Jag hade suttit i mitten i början av kvällen. Jag vet det eftersom Bella hade spillt dipp på min högra strumpa och hon satt på den sidan då. En liten vit fläck precis över stortån. Hon försökte torka bort den med fingret, vilket bara gjorde det värre.
Nu satt de bredvid varandra.
DVD:n med Hem till Midgård var inne på andra varvet. De skrattade hysteriskt åt när Runar utbrast ”Frejas patte”. Kanske var jag trött. Eller så höll det inte längre. Jag tänkte på middagsbordet och mamma. Mina mungipor hade kanske gått ut i strejk? De vägrade att återgå i tjänst. Det gjorde tydligen allt ännu roligare.
”Men du skrattar ju innan han ens sagt något!”
Bella såg allvarligt på mig, sedan sprutade det ut Fanta Exotic ut från de ihoppressade läpparna. Klockan var 04.20. Det stod tre plastglas i olika färger på golvet, men vi drack alla ur det blå. Ett grönt chips vilade på smulorna i den vita skålen. Dippen hade fått en hård kant.
Vi hade haft skräckfilmskväll. Eller det var tanken. Det hade slutat i kuddkrig mellan Bella och henne. De förstörde hela scenen när Paris Hilton äntligen skulle dö. Fyrtionio spänn åt helvete. För att dölja min ilska höll jag fast henne medan Bella kittlade henne.
Det hade varit min idé. Alltihop hade varit min idé. Till och med idén att spetsa Fantan med några tryck från Gato Negro-boxen. Jag brukade ju tycka om att ha dem båda i samma rum. En på vardera sida om tronen.
***
Första gången jag la märke till henne satt hon fasttejpad på en vägg.
Det var första advent och Folkpartiet delade ut kanderade äpplen på torget. Jag hade tomteluva, Converse och en lång stickad tröja. Jag hade sotat ögonen enligt steg-för-steg-guiden i VeckoRevyn. Men snöslasket suddade ut kontrasterna och mina ögon kröp in i sitt bo mellan pannan och de röda kinderna.
Isa och Amanda stod framför scenen i Fjällräven-jackor. Läpparna smorda med lager av Idomin. De fnissade hånfullt när vi tog plats på scenen. Jag stod längst bak, men strålkastarljuset höll mig fast i blickfånget. Orkestern började spela och vi började röra oss som marionetter. Falska trumpettoner flöt ut över torget. En-två-tre-fyr-fem-sex-sju-ått. När alla gjorde kick-ball-change åt vänster sparkade jag åt höger. När de gick åt höger gick jag åt vänster. Hur lång var egentligen Bjällerklang? Till råga på allt fällde Isa upp sin rosa Samsung och filmade allt.
Efteråt kutade jag in på bibblan för att ta skydd. På väggen, innanför de tunga glasdörrarna, hängde affischerna med årets luciakandidater. Fem porträtt. Sammetsleenden och silkeshår. Jag tittade egentligen inte på någon av de andra. Hon hade ojämnt plockade bryn. Smilgropen på den högra kinden saknade tvilling. Under bilden stod hennes namn och någon text om intressen. Instinktivt greppade jag kulspetspennan och såg mig över axeln. Jag klottrade hennes namn på lappen och lät den falla ner i kartonglådan.
Några veckor senare valde vi båda NO på elevens val. Hon kom för sent till första lektionen. Den enda lediga stolen var den bredvid mig. Hon hade svart tisha. Daugava stod i rött över bröstet. Jag drog ett skämt om Fröken Svår. Det föll platt. Hon log stelt och vände sig mot tavlan. Jag suckade bullrigt. Hennes huvud snärtade tillbaka. Hon såg på mig. Hennes ögonbryn sköt i höjden på ett märkligt sätt, för att i nästa stund falla och skapa ett djupt veck i mitten mellan dem.
”Visst var du med och dansade på torget?”
Jag ville bli ett med fossilerna i golvet.
”Tyvärr.”
”Jag skulle också varit med! Men ja, sen blev jag nominerad och allt.”
Jag öppnade munnen. Stämbanden tappade greppet om orden:
”Jag röstade på dig.”
Hennes ögonbryn sköt i höjden igen.
”Haha, men tack!”
Hon blev rosa.
”Klara har dock typ Sveriges största släkt. Jag var chanslös.”
Vi fnissade. Efter lektionen följde jag henne till bussen. Hon hade glömt vantar och drog in händerna i ärmarna på sin kofta. Vi stod under taket medan det snöade in från sidan. Jag skulle just erbjuda henne min ena vante när hennes buss bromsade in. Hon smet in mellan plyschklädda säten medan hon ropade:
”Vi ses nästa vecka.”
