TIDSANDAN av M. Sperens
Hur gammal är en flicka på femton år? En som var yngst men ändå var äldst, i klassen, i familjen, i livet? Hon visste inte vad hon ville. Hon visste inte vem hon var. Hon hade inte heller särskilt bra koll på hur det blev. Händelser hände och saker bara skedde. Monica gick höstterminen i nian och skulle fylla femton år i december. Året var 1973.
Varje lördag hamnade hon på biblioteket och lånade böcker, om hundpsykologi, hatayoga, Tibetanska dödsboken och lite vad som helst. Varför? Hon hade ingen aning – det bara blev så. Böcker ramlade ur hyllan eller föll i huvudet och hon sa okej tack.
När hon gjorde sina läxor vid det blålaserade skrivbordet i lilla radhuset på Lärkvägen erfor hon att morfar satt i sängen bakom henne som stöd. Fast morfar Johan hade varit död i tolv år tyckte hon inte att det var konstigt – ibland satt ju någon där som var snäll och det var nog han.
Hon blev en förvånad elevrådsordförande som skulle hålla i demokratiska processer och ta beslut. Till lärarnas protester var det hon som även representerade klass 9 A vid återkommande krishantering, utsedd av klassens stök som litade på henne. Försvara oss mot allt, hade stöket sagt; mot påstådd allmän olydnad, ohyfsat beteende, hotade rökrutor och annat hon egentligen var helt ointresserad av.
Hon flöt till mötet, lyssnade, sa det som behövdes, registrerade allt och skuttade tillbaka och berättade för klassen. Ofta hamnade hon i ledarroller, tilldelades ansvar, förväntades hjälpa till. Känslan var okomplicerad och uppgifterna lätta.
Oundvikligen blev hon också en sammanhållande kraft i familjens utspridda energier, hit och dit och ingenstans och överallt. Det blev så för ingen annan svarade an på behoven.
Jag är en konstnär, tänkte hon, och klädde sig i en egensydd svart gabardincape, en extra stor svart basker, korta stickade shorts och svart-vitrandiga strumpor som gick en decimeter över knäna. En decimeter av bar hud mottog vindpustar och temperaturskiftningar. I en reklamtävling för en spray-deodorant hade hon vunnit sin tunna favorittröja som på bröstet hade texten: Andas varligt jag doftar farligt.
Skorna – de där längst ner som hon skulle gå på jorden med, var alltid samma nötta mockaskor. De var okej tyckte hon för de var hennes, och hon kunde inte vänta sig något mer. Kanske skulle hon få vinterstövlar med lurvigt ullfoder, helst bruna. Hoppas. Det blir bra hur som helst. Ingen oro.
Det var Vietnamkriget som oroade henne: All smärta. Allt lidande. Och svälten i Bangladesh. All orättvisa. All obegriplighet. Månfärder, rymdforskning … ja hela idén med att lägga pengar på att ge sig av från jorden var så konstig och obegriplig. Varför gör man så när pengarna behövs här, undrade hon. Ingen svarade. Det var sällan någon som svarade och hon hade tusentals obesvarade frågor.
Som femtonåring reflekterade hon inte över varför västra delen av Hamngatan var jätteful och nybyggd och östra vacker och vibrerande av lysande kulturvärden. Slöjdläraren som var sosse visade stolt upp västra delen och Håven som var vänster skämdes och vaktade östra delen på nätterna – det bara var så. Men det var sorgligt att en järnkula, en mörk höstnatt, slog sönder den snirkliga stora missionskyrkan i trä på höjden vid Norrhamnen och att Waxholmsbåtarna efter det gick på grund (!) för att de två tornen inte längre kunde visa rätt kurs!
Tre-noll-sju-noll-sex med riktnummer noll-sju-sex-fyra.
Den svarta backelittelefonen stod i hallen. Bilarna hade skyltar med A, aa, eller ab. Typisk 08:a sas det när bilarna rullade ute i landet. Sveriges bilradio sändes varje lördag – mycket i samhället handlade om bilar: hundar med gungande huvuden i framrutan, doftgranar som hängde från backspegeln, bensinmackar med och utan service, biltvättar, campingstolar, Kungliga automobilsällskapets bilkarta, bilbingo, Citroen-Paddor, Simca, Saab, Volvo PV, MG, Jaguar – hon var särskilt förtjust i Jaguar E-typ men det skulle dröja innan hon fick åka i en så’n. Bland proggarna var Renault fyra populär och 1973 syntes den politiska trenden oavsett om man var i, ur eller på kanten.
