När dörren stängdes blev hotellrummet plötsligt väldigt tyst.
Mamma hade åkt i förväg till TV-studion och jag var ensam kvar. Jag låg på mage på sängen med TV på framför mig, men hade svårt att koncentrera mig på det som visades. Blicken drogs hela tiden mot klockan.
Snart var det dags.
Om en stund skulle jag gå ner och vänta på taxin som skulle köra mig till studion där Vem vill bli miljonär? spelades in. Det var ingen vanlig taxi. Den såg ut som en limousine och hade därför blivit en limousinetaxi i mitt huvud.
Om några månader skulle jag fylla femton, och nu skulle jag åka dit alldeles själv.
Det pirrade nervöst i magen. Tänk om chauffören inte hittade? Om vi körde vilse? Eller om vi fastnade i en lång bilkö och jag kom för sent?
Mamma var redan på plats. Hon skulle inte veta om jag hade kommit fram förrän hon fick syn på mig.
Jag tittade på klockan igen.
Nu var det dags.
Jag reste mig från sängen och lämnade hotellrummet.
Nere i entrén fortsatte jag ut och ställde mig framför hotellet. Nu återstod bara att vänta.
Ju längre jag stod där, desto fler saker hann jag oroa mig för. Adressen. Trafiken. Tiden.
Tänk om något går fel?
I närheten stod ett äldre par. Jag lade märke till dem, men visste varken vilka de var eller vart de skulle.
Sedan kom limousinetaxin.
Jag satte mig i bilen och vi åkte iväg genom Stockholm.
Nu kunde jag inte göra någonting mer än att följa med.
Tänk om jag inte kommer fram i tid?
Men till slut stannade bilen.
Jag var framme.
Det första jag lade märke till när jag kom in i TV-studion var bilderna på väggarna. Jag kände igen scener från Skilda Världar. Serien jag hade sett hemma på TV hade spelats in här.
Det som tidigare bara hade funnits på TV fanns plötsligt runt omkring mig.
Sedan såg jag Bengt Magnusson och TV-teamet. Personalen visade oss i publiken var vi skulle sitta.
Då fick jag syn på två bekanta ansikten.
Det äldre paret från hotellet.
De kände igen mig också. Det var först då vi upptäckte att vi hade varit på väg till samma ställe. De sa att om de hade vetat det utanför hotellet hade vi kunnat samåka.
Jag som hade varit så nervös inför att ta mig dit ensam.
Jag satte mig längst fram i publiken, precis bakom deltagarna.
Mamma fick syn på mig.
Först senare berättade hon hur orolig hon hade varit. Hon hade åkt före mig och visste inte om jag hade kommit fram förrän hon såg mig i publiken.
Men jag hade klarat det.
Sedan började inspelningen.
Plötsligt befann jag mig mitt i det som jag annars bara hade sett genom TV-rutan. Bengt Magnusson stod framför oss, deltagarna satt bara några meter bort och TV-teamet arbetade runt omkring oss.
Sedan behövde en deltagare hjälp av publiken.
Lamporna tändes.
Kamerorna riktades mot oss.
Nervositeten kom tillbaka på en gång.
Tänk om jag gör bort mig?
Jag satt längst fram, precis bakom deltagarna. Det gick knappast att gömma sig.
Och tanken som gjorde mig ännu mer nervös:
Det här skulle visas på TV redan nästa kväll.
Då skulle människor sitta hemma och titta.
Människor jag kände.
Jag försökte koncentrera mig på programmet.
Och jag syntes flera gånger.
På fredagskvällen var inspelningen inte längre vår hemlighet. Programmet sändes och nu kunde släktingar, bekanta och människor från skolan se både mamma och mig.
Vad skulle de säga?
Vi hade inte berättat att mamma skulle vara med i programmet. Det hade varit hemligt. Efteråt frågade en släkting varför vi inte hade sagt något.
Men det var först när jag kom tillbaka till skolan som jag förstod hur många som faktiskt hade sett programmet.
Jag var van vid att vara den blyga tjejen. Den som inte tog särskilt mycket plats. Den som många kunde gå förbi utan att säga något till.
Den här dagen var annorlunda.
Människor kom fram till mig.
Inte bara de jag brukade prata med. Även äldre elever som annars aldrig brukade säga något.
– Hur känns det att vara TV-kändis?
Jag tittade förvånat på dem.
TV-kändis?
Jag?
Först förstod jag nästan inte vad de menade. Jag hade ju bara suttit i publiken.
Sedan sjönk det in.
De hade sett mig.
Människor som vanligtvis knappt lade märke till mig hade sett mig på TV.
Jag blev generad. Det kändes pinsamt att plötsligt få så mycket uppmärksamhet. Samtidigt blev jag glad.
För en gångs skull kände jag mig sedd.
Några dagar tidigare hade jag legat på mage på ett hotellrum och tittat nervöst på klockan. Jag hade oroat mig för trafiken, för att inte komma fram och senare för att göra bort mig framför kamerorna.
Nu stod jag i skolkorridoren medan människor som knappt brukade prata med mig stannade.
Jag var fortfarande samma blyga femtonåring.
Det hade inte förändrats.
Men när jag tänkte tillbaka på hotellrummet mindes jag tystnaden efter att mamma stängt dörren. Jag mindes hur nervös jag varit inför allt som väntade utanför den.
Ändå hade jag rest mig från sängen.
Jag hade gått fram till dörren.
Och öppnat den.