Följ med allihopa. Nu ska jag ta er med på en resa långt tillbaka i tiden. Jag tänkte berätta om den tiden, då jag var 15 år och ge er en inblick i mitt liv denna period.
Året var 1995, under tiden medan jag höll på att utvecklas både fysiskt och mentalt, att förbereda min kropp och själ på att bli vuxen. Året innan hade jag förstått att man mår mycket bättre och fungerar lättare om man har kompisar runt omkring sig själv. De kan självklart fungera som stöd när man mår dåligt och behöver sällskap. Men jag var också fastställd vid det klara att det fungerar lättare när man är ensam och behöver tiden till sig själv.
När jag var liten tyckte jag för det mesta om att leka själv och att jag inte behövde andra runt omkring mig. Det var i vissa fall helt rätt. När jag var 14 år hade jag fått en attack av panikångest och kände i nutiden ett stort behov att ta igen allt som jag hade missat. Denna insikt kom ifrån att jag kände att behöva slipa på mina egenskaper till att jag utvecklade mig vidare. Jag gick i Högalidskolan, under åttan vid 15 år för att jag började skolan ett år senare.
Min mamma hade kämpat länge, i mer än ett år för att hitta en liten klass till mig redan vid skolstarten. Sedan blev det stressigt i högstadiet då jag kom i en stor klass med många elever. Allt blev mycket svårare när jag började högstadiet och jag kände krav att jobba fort. Jämfört med förut behövde jag längre tid på mig, men fick istället kortare tid. När man är vid den åldern växer intresset för tjejer mer och jag tänkte att jag med tiden ville hitta en snygg tjej. Dock hade jag dock en jobbig, svår och tuff period då det var svårt att hitta en bra tjej.
Det var naturligt då killar och tjejer är så olika varandra i den åldern. Mina intressen var sport, musik, datorer, resa, läsa serier, se på TV och video. Jag bodde hemma hos mamma Marguerite och min katt Gustav på Reimersholme i Stockholm. Ofta kom hennes särbo Lars Erik hem till oss och bodde där. Vi var som en riktig familj och kände varandra sedan 1990. Det visade sig att katten var rätt stor nu, jämfört med innan och for fram överallt där det fanns utrymme att leka.
Den stora favoriten var när jag gömde mig där bakom soffan i vardagsrummet och han själv framför. Det blev som en titt ut – lek där jag stod med spänd blick och dök ned med huvudet bakom. Han hoppade upp med sina stora ögon, kastade sig fort framåt och det gällde för mig att akta ögonen. Så lyfte jag handen mot honom, han vände direkt och rusade tillbaka till mattan. Därefter fortsatte leken. Mamma köpte överkast för att skydda soffan och satte som en regel att inte leka med honom där för att inte slita på den. Den regeln gick aldrig in.
I skolan var högstadiet igång på fullaste allvar och medföljde inte alltid positiva delar inom sig. Det kändes riktigt svårt att lämna barndomen. Läxor fick vi ofta, mycket att göra, med hög press, stress från skolan och lärarna då mina klasskompisar inte jämt var snälla mot mig. Det förekom mobbing bland annat på det verbala sättet genom att eleverna i klassen och på skolan kallade mig öknamn och använde ord som de visste att jag tyckte mycket illa om och inte ville höra. Mobbingen fortsatte i flera år och blev vid ett tillfälle full dramatik.
Jag hade inte längre ett tryggt klassrum att förvara mina böcker i, utan enbart ett litet skåp i korridoren. Jag råkade lägga mina hemnycklar plus de till skåpet ovanpå istället för i fickan. Precis när jag kom på att jag inte hade nycklarna på mig fick jag bråttom att hinna till skåpet i tid, men jag hann inte. På mindre än fem minuter tog någon elev dem plus min privata dagbok. Böckerna knuffade eleven ner bakom skåpen i en liten vrå.
En klasskompis knöt dessutom ihop mina skosnören så att jag ramlade när jag behövde springa iväg för att låsa in allt. Skolans rektor kom in i klassrummet med biträdande rektor under kommande lektion för att prata allvar med hela klassen om mobbing. Jag kunde inte komma hem efter skolan, var tvungen att ringa mamma från mina kompisar. Hon hjälpte till att både göra polisanmälan för att hitta de stulna nycklarna och efterlysa min dagbok, utan resultat. Jag fick klara mig utan den och mamma var tvungen att byta lås på alla dörrar. Senare på terminen blev ett gäng killar nedskickade till rektorns expedition för att prata fler saker i förhör för att vissa elever hade varit dumma mot mig.
