Den sista helgen innan gymnasiet närmade sig. Elin i 9A hade bjudit till fest. Jag och min bäste vän Micke var bjudna, men på ett villkor: att vi fixade alkohol till henne och hennes kompisar. Problemet var bara att Alice i 8C två veckor tidigare hade somnat i ett dike på väg hem från en fest. Hon hittades först i gryningen av en gammal tant på sin dagliga morgonpromenad. Som tur var hade natten varit varm och allt hade gått så bra det kunde för en berusad fjortonåring som tillbringat natten i ett dike. Händelsen hade utlöst en mindre moralpanik. Det hade skrivits om den i lokaltidningen: en notis om händelsen och en insändare undertecknad av flera föräldrar. Kvinnan som hittade Alice hade dessutom fått Dagens ros.
Nu ville inte en langare i hela kommunen sälja till minderåriga. Men Mickes storebror hade förmodligen kommunens största spritlager. Och det hade Elin fått reda på.
Mickes brorsa hade en smuggelgubbe på Stigs Center. Köpte han trettio plattor öl fick han ner priset till hundra kronor styck. Trettio plattor var dessutom exakt så många som fick plats på loftgången utanför hans rum, tillsammans med några boxar Jeltsin-vodka. Ölet sålde han vidare för hundrafemtio kronor plattan, mest till vanliga farsor som var för upptagna – eller för snåla – för att åka till Systembolaget. Det var samma pappor som han hade sålt jultidningar och frallor till när han var liten. Spritboxarna sålde han däremot till vänner. Det var en sådan box vi var ute efter när vi stod utanför hans dörr, med mössan i hand och samlade mod. På dörren satt en rostig, gul plåtskylt: OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE.
Inifrån rummet dånade Metallica. Bastrummorna slog som granatnedslag och fick dörren att skallra i karmen. Under de få sekunderna mellan låtarna knackade Micke en särskild knackning, som en hemlig kod. Musiken sänktes och en hasp drogs undan på insidan. Där inne var persiennerna neddragna och lamporna släckta. Det enda ljuset kom från en dammig lavalampa som stod och bubblade i fönstret.
Vi satte oss på sängkanten. Mickes brorsa sjönk ner i saccosäcken mitt emot oss. Vi pratade länge. Om festen. Om alla vi hade frågat. Om alla som sagt nej. Mickes brorsa sa nästan ingenting. Han nickade bara och lät oss prata färdigt. Till slut blev Micke tyst.
– Så…
Mickes brorsa tittade på oss.
– Jag säljer inte till skitungar.
Han nickade mot dörren.
– Ut. Innan ni får stryk.
Vi gick upp till vardagsrummet. Mickes morsa hade varit och shoppat. Papperskassar med klistertexter, tavlor och tapeter med olika livscitat låg utspridda över golvet. Hon stod på en liten stege bakom soffan med ryggen mot oss. Ur högtalarna strömmade Eros Ramazzotti medan hon fäste bokstav efter bokstav på väggen. The best is yet to come. Jag läste alltid citaten. Det gick inte att låta bli. Det var ett slags självskadebeteende. Varenda ett träffade precis där det gjorde som ondast. Särskilt nu, de sista dagarna innan hela tillvaron skulle förändras.
På köksbordet stod en Systembolagetpåse med Baileys, vodka och gin. Hänglåset till barskåpet hängde öppet i haspen. Jag och Micke möttes med blicken, men skakade på huvudet. I vanliga fall hade vi kunnat tänka oss en klassisk häxblandning. Men inte nu.
På kvällen gav vi upp våra sista principer. Vi skrev till allt och alla. På MSN, Bilddagboken, Lunarstorm och via sms till mobilnummer vi fått av kompisar, kusiner och halvbekanta. Om någon kände någon som kunde sälja alkohol ville vi veta det.
Dagen efter låg vi utslagna i Mickes rum. Bakfulla av vår egen desperation. Vi hade just börjat diskutera om vi skulle pudla inför Elin eller dra en vit lögn när Mickes telefon vibrerade.
Öl, cider, vin & sprit.
Lördag 15.00
Vändplatsen, Industrivägen (vid Bil-Lennart)
Ta med kontanter.
