Jag vaknar med ett ryck då väckarklockan ringer. Benen känns tunga som bly när jag går över den mjuka heltäckningsmattan i mitt rum fram till garderoben. Efter stor beslutsvånda väljer jag till sist vita trikåbyxor och en pastellrosa tröja. Kritiskt granskar jag mig i spegeln. Åh så tjocka mina lår ser ut och se på f..n en illröd finne mitt i pannan! Neej, det får bli svarta trikåbyxor istället och ett tjockt lager smink för att dölja den eländiga finnen. Det ringer på dörren och där står Madde, min bästis, jag får genast en klump i magen. Madde ser som alltid jättesnygg ut, idag iklädd en kort volangkjol med brett rosa bälte i midjan. Jag känner mig ännu mera fel, en känsla som förstärks av Maddes kritiska blick: ”Inte för att vara taskig, men dina lår ser tjocka ut i trikåbyxor, förkunnar hon.” Jag får en impuls att försvara mig men vet att jag då bara riskerar att få fler svidande kommentarer. Även min tystnad gör dock Madde missnöjd och hon straffar mig genom att cykla i fullständig tystnad till skolan. Att ignorera mig är hennes vanliga metod när hon är sur på mig. Säkert är det mitt fel, jag tycks ständigt irritera henne hur jag än bär mig åt. Desperat försöker jag få henne på bättre humör genom att fråga om Thomas, hennes senaste förälskelse. Madde fortsätter behandla mig som luft och väl framme vid skolgården går hon resolut fram till Lena och hennes gäng som står i rökrutan. Jag ställer mig en bit ifrån och ser hur Madde gänget skrattar och tittar på mig. Det känns som att alla på hela skolgården tittar på mig och ser hur ful och fet jag är där jag står alldeles ensam. I Maddes sällskap är jag annars skyddad från hån och elaka kommentarer, jag kan vara i hennes skugga och åtnjuta platsen som söta Maddes bästis. Plötsligt säger Madde: ”Men kom då Anna!” Tveksamt går jag fram till rökrutan. Jag stålsätter mig och så kommer det, nålsticket. ”Vet ni att Anna gillar Carola”, säger Madde vänd mot de andra. Reaktionen att låter inte vänta på sig gänget skrattar hånfullt. Madde fimpar cigaretten med sin platåklack och säger retsamt: ”Och hon läser hellre Starlet än Mitt livs novell”. Vart jag än tittar möter jag hånfulla ögon, förenade i sitt förakt för mig. Tårarna bränner i ögonen och jag går med snabba steg därifrån. Det känns som att hela skolgården bevittnar min sorgliga sorti. Jag kniper igen ögonen för att hålla tillbaka tårarna och när jag öppnar dem står Annika där. Skammen jag känner förstärks ytterligare. Annika var min bästa vän fram till sexan då Madde började i vår klass och av någon outgrundlig anledning valde ut mig till sin bästis. Jag minns hur förundrad jag var över att någon så söt som Madde, ville vara med mig. Jag ville att vi skulle umgås alla tre men Madde hittade alla möjliga fel på Annika och plötsligt var Annika någon som ingen ville vara med. Jag har sedan dess undvikit Annika men nu finns det ingenstans att ta vägen. Jag möter Annikas blick. Hon har all anledning att avsky mig men till min förvåning är det är inte ilska jag ser i hennes ögon, utan empati. Jag inser att jag har saknat Annika som jag kunde vara mig själv med. Med Madde är det som att jag alltid behöver tänka på hur jag ser ut och hur jag beter mig och ändå räcker jag inte till. Minnesbilder dyker upp av hur jag och Annika brukade mima till Abba i Gillestugan och hur vi godmodigt dividerade om Gyllene tider eller Noise var bäst. Så många fina minnen som jag helt har förträngt i min desperation över att behålla Madde. Snabba steg hörs bakom oss och jag rycker till men det är inte Madde utan Thomas, Maddes stora förälskelse och även min, men det vågar jag förstås inte knysta om. Dessutom vet jag att jag inte har en chans på en kille som honom. Thomas ler vänligt mot mig och Annika och jag får hjärtklappning! ”Vill du sitta ihop?” frågar Annika. Precis som jag är på väg att sätta mig bredvid Annika kommer Madde in i klassrummet. ”Har ni sett, klassens två största töntar bredvid varandra, ” säger högt och fortsätter; ”Anna, du sitter ju här med mig!” Vad ska jag göra nu, sitta kvar eller gå till Madde? Båda alternativen