Två lösa John Silver
Jag körde min vita moped och Affe sin röda.
Han låg bara någon meter framför mig och lutade sig över styret i ett desperat försök att öka farten.
Gruset sprutade.
Jag böjde mig ner och vred det ställbara munstycket en halv millimeter till. Motorn svarade och jag nästan flög förbi honom.
– Fan vad din går fort, sa Affe när vi så småningom stannade vid Noras kiosk mitt i byn.
– Ja, sa jag stolt.
Under ett helt år hade jag räknat ner dagarna tills jag skulle fylla femton. Drömmen var en vit Puch. Jag fyllde femton en svinkall januaridag 1963 och två veckor senare körde jag hem min vita moped.
Nu var det augusti och nästan lika kallt.
Affe gick mot kiosken, jag stod kvar vid en bit ifrån. Nora kände mina föräldrar och skulle säkert skvallra om det var jag som köpte cigaretterna.
– Du får köpa, sa jag till Affe.
Han sa motvilligt ja och släntrade nonchalant fram till luckan i ett försök att verka äldre än han var.
– Två lösa John Silver.
Jag såg hur Nora såg på honom och att hon också kastade en blick åt mitt håll.
– Fan, tänkte jag. Nu får jag skäll hemma.
Hon la ändå två cigaretter på disken framför Affe.
– Tändstickor också.
– Det blir tjugofem öre.
Han langade fram en tjugofemöring, tog cigaretterna och tändsticksasken och gick tillbaka mot mig.
– Vi åker ner till sjön, föreslog han.
Badet var tomt på folk, det blåste kallt.
Jag själv hade slutat bada, det var för småungar. Jag hade burit långbyxor hela sommaren, svarta jeans, och morsan hade tjatat.
– Du är lika vit som en albyl.
Vi tände cigaretterna, jag darrande av upphetsning. Det första blosset rev i bröstet och det snurrade till i huvudet. Samtidigt kom också en annan känsla; mina femtonårshormoner löpte amok.
Jag fick stånd.
Jag sa det också:
– Jag fick stånd.
Affe och jag hade inga hemligheter när det gällde sex och tjejer. Vi brukade läsa porrtidningar och onanera i samma rum, samtidigt.
Han såg på mig och flinade.
– Jag också, sa han.
Han var lång och mörk, hade bruna ögon till skillnad mot mina blå. Något i det bruna blänkte.
– Min själ, brukade han säga.
Hans föräldrar var baptister men han hade inget till övers för det religiösa. Han hade tvingats med på hundratals möten och fått nog av alla hallelujarop.
Det enda han gillade i kapellet var musiken och han hade börjat spela på sin morsas gamla gitarr.
Han lärde sig snabbt.
Nu med en av John Silvers filterlösa cigaretter i mungipan glänste hans bruna ögon mer än vanligt. Han drog ett sista halsbloss, fimpade och sa:
– Häng med till stan, jag visa dig nånting.
Vi körde Storgatan fram och stannade vid en liten byggnad av trä. På en skylt stod det ”Hagströms Musik”.
Affe kupade händerna mot skyltfönstret.
– Kolla!
Där inne hängde en elgitarr: En Hagström De Luxe i vit pärlemor.
– Det där är min dröm, sa han. Och jag ska starta ett band. Vill du vara med?
Jag blev milt sagt överraskad.
Själv spelade jag fiol, tvingad av farsan. Han spelade fiol, farfar hade gjort det – och morbror Kalle. Mitt öde var att föra traditionen vidare.
Jag hatade den jävla fiolen. J skämdes när jag släpade med den till skolan.
Inte nog med att jag såg dåligt och tvingades bära glasögon, jag spelade också fiol.
1963 var inte fiolernas år, det var gitarrhjältarnas. Det kokade i gitarrgrytan och det ekade från de hårt spända strängarna.
Affe pekade mot gitarren och fortsatte:
– Den har svajarm också.
Gitarren blev i det ögonblicket också min dröm.
Under sommaren hade jag hört en svart amerikan tala inför hundratusentals människor i Washington. Han hette Martin Luther King.
Sveriges radios korrespondent Arne Thorén rapporterade och jag och mina föräldrar lyssnade:
”I have a dream…”
Morsan fick tårar i ögonen.
När jag nu stod framför skyltfönstret fick jag samma känsla igen. Inte för att man kan jämföra… Martin Luther King talade om en värld utan orättvisor och jag började drömma om en elgitarr – en pärla i pärlemor.
– En sån vill jag ha, sa Affe än en gång.