Vi kom tidigt. Först av alla. Vi satte oss på en bänk en bit bort och började bygga varsin spotthög. En tät ånga steg ur tvätteriets skorsten, den sista verksamheten i det annars öde industriområdet. Efter en stund bildades små klungor runt omkring oss. Alla var tysta. Sedan bröts tystnaden av ett avlägset brummande. Ljudet kom närmare. Och närmare. Till slut kom David Ström – mer känd som Damp-David – farande genom ett moln av damm på sin söndertrimmade Derbi Senda.
Det sades att Damp-David hade fuskat på så många prov att han blivit utslängd från gymnasiet. Sedan hade han fått jobb på sin pappas byggfirma, men fått sparken efter att ha blivit påkommen med att stjäla koppartråd. Nu hade han tagit ännu ett steg ner på samhällsstegen och jobbade som mellanhand åt en ambulerande regionslangare. Det var kanske inte världens mest imponerande CV. Men just där och då var han min hjälte.
Han satt kvar på mopeden och beordrade oss att ställa oss i kö. Sedan tog han fram ett anteckningsblock och började ta upp beställningar i utbyte mot kontanter. När alla hade beställt bad han oss att gå upp mot parkeringen vid Varlaskolan. Det var där varorna skulle levereras. Till en början blev jag imponerad. Två olika mötesplatser – en för beställning och en för utlämning. Det kändes nästan professionellt. Men så fort vi kom ut på den stora vägen ändrade jag mig. Femton stumma tonåringar som lydigt följde efter en kille på en skrikande Derbi Senda måste ha väckt uppmärksamhet.
Väl på leveransplatsen rådde ytterligare väntan och en kollektiv rädsla för att en vuxen skulle komma och ställa jobbiga frågor med mjuk, förstående röst. Men så till slut kom den. En silverfärgad skåpbil. Alla ställde sig på led. Varorna började delas ut. Det var bara två personer framför oss. Då hände allt på en gång.
Sirener. Däck som skrek mot asfalten. Vuxna röster. En ölburk föll i marken och började pysa. Skor slog mot gruset. En polis slet upp passagerardörren på skåpbilen och drog ut föraren. Damp-David hann precis slänga benet över sin Derbi innan han brottades ner på marken. Och mitt i allt kaos stod jag och Micke kvar. Fastfrusna. Vi började långsamt backa bort från platsen. Sedan sprang vi. Vi sprang i tystnad, utan att titta bakåt. Tvärs genom hela orten. Förbi villor, över cykelvägar och in i skogen. Först där stannade vi och sjönk ner i den svala mossan och blev liggande. Ingen sa ett ord på flera minuter. Sedan började vi skratta okontrollerat. Och sedan tystnade vi tvärt när vi insåg att vi nu varken hade alkohol eller pengar.
Vi gick hem till Micke och satte oss vid MSN. Elin skrev och undrade när vi skulle komma. Men vi var så nedslagna att vi inte ens orkade svara. I stället gick vi ner i gillestugan, där Mickes morsa hade dukat fram chips och Cola Light. På tv visades OS-finalen i 100 meter sprint. En jamaican som hette Usain Bolt sprang ifrån hela fältet. Med femton meter kvar började han slå sig för bröstet och fira. Ändå slog han världsrekord. Vi hade aldrig sett något liknande. Det var som om gränsen för vad som var möjligt hade flyttats några meter framåt.
Vi började ringa numren vi hade fått. Antingen fick vi inget svar eller så blev vi bortkopplade. Till slut återstod bara ett enda nummer. Signalerna kändes oändliga. Sedan svarade en gammal man. Han sa inte mycket. Han gav oss bara en plats och en tid och lade sedan på.
Micke gick upp på övervåningen och kom tillbaka med två hundralappar som han ”lånat” ur sin lillasysters spargris.
Jag hade en dålig magkänsla.
– Tror du verkligen att det här kommer gå bra?
Han ryckte på axlarna.
– Det är väl ungefär femtio procents risk att vi blir rövknullade, sa han och log sitt sneda leende.
Vi snörade på oss våra Converse. På insidan av ytterdörren hade Mickes morsa hängt upp ännu en träskylt med ett livscitat. Every exit is an entry somewhere else. Allt jag kunde tänka på var att vi snart förmodligen skulle bli rövknullade. Jag försökte tänka på något annat. Men då dök tankarna om framtiden upp i stället. Om några dagar började gymnasiet. Tänk om han skulle träffa någon annan. Tänk om vi inte skulle vara bästa vänner längre.
Jag bestämde mig för att verkligheten, hur dålig den än var just då, ändå var bättre än framtiden.