känns helt omöjliga. Jag slår ned blicken och börjar resa mig. ”Du behöver inte gå dit”, säger Annika lågt. Jag möter hennes lugna blick och får plötsligt en styrka av den som jag inte känt på länge. Med min blick vilande i Annikas sätter jag mig ned igen. ”Anna!” säger Madde uppfordrande..Då utbrister plötsligt Thomas: ”Men nu får du väl ge dig Madde, tror du verkligen att Anna vill sitta bredvid dig när du är så taskig, lägg ned!” Madde stirrar med gapande mun på Thomas. Hon, klassens drottning är verkligen inte van vid att någon säger emot henne. Om blickar kunde döda vore jag såå död just nu! I samma ögonblick kommer vår magister in i klassrummet och beslutet är fattat, jag sitter kvar bredvid Annika. Jag och Annika hjälps åt med mattetalen och det känns som förr mellan oss. Alldeles för snabbt är det rast. Jag dröjer mig kvar så länge det går i klassrummet. När jag till sist går ut syns ingen Madde till men Annika väntar på mig. Vi går tillsammans genom korridoren. Det finns bänkar längs väggarna och på dessa sitter de coola niorna. Det är en plåga att passera igenom denna korridor för niorna på bänkarna granskar skoningslöst de som går förbi.Vi slipper dock några kommentarer.Några av niorna har fullt upp med att sätta krokben för en liten kille som går i sjuan. Plötsligt tvärstannar Annika då killen faller handlöst till marken.Annika sträcker ut handen och hjälper honom upp. Sedan spänner hon ögonen i de skyldiga: ” Riktiga tuffingar, som ger sig på en sjundeklassaret!” Några av killarna ställer sig upp. Jag blir rädd, vad ska hända nu! Då hörs Thomas röst bakom oss: ”Lägg av nu grabbar”. Till min förvåning sätter sig killarna i nian ned igen. Thomas går i kapp oss. ”De är med i samma fotbollslag som jag”, förklarar han. ” De är rätt schyssta egentligen men ibland ballar de ur helt”. Han tittar på Annika och säger uppskattande: ”Det var modigt av dig att säga ifrån. Jag tittar beundrande på både Annika och Thomas. De är båda så modiga och det får mig att skämmas över att inte jag är det. ”Jag håller med Thomas”, säger jag till Annika när vi är själva igen. ”Det var jättemodigt!” Annika ser sammanbiten ut: ”Det är inte ok att behandla andra illa.” Jag slår ned blicken och känner hur kinderna blir alldeles heta. ”Förlåt för hur jag har varit mot dig. säger jag med skakig röst” Annika är tyst och säger ingenting. Jag fortsätter: ”Det är ingen ursäkt men jag vågar helt enkelt inte säga ifrån när Madde är dum mot dig, jag tror att jag är rädd att hon då inte ska vilja vara vän med mig längre och vem är jag då? Feta fula osynliga Anna! ” Annika stirrar på mig. ”Säg inte så om dig själv, det är Madde som får dig att känna så!”Vi avbryts av Madde som kommer fram till oss med gänget i släptåg. ”Vi ska gå till stan, hänger du med?” säger Madde. Jag känner mig sliten mitt itu,en del av mig vill inget hellre än att vara kvar med Annika och så den andra delen, den fega delen som är rädd för att bli utstött. Jag känner hur jag vacklar, hur den fega, ängsliga delen av mig har svårt att stå emot men så märker jag plötsligt hur Thomas ser på mig. Jag känner hans blick och förstår att han kommer att tappa respekten för mig om jag följer med Madde. Jag tar sats och säger med darrande röst: ” Nej!”
När jag samma kväll gick ligger i min säng virvlar tankarna omkring i huvudet.Mitt i alla oro får jag en tanke om att nu när jag inte längre behöver kämpa för Maddes godkännande så kanske jag också kan bli modig på riktigt, som Annika och Thomas. Med denna hoppfulla tanke somnar jag till slut.
Med ett ryck vaknar jag och ser mig förvirrat omkring. Blicken fastnar på Thomas som sover bredvid mig. Hu, det var bara en dröm! Lättad konstaterar jag att det inte är 1984 utan 2026. Jag ser på Thomas min ungdomskärlek och slås av att 15 åriga jag hade varit överlycklig om hon hade vetat att Thomas skulle bli hennes man en dag Hon hade nog också varit stolt över att jag i mitt jobb som åklagare står upp mot mot kränkningar och orättvisor.”Du fick rätt, du blev modig!” viskar jag till min inre femtonåring. Jag ser framför mig att hon ler.