Friktion
Att vara femton år i en kustnära småstad, som i ärlighetens namn också är en förort till Stockholm, i början av sjuttiotalet, kändes instängt. Familjehemmet var som ett akvarium! Kompisfamiljens gröna kulturhus var en inspirerande miljö för denna fria själ, men den krävde också en form av anpassning. För att få vara med och delta i gemenskapen, vilket hon hett önskade, försökte hon vara både-och:
I hemmiljön följde hon serier på TV: Helgonet; Manolito; Lucy Show; Familjen Adams; Halvsju; Hylands hörna, Mosebackemonarki …
I den andra miljön presenterades kulturell kvalitetsfilm och socialrealistiska dokumentärer under de timmar då det var tillåtet att titta på TV. Där var regelbundna fester med roliga hattar och nakna bröst och vin som ungdomarna kunde smutta på, levande musik, samtal, livsglädje.
I hemmiljön åt hon så många saffransbullar som hon ville, engelsk konfekt, stekt strömming, knäckebröd med flata sidan upp och hästkött på, citronfromage …
I den andra miljön åt hon ett begränsat antal av Julias delikata pepparkakor, en blygsam bit kakafåni, ost utan osthyvel, Coq au vin, äggtoddy…
Monica trivdes och kände sig expansivt fri – en stund, till låns.
Välja
Valåret 1973 syns tre gubbar i TV; En pratar om hur alla har rätt att säga vad de vill om världen – om sånt som är nära och jättelångt bort, men han ser så farlig ut, liksom mörk och skarp. En gubbe säger jättekonstiga saker utan att knappt andas och han känns slemmig och diffus på ett så hotfullt sätt att hon ryser. Den tredje gubben grymtar, ler och pratar med kroppen utan att egentligen säga något särskilt. Hur skulle det bli om han fick bestämma? I skolans riksdagsval var det en elev av tvåhundratrettio som röstade på Centern. Monica var den enda personen som visste precis vem det var.
Jag är barn av min tid men min mamma är inte rädd för sitt eget barn, snarare är jag min mammas trygghet. Jag har aldrig önskat mig en egen måne men följt månfasernas mysterium i vördnad genom hela livet. Vilken låt skildrar mitt liv, tänkte hon, medan hon klev runt i skogen på jakt efter kantareller, med sin hund som bara ville bada.
Trånandet efter Manolito och Svenne Hedlund hade gått över för länge sedan men Gilbert O’Sullivans skiva Alone again snurrade och hon kunde fortfarande sjunga alla låtar på Svensktoppen varje vecka. Syskonens EP-skivor var intressanta men flyktiga. Föräldrarnas enda skiva Fångarnas kör ur Nebukadnessar var gripande och vacker men totalt utmattande! I den andra miljön hade musik en annan funktion, ett trevligt något som hon gick ut och in ur.
Norrmalmstorgsdramat pratade man om på TV som en händelse men det var ju en skurk som valde att råna en bank och ta gisslan.
Kungen Gustav VI Adolf dog och Carl XI Gustaf lovade att vara kung i stället, men vad gjorde den gamle kungen egentligen och vad gör den nya, på riktigt, i verkligheten? Det var bjäfs och fjäsk och andras allvar kring ritualer som alla ju visste var på låtsas. Hjälp mig Scheherazade, bad hon; hjälp mig att förstå vad som är saga och vad som är verklighet.
Delar av verkligheten irriterade henne, oklart vilka, men symptomen var först som klåda och sedan som andnöd. När jag rör mig hemma slår jag i akvariets väggar och vattnet är grumligt. När jag är i det lånade kulturfamiljelivets famn tycks uttrycken blekna och bli ytligare än jag förstått tidigare. Jag måste till något nytt, kände hon.
Nu väljer jag vilka ljudspår som passar i mitt liv, tänkte hon beslutsamt. Hon valde: Stairways to heaven; While my guitar gently weep. She’s leaving home.
Nyårsafton 1973 blir till 1974. Monica är på fest och tokdansar till Smoke on the water, om och om igen.