– Jag också, hummade jag.
– Jag ska bli rockstjärna, sa Affe.
Så långt kunde jag inte sträcka mig, inte ännu. Jag spelade fortfarande bara fiol.
Vi körde hemåt på våra mopeder och det var på sätt och vis för sista gången. Inte bokstavligt men något hade ändrats.
Vi hade från och med nu större drömmar än mopeder.
Några veckor senare vägrade jag gå till min fiollektion trots att det blev ett himla liv hemma.
– Du väljer bort den riktiga musiken, sa farsan.
Jag sa emot:
– Det är gitarren som är framtiden.
Han suckade och svor men gav till slut med sig.
Jag la ner fiolen i lådan och ställde den i en garderob och där fick den stå. Långt senare tog jag fram den, då i en annan tid när fiol hade blivit mode igen.
Men nu gällde det att förverkliga den nya drömmen.
– Du får jobba ihop till gitarren själv, sa farsan.
Jag tog springschasjobb på Konsum efter skolans slut på eftermiddagarna, två och tio i timmen.
En begagnad Hagström de Luxe kostade minst 350 kronor, det skulle ta sin tid att få ihop.
Affe hann först, en snäll ogift moster gav honom pengar. Avundsjuk såg jag på hans gitarr av vit pärlemor och jag såg hur hans fingrar snabbt lärde sig hittaa strängarnas många toner.
En kväll frågade farsan:
– Hur mycket har du sparat ihop?
– Tvåhundra.
Han såg på mig men sa inget mer.
– Det räcker inte, sa jag.
Kvällen efter satt jag i mitt rum på övervåningen, radion var på, allsång från Skansen med Egon Kjerrman. Morsan ropade från köket:
– Kom ner, vi vill prata med dig.
Motvilligt gick jag nerför trappan.
– Vad vill ni?
Just då fick jag syn på någonting som låg på köksbordet, en avlång väska.
– Vi bestämde oss för att lägga till det som fattades.
Jag öppnade väskan och där låg den, en Hagström de Luxe, vit pärlemor på baksidan och mahogny på ovansidan.
Den vackraste gitarr som gjorts.
Bara någon dag senare var Affe och jag igång med musiken. Han körde stenhårt med mig. Han visade ackord och mina stela fingrar blödde.
Två månader senare hade vi fått med en basist och vi kunde tre låtar. Spel-Olles gång låt var en av dem.
Vi spelade på en ungdomsträff.
– Hörde ni, sa Affe, det var i alla fall en som applåderade.
Den andra november hade vi övat i mina föräldrars hus. Affe tittade på klockan.
– Om fem minuter börjar Drop in på TV. Ett engelskt band ska vara med och dom ska visst vara bra.
Vi slog oss ner i soffan och där stod plötsligt något vi aldrig sett eller hört förut: Fyra långhåriga ynglingar från Liverpool som fullkomligt slog knockout på oss.
De gav vår dröm ny energi: Från och med nu ville vi bli som Beatles.
I den stunden blev världen en bra plats att leva på för oss femtonåringar. Nu skulle drömmen förverkligas.
Den 22 november gick den i kras. Vi hörde Arne Thorén på radion igen: ”USA:s president John F Kennedy sköts idag till döds på en gata i Dallas…”
Vi slog av förstärkarna och stoppade ner gitarrerna i fordralen. Under två veckor tog vi inte i dem en enda gång.
Jävla värld! Men som tur var fanns Beatles kvar.
Vår dröm fick nytt liv.
Många år senare mötte jag Affe på Odengatan i Stockholm. Vi hade inte setts på nästan femtio år.
– År det du Affe!
Vi kramade om varandra. Han var sig tämligen lik, samma bruna ögon med samma glimt, men det svarta håret var grått. Han bar på ett gitarrfordral.
Affe var den enda av oss i bandet som blev musiker på heltid. Han nådde de stora scenerna. Min musikaliska talang räckte inte, jag började skriva i stället.
– Du förverkligade din dröm, sa jag.
– Ja, jo. Det kan man väl säga. Och du också, jag har läst dina böcker. Särskilt den där du skriver om mopeder och två lösa John Silver.
Jag skrattade till.
– Ja, det var då drömmarna tändes.
Vi såg på varandra och kramades ännu en gång. Sen gick vi åt var sitt håll, han mot St Eriksplan och jag mot Sveavägen. Efter några meter vände jag mig om.
En bit bort såg jag den femtonåriga Affes släntrande gång, på väg att köpa två lösa John Silver.