Det började i plugget. Ronny tittade som vanligt bistert ut över den hopplösa klassen. Idag hade han i alla fall lyckats ta sig in i klassrummet utan att hindras av de där lirarnas ständiga kamp att slippa lektionen, genom att stoppa tuggummi i låset till klassrumsdörren, något som brukade få Ronny att flippa. Hans brillor var av kraftig modell och glasen något tonade. Det ryckte i hans överläpp som var fuktig av svett. I övrigt var ansiktet dött och ingen kunde ana vad som rörde sig i Ronnys knopp. Idag hade han en särskild uppgift att dela ut. En kass uppgift som skulle ta tid från den ordinarie undervisningen och antagligen inte skulle bidra med något vettigt. Ett projekt skulle rullas i gång i Gårdinge. Teaterfolk skulle komma och sätta upp en musikal och alla elever förväntades bidra med en text som skulle beskriva vad man gör i Gårdinge under en vanlig helg.
Sofie funderade ett tag. Hon är ju inte precis den där tjejen som drar runt i centa på helgerna, så hon skulle nog inte kunna bidra med någon särskilt häftig text. Hon är snarare en person som inte märks så mycket, nästan osynlig, som mest sitter hemma med familjen på helgerna. I sin text beskrev hon hur hon åker och handlar på Obs! med sina päron, vilket de gör varje helg. Och hur hon kollade på Nöjesmaskinen eller Gäster med gester eller kanske något så otroligt töntigt som Nygammalt, tillsammans med familjen. Innan burken käkar de en lördagsmiddag, hemgjord pizza. På söndagen är det söndagsstek som gäller med efterrätt, som kan vara antingen en brylépudding eller en citronfromage från Ekströms. Det finns inte tillstymmelse till spänning i hennes helg.
Alla elever i Gårdinge uppmanas att anmäla sig för att vara med i musikalen. Sofie anmälde sig till sminkgruppen. Hon ångrade sig i samma sekund som hon anmält sig, men kom i alla fall i väg till fritidsgården Repro, med en orolig känsla i magen och lätt kallsvettig. Även om hon gillar att sjunga, skulle hon aldrig vågat ansöka till att stå på scenen. Då var man tvungen att provspela och hon hade ju ingen särskild talang. Att vara i bakgrunden passar henne bra.
Ellen och David, två superproffs på smink och mask, tog emot på gården. De visade sig vara väldigt bussiga och hjälpte alla att träna på teatersminkning och att göra egna masker och peruker. Gruppen jobbade på flera kvällar i veckan på fritidsgården. Gården var lite skrämmande för Sofie, för där brukade normalt sett de balla och tuffa hålla till. Hon hade inte riktigt koll på vad de gjorde där, men hon hade på känn att det var mycket dricka och knark bland de som var där och efter att ha sett åtskilliga propagandafilmer med snubbar som knarkade ihjäl sig på toaletter så ville hon verkligen hålla sig ifrån gården.
Det närmar sig premiär. Sofie åker buss på väg till stan. Det var ingen vanlig kollektivtrafik-buss, utan en buss som var hyrd för ensemblen i musikalen. Det skulle nämligen förberedas på teatern inne i stan. Hon käner egentligen ingen trots att bussen är full av folk från Gårdinge. Hon sitter själv på ett tvåpersonerssäte. Då kommer Tompa i mittgången. Han är några år äldre och spelar i ett band. Han är en av de ballaste i skolan och inger respekt för att han går i OBS-klass, skolkar, röker och är allmänt uppkäftig. Han stannar vid hennes säte och hans stålblå ögon ser rakt in i henne. Hon som trodde hon var osynlig. Varför stannar han vid henne? ”Det lukar apa här. Är det du ditt mongo? Du har ju skitmycket svett under armarna. Har du ingen dusch hemma?” Sofie ville bara sjunka genom golvet. Hennes kinder blir blossande röda och flera andra i bussen som sitter i närheten stirrar på henne och småler. Hon vågar inte möta Tompas eller de andras blickar utan tittar ner i knät. Det är sant att hon har stora svettfläckar under armarna. Och inte använder hon DATE, eller annan roll-on av någon anledning. Hon duschar heller inte varje dag som andra ungdomar i hennes ålder har börjat göra. Hon vet inte varför det är så, men det är inte så viktigt i hennes familj. Just nu hatar hon dessutom sin rosaaktiga blus med V-formad volang framtill som hon har på sig, eftersom den med sina smala ärmar framhäver svettfläckarna ännu mer. Hon bannar tyst sina päron för att hon inte fått tjacka en riktig PAX-blus och ett brett bälte att ha över höfterna. I stället sitter hon här med sin töntiga rosarandiga volangblus som nog hade passat bättre på ett barnkalas. Alla hennes kläder kommer från Obs! Tompa fortsätter bakåt i bussen utan att ha fått svar på sin spydiga fråga. Hon pustar ut, märkbart skakig. Ibland bara hatar hon Gårdinge och alla som bor här.