***
”Hon är ju asroligt”, sa Bella.
Hon kammade den rosa ryamattan med fingrarna.
”Jag vet”, sa jag.
”Alltså verkligen.”
”Jag vet.”
Hon tittade på mig.
”Vad?”
”Inget.”
Bella grabbade tag i hjärtkuddens ena arm och svingade den mot mig.
”Aj, jävla psyko.”
Bella spände sin spjuvriga blick i mig. Jag brast ut i skratt för första gången på flera timmar. Kanske överdrev jag allt.
Bella hade varit min bästa vän sedan lågstadiet. Hon bodde ute i skogen med sin mamma, sin bror och katt.
Bella hade två allergier: gräspollen och tystnad. Pollenallergin hade hon ärvt från sin mamma. Det och det svarta, svallande håret. Men, svallet var borta sen i tisdags. Jag hatade henne för att hon tagit håret ifrån mig.
Till skillnad från Bella verkade jag aldrig riktigt veta vem jag ville vara. Hon var min bästa vän men det fanns så mycket jag aldrig sa till Bella.
En gång frågade Bella om hon fick ge mig massage när vi solade på studsmattan. Vi hade just varit och badat i den lilla sjön nedanför hennes hus. Jag låg på mage i bikini och hon satt över mina ben. När hon slutade för att gå och kissa låg jag kvar. Blickstilla. Nätet hade gjort små rutor i huden på mina armar.
Jag tror att det var samma dag som Bella läste högt ur sexspalterna i Frida. När jag kom hem slet jag ut alla mina Julia ur det nedersta facket i Expedit-hyllan. Jag tryckte in dem i garderoben, bakom den röda plastbacken med dammiga Barbiedockor.
Senare frågade mamma vart de hade tagit vägen. Jag sa att jag vuxit ifrån dem.
***
Det var ju jag som introducerade dem. Jag hade pratat om Bella för henne och om henne för Bella så länge att det började kännas som att de redan kände varandra.
”Ni skulle älska varandra”, hade jag sagt.
”Ni är lika.”
Det var de inte. Första gången de träffades fick jag prata nästan hela tiden. När hon började berätta något fyllde jag i, och när Bella frågade något svarade jag åt henne. Men efter ett tag behövde de mig inte längre. De fick varandra att kikna av skratt. Då och då sökte de min blick, för att se om jag också skrattade.
Jag tyckte om det.
De började chatta på MSN. Det fick jag reda på långt senare. När Bella fick fria sms tog det aldrig slut. En dag låg hennes Sony Ericsson bredvid det solkiga tangentbordet i datasalen. Skärmen lyste upp.
BELLAN <333
Hon drog åt sig mobilen.
”Kallar du henne Bellan?”
Hon ryckte på axlarna och öppnade meddelandet.
I bakhuvudet ekade NO-lärarens ord: Ju närmare två poler kommer varandra, desto starkare blir kraften mellan dem.
***
På tv:n började eftertexterna rulla.
”Ett till”, sa Bella.
”Klockan är ju över fyra”, sa jag.
”Och?”
Hon reste sig för att byta avsnitt och tog fjärrkontrollen ur min hand. När hon satte sig igen klappade hon på platsen bredvid sig. Deras axlar nuddade varandra. Hon tryckte på play. De började skratta igen. Ingen märkte längre att jag inte skrattade.
När vi skulle sova la jag mig närmast väggen. Vi hade lagt ut täcken och soffkuddar på golvet eftersom det inte fanns tillräckligt med madrasser. Jag ville ha lampan i hallen tänd. Bella kallade mig tönt, men lät den lysa. Jag vågade sluta ögonen.
Jag kunde inte höra vad de sa, bara det omättliga fnissandet mellan orden. Efter en stund hörde jag mitt namn. Jag tror det i alla fall. Sedan kluckande.
Det var ju det här jag hade velat.
Jag hade berättat om dem för varandra. Jag hade bjudit in henne till filmkvällen. Jag hade hållit fast henne medan Bella kittlade henne. Jag hade flyttat mig från mitten.
”Sch”, viskade någon.
”Hon sover.”
Jag hörde inte vem som sa vad längre. Sedan blev det tyst en stund. Jag slog upp ögonen. Mörkret gjorde det svårt att se. Ljuset från hallen föll som en smal rand över golvet. Jag kunde urskilja Bellas korta, svarta hår ovanför kudden och hennes ena hand utanför täcket. Den andra syntes inte. Jag blundade igen. Hårdare. Tystnaden dundrade.
Ni kommer älska varandra.
Det hade jag sagt.