En gång åkte jag till T – Centralen för att handla ensam i ett varuhus första gången i mitt liv och köpa julklappar till mamma och Lars Erik. Det blev för många intryck att ta in och när jag hade lagt varorna korgen fick jag ta en kölapp för att stå och vänta på min tur innan jag kunde betala i kassan. Det var så lång tid att stå och vänta, varmt var det också och jag var tvungen att ta av mig jackan. Så blev jag alldeles yr, gula fläckar kom framför ögonen och så blev allt helt svart, jag såg inget och kände att jag tappade balansen.
En kvinna vände på mig mitt på golvet och sa till mig att ligga ner. Jag förstod att jag svimmade mitt i kön och ramlade folkmassan. Jag fick sitta lutad mot väggen, uppge namn, personnummer och telefonnumret till mamma. Personalen ringde ambulansen och sa att jag hade svimmat. Sedan fick jag lägga mig på en bår och bli skjutsad ut ifrån varuhuset till sjukhuset. Personal såg tydligt på en mätare att jag hade väldigt lågt blodtryck. En läkare trodde att det fanns en till orsak bakom.
Vi anade att jag hade ett funktionshinder eftersom att jag var så avvikande och inte var som alla andra. Under mina 15 fyllda år hann jag även skriva några framtids insikter om mig själv i form av dikter, det jag trodde på som 40-åring i kapitlet ”Jag år 2020”. Alla dessa insikter kunde såklart inte spå min sanna framtid. Bara vissa saker stämde in av naturliga skäl.
Alex heter jag Jag bor i Stockholm Ishockey är kul
Min familj är tre stycken Vi är tre i familjen Salming har vart min idol
Jag är fyrtio år Som jag trivs bra med Toronto Maple Leavs
Yrket är sportreporter Har alltid gillat fotboll Är mitt lag i NHL
Inget skägg, men glasögon Och hejar på AIK Men fotboll är det bästa
Alex är mitt namn Videokamera
Tidning, böcker, film Jag haft sen jag var nio
Och sporter är min hobby Roligt att filma
Mitt jobb är sportreporter Fotboll och innebandy
Jag vill leva ett bra liv Men aldrig i Globens rink
Med tiden blev jag placerad i kö till en större utredning. De kom fram till att jag hade diagnosen ”Asbergers Syndrom”. Jag blev inte chockad när jag fick höra det, då jag hade hört talas om det innan. Vi insåg att Högalidskolan inte kunde hjälpa mig på rätt sätt. Vi bestämde oss att avsluta kontakten där och jag fick gå nian i en annan skola i en liten klass. Det var för många elever och för stökigt. .Det blev en lättnad att få byta skola då jag fick det lugnare och framför allt att få min diagnos. Då förstod både jag och mamma lättare mina personliga problem. Vi kunde också inse betydligt enklare på vilka sätt jag kände mig annorlunda.
Mitt sista år i nian fick jag gå på Sjöängskolan i Älvsjö. Klart var att jag kunde sakna min gamla klass och de jag gått med i många år, men livet fick gå vidare. Det var för det mesta att ta igen min jobbiga tid med ett viloår. Med två lärare på fem elever totalt fick jag det skönt och avslappnat. Det blev också enklare att känna igen mig i de andra då vi alla hade någon form av funktionsnedsättning. Även var det anpassat för att vi visste sedan innan att jag lätt kunde bli trött en bit in på dagen. Nackdelen var bara det att tjejer saknades i klassen. Det berodde på en ren slump.
Men det skulle vara till fördel av att vi förstod varandra lättare som killar bland oss elever istället. Jag fick berätta för min nuvarande lärare Gunilla att jag hade jobbigt tidigare med mobbing i min förra klass och vi jobbade på att vi och framför allt jag jag skulle få det lugnt och avslappnat med ett samtal ihop varje morgon. Inget bråk förekom stort sett i vår lilla grupp och det var ju skönt. Jag såg bra på en skön framtid.