Eva log, tänk att mamma var frisk från sin cancer, att det hemska var över. Nu fanns det tid för henne själv. Något måste hända. Men vad?
Hon låg på sängen i sitt rum. Väggarna var brunmålade, men täcktes av bilder på The Osmonds – hennes idoler sedan länge, speciellt Donny som var gulligast. Bilderna kom från Aftonbladet, som pappa köpte varje dag och hennes prenumeration på Starlet. Tiffany och Poster var andra tidningar hon köpte när hon hade råd. Eva fick in lite extra, en femma i timmen när hon var barnvakt åt kvarterets ungar. Hon hade även brevvänner som hade andra idoler, så bilder byttes och skickades i brevpapper med hästar och blommor.
Men nu skulle allt bort. Hon ville visa för sig själv och andra, att det var över. Annan musik lockade och även killarna i skolan som fanns närmare. Upp kom istället en plansch med fin solnedgång, ett par i siluett som stod nakna i sanden. Passade bra ihop med de vita möblerna från Ikea. Två bokhyllor på var sida om sittmöbeln med bruna kuddar i manchester.
På 15-årsdagen fick hon pengar och en singel, Lasse Berghagen med “Jennie, Jennie”. Det var årets vinnare i Melodifestivalen, men Eva tyckte den var larvig. Hon gillade femman bättre, Björn Skifs med “Michelangelo”. För pengarna åkte hon in till stan med kompisen Lena och köpte sina favoritjeans TT från Gul & Blå vid Birger Jarlspassagen. Låga med utsvängda ben, så långa att de släpade i backen och med tiden blev fransiga där skorna trampade ner. Eva älskade sina träskor som hon drog runt med i lite hasande steg. Hon var rätt bekväm, i sin tid, i sin ålder.
Under våren fick Evas mamma tillbaka sin cancer. Så orättvist