än rör dig medan du torkar dammet från stenen. Den gröna flanellskjortan hänger nu ensam i garderoben. Förr tog du ibland fram den för att känna doften, men nu luktar den varken av honom eller av rök.
Ödlorna flyr när de hör dina steg i det höga gräset och gömmer sig bakom stenen. Du är inte rädd för dem längre. Du torkar stenen först med en våt trasa, sedan med en torr. Stenen ska inte få gulna. Du kan inte stanna länge. På andra sidan staketet väntar folk på dig.
”Oroa dig inte, jag kommer tillbaka.”
Alarmet på telefonen ringer. Det är måndag morgon och alarmet ringer och ringer. Det slutar inte förrän du stänger av det. Långsamt drar du benen ur sängen medan huvudet fortfarande ligger kvar på kudden. Först när fötterna nuddar golvet lyfter du kroppen, och sist av allt huvudet.
Nere i köket öppnar du lådorna och tar fram en kastrull. Långsamt rör du ihop riset med vatten och mjölk och kastar då och då en blick på klockan. Utanför hänger tunga moln. Det klarnar nog upp i eftermiddag.
Du sätter dig för att äta. Den blev inte särskilt bra den här gången. Kanske blir den bättre imorgon.
Utanför står en tom stol. Askkoppen är sedan länge borta. Kvar finns bara några små märken av aska på bordet, knappt synliga. Men du vet att de finns där.
Regnet börjar falla. Dropparna knackar mot fönstret. Dags att göra dig i ordning. Du reser dig och går upp.
På tåget sätter du på musik, vad som helst, bara för att höra något annat än människorna som trängs omkring dig. Stationerna kan du redan utantill. Du tittar knappt ut genom fönstret längre. I stället betraktar du människorna som kliver på, deras ansikten och blickar. Ibland möter ett barn i en vagn din blick och ni ler mot varandra. Du känner efter, men hittar ingen längtan efter barn. I stället hittar du dig själv som barn.
Ingen vet att du förvarar hans mörkblå Walter Wolf-paket i den översta lådan i ditt vita skrivbord, eller att du ibland tar fram det och bara håller det i händerna. Någon enstaka gång tar du ut en cigarett, stoppar den i munnen och är på väg att tända den. Men du stannar. Du lägger tillbaka cigaretten och lägger paketet i lådan igen.
Tillsammans med en ström av människor kliver du av tåget. Alla sprids åt olika håll. Det får dig att tänka på korna du en gång såg släppas ut ur ladugården för första gången den våren. Nu är det inte vår och det kommer dröja länge innan den kommer. Låt den dröja. Du längtar ändå inte efter den.
Du går långsamt uppför trapporna. På bron tar du av dig huvan för att känna vinden mot ansiktet, för att låta kylan väcka dig.
Utanför porten till kontorsbyggnaden känner du lukten av rök. Du vänder dig om och ser en man stå där. Den vita röken löses långsamt upp i luften. Du tar ett djupt andetag och fortsätter in genom porten.