På premiärdagen står Pippis pappa och pratar inför alla på teatern. Det är tydligen han som har skrivit manus till musikalen utifrån alla ungdomars texter. Men Sofies text kom inte med. Den var ju helt ointressant. Tanken var ju att projektet skulle uppmärksamma ungdomar i ett problemområde och ingjuta mod och hopp i dem. Hennes text passade knappast in där. Hon som inte ens visste vilka Ebba Grön var, trots att det stod sprejat på väggarna överallt i centrum. Hon visste inget om anarki, Sex Pistols, braj, sprit eller att kila stadigt. Men hon hade koll på det som stod i tidningen OKEJ om Culture Club, Kajagoogoo, Madness och alla andra brittiska band.
Sofie står och tittar på premiärföreställningen från balkongen, efter att hon har sminkat klart. Hon sminkade faktiskt en av huvudrollsinnehavarna, en lite pojke. Men givetvis fick de allra ballaste sminka honom, Peter, som var så snygg. Sofie sögs in i föreställningen och den fantastiska musiken. Det var tvära kast mellan boléro, karnevalsstämning och förortsrock med hårdsminkade tjejer. Premiären blev en succé.
Inför den tredje förställningen befann Sofie sig i samma sminklouge som Peter, han med sitt blonda fluffiga hår och den tuffa sprayade luggen. Han hade med sig en kompis och direkt efter föreställningen skulle de på filmpremiär av Filmen G. Tänk att Peter faktiskt hade en av huvudrollerna i filmen. Peters närvaro gjorde henne skakig när hon sminkade sin skådis och det blev inte alls lika bra som vanligt. Hon fick rätta till det i pausen senare.
Under den fjärde föreställningen var stämningen en helt annan än under de tre första. Det var stökigare och mer prat i salongen och publiken buade åt vissa nummer, särskilt de nummer där snygga Peter var med i. 30 minuter in i föreställningen kom det första ägget farande och därefter ett gäng tomater. Scenen och teaterlokalen omvandlades till en kletig röra. Folk skrek och tog skydd i panik. Ett gäng i publiken närmade sig hotfullt scenen samtidigt som de buade och kastade ännu fler ägg och tomater. De närmade sig regissören, stackars Jonatan, och knäckte ett ägg i hans panna. ”Du din jävel, har tagit Repro ifrån oss” skrek de. Sedan närmade de sig Peter. Hans uppspärrade ögon och desperata blickar mot nödutgången fick mobben att triggas ännu mer. ”Vad vet du om Gårdinge? Stick hem till Östermalm istället!”, skrek de åt honom.
Alla inblandade i teaterproduktionen flydde snabbt teatern. Sofie dröjde sig dock kvar, spejande från balkongen. Hon var för nyfiken för att vilja fly. Vad skulle hända nu med snubbarna och brudarna som kastat ägg och tomater? Vad skulle hända med föreställningarna? Polisen, som tillkallats, störtade in i teaterlokalen och omhändertog de hotfulla ungdomarna och meddelade att teatern skulle stängas.
Sofie fick plötsligt blodsmak i munnen och känner att hon måste göra ett försök att rädda teatern. Hon ropar ut från balkongen: ”Den här musikalen betyder allt för mig och för alla andra som är med. Ska ni förstöra det bara för att några töntar från Gårdinge inte orkar vara med? Ska de få vinna över oss som vill spela teater? Varför är det alltid de störiga, som snattar och gör inbrott eller röker braj, som får uppmärksamhet? Vi andra då, som inte hörs eller märks, ska vi aldrig få ha något roligt? Vi behöver något mer än Gårdinges sunkiga centa och deppiga skolkorridorer. ”