Solen lyste fram mellan knoppbeprydda grenar i den gröna förorten i södra delen av Stockholm. Året var 2001 och den lilla världen var den stora i min tonårshjärna. Mina svarta Savann-byxor frasade medan jag gick ner för backen tillsammans med vännerna, alla i byxor av samma märke men i olika färger. Arm i arm gick vi och såg världen genom svarta, klumpiga ögonfransar som kommit till genom flera lager av Maybelline Great Lash Mascara. Ja, den kända mascaran med grön kork och rosa hylsa fanns redan då och var en stapelvara på sminkavdelningen hos de stora kedjorna. Medan vi gick ner för backen pratade vi om killarna i skolan, den manliga gympaläraren som brukade tittade in i tjejernas omklädningsrum och vad Susanna i B-klassen gjort. Det var vår bubbla och vi var helt absorberade. Eftermiddagarna spenderades hemma hos den kompis vars föräldrar lät oss vara där. Vi lånade nagellack och dyr parfym och blev utskällda av kompisens mamma för det.
Vår blick var inåt, för upptagna för att ta till oss av det som hände utanför. Den oro som våra föräldrar känt inför millenieskiftet hade sakta börjat försvinna då de sett att jorden inte gått under vid tolvslaget nyårsafton 1999. Våra föräldrar skulle inte få en längre stund av ro då världen snart skulle öppna upp för ett annat kaos. ”Skrämmande” sa de vuxna och pratade om ett tredje världskrig när två flygplan kolliderade med skyskrapor i New York och ett med försvarshögkvarteret Pentagon i Washington, D.C. ”Ät inte köttet i skolan”, sa min mamma eftersom att TV-nyheterna pratade om en sjukdom som brutit ut på Irland. Videor av sjuka kor visades medan de vuxna skrockade om allt det hemska. I Sverige skapades stora debatter kring hur poliser får hantera demonstranter efter kravallerna under EU-toppmötet.
Medan eländet rasade i världen utspelade det sig ett annat krig i den lilla förorten vid tunnelbanelinjens utkant. Det var ett identitetskrig som stod mellan två sidor; att vara en kickers eller alternativ. Att vara kickers tog sig i uttryck i de kläder man bar och ens allmänna attityd. Stilen som man strävade efter var både sportig och uppklädd och la stort fokus på varumärken. Attityden var att tugga tuggummi, strunta i skolan och dricka alkohol på helgerna. De som tillhörde gruppen var ofta socialt accepterade men hade samtidigt en stämpel om att vara tråkiga och som alla andra. Till den breda gruppen ”alternativ” hörde subkulturer såsom poppare, punkare, gothare, hårdrockare med mera. Att vara alternativ var inget som var förknippat med att vara populär utan snarare att man var konstig, kanske djävulsdyrkare till och med. Det fanns tydliga regler för hur man skulle klä sig i de olika subgrupperna. En punkare brukade bland annat bära nitar och trasiga kläder, medan en gothare gick klädd helt i svart och med en tydlig fascination för det morbida. Hade man tur så fanns det fler på ens skola som tillhörde gruppen alternativ. Det innebar att man kunde få några vänner. Om man däremot försökte göra det lätt för sig genom att inte välja sida så hamnade man i den grupp som var mest utstött; nämligen töntarna. De var allmänt godkända att mobba. Att bli tönt innebar att man låg längst ner i näringskedjan. Att bli av med epitetet ”tönt” var inget som man gjorde i en handvändning. Det var en titel som man fick bära i flera år, ibland genom hela skolgången. En del hamnade i gruppen genom att inte göra ett val, och andra hamnade där på grund av de ansågs töntiga även om de försökte hamna i någon av de två andra grupperna. Skolan hade valt åt dig.
För att få stöd i vårt val tog vi hjälp av populärkulturen. Det var inte alltid vi fick svar men några saker lärde vi oss på vägen. Filmerna visade oss gång på gång hur framgångsrik man kan bli om man som ful flicka får en makeover och blir fin. Det öppnar upp för Den stora kärleken, pengar och allas avund. Musiken lärde oss hur vi på franska kan fråga om någon vill ligga. Vad böckerna sa visste vi inte eftersom att vi inte läste på fritiden.
De vuxna kunde sällan hjälpa oss i detta svårt val utan hade istället siktet längre fram på vår utbildning. De tyckte att vi skulle utbilda oss till lärare eftersom att det skulle bli ett bristyrke i framtiden. IT trodde de inte på och beskrev det som en bubbla som skulle komma att spricka. Vi tänkte inte så långt. Vårt mål var inställt på att sluta nian. Filmerna lovade oss att vi skulle förlora oskulden på den stora festen efter avslutningen och att allt skulle lösa sig. Även om tanken om framtiden gav mig en klump i magen så ville jag hellre måla in världen i ljust pastellila som var vårens modefärg.
Vid slutet av året hade jag gjort mitt val. Jag vände mig till den för mig enda självklara personen; min storasyster. Hon var punkare så det blev min lott med. Framför mig väntade år att få ärva min storasysters coola kläder och att hitta min lilla grupp med vänner. Sakta med åren började min blick vändas utåt, bort från tonåringens självupptagenhet.