Jag slog numret på den bärbara hemtelefonen och sedan tryckte jag på grön lur. Ett hiskeligt men bekant ljud tjöt i örat. ”Shit!” Jag tryckte snabbt på röd lur.
”Sorry” ropade jag, samtidigt som det på andra sidan dörren hördes en suck, följt av modemets pipande, skrällande och sprakande toner. Trots att jag precis gått förbi honom i hallen innan jag gick in på mitt rum hade jag helt glömt att brorsan skulle fixa med sin uppsats och behövde vara ute på internet. Han behövde hinna klart under och spara ner allt på en diskett under förmiddagen. Pappa ville lägga den stationära datorn på sidan och skärmen på högkant innan det var dags att förbereda middagen. Tydligen skulle placeringen göra så att de inte gick sönder vid tolvslaget. För mig rann allt domedagssnack och teknikhysteri av. Samtidigt kändes det förstås tryggt att sjukhuset hade beredskapsplaner om respiratorer och hissar skulle sluta fungera, som mamma pratat om tidigare under veckan när hon kom hem från sjukhuset där hon jobbade.
När jag inte kunde ringa min kompis för att planera inför kvällen grabbade jag tag i mobilen i stället och vek ut det lila locket som skyddade de svarta knapparna för att skriva ett meddelande. Det var mycket dyrare att ringa via mobil än fast telefon. Dessutom kunde samtal med någon av mina kompisar lätt vara minst en halvtimme långa, oavsett om vi hade setts för bara en stund sedan eller visste att vi snart skulle ses igen. Så ett meddelande fick det bli.
Siffrorna två till och med nio på knappsatsen var kopplade till ett par bokstäver vardera så tummen fick arbeta hårt för att få fram alla ord. Vissa ord kortade jag ner, både för att jag var lat men främst för att ett meddelande kunde innehålla maximalt 160 tecken.
Det fick bara plats tre textrader på displayen och i ena hörnet av skärmen räknades antalet använda tecken ner. När jag nådde 160 tecken och behövde få in några ord till var det bara att klicka upp till starten på meddelande och försöka banta tecken genom att skapa hyfsat logiska förkortningar av ord, byta ut långa ord mot kortare synonymer eller helt enkelt ta bort vissa ord. Det gav mig 21 tecken till, vilket räckte för att få med det sista jag ville innan jag skickade meddelandet till en av mina bästa vänner. Planen var att vi skulle ses på samma fest den kvällen, men hon hoppades att sedan kunna gå vidare därifrån till en annan fest där en viss kille skulle befinna sig. De hade trånat efter varandra ett tag, så jag hoppades verkligen att hon skulle få möjligheten att träffa honom.
Långklänningen jag hade köpt för kvällen hängde på en galge utanpå garderoben. Helsvart, figurnära med axelband, smickrande veckning fram vid bysten och slits. Den var helt klart elegantare än något som jag annars skulle ha valt. Men firandet av ett millennieskifte var ändå något extra. Mamma var inne på samma bana. Utöver extra fin klädsel hade hon bland annat köpt vitlöksmarinerade sniglar till middagens förrätt och champagneglas med 2000 diagonalt inpräglat runt kupan och små stjärnor under foten.
Till middag var det jag, mina föräldrar och ett par som var vänner till familjen. Brorsan var över arton och hade egna planer med sina polare. Efter middagen skulle de vuxna vidare in till Stadsgårdskajen i Stockholm för att se fyrverkerierna som skulle bli en av de dyraste och största i stadens historia. Ungefär 115 miljoner kronor skulle bokstavligen gå upp i rök. Själv blev det fest hos en klasskompis i grannkvarteret. Mycket prat, skratt och musik. Det prydliga CD-stället blev tommare och tommare ju längre tiden gick. I stället hamnade fodral och upp och ner vända CD-skivor i travar runt CD-spelaren vartefter som det byttes låtar.
När tolvslaget började närma sig gick vi ut till toppen av mördarbacken. Ett smeknamn baserat på backens lutning och inget annat. Trots att det var mulet hade vi därifrån en fin överblick mot kommunens lilla centrum och kringliggande villaområden som låg någon kilometer bort. Någon minut innan det historiska nyåret började det poppa upp fyrverkerier här och var. Det var inga fyrverkerier i 115-miljonersklassen men vackra på sitt sätt.
När jag stod där på toppen tillsammans med vänner jag känt hela livet, i den lilla ort som jag alltid hade bott i, samtidigt som himlen fylldes av färggranna ljussken från alla håll och kanter, kände jag en tacksamhet och gemenskap. Trygg där jag stod, både för stunden och i livet. Förväntansfull på vad som skulle komma i framtiden. Jag skickade en tanke på alla jag höll kär och hoppades lite extra på att min kompis skulle få fira in millennieskiftet med en kyss.
Föga visste jag att nästa gång jag skulle bära samma klänning skulle vara som tärna på brorsans bröllop, med mitt första barn växande i magen. Och vännen som träffade killen på en annan fest fick sin millenniekyss, och i dag kallar han henne för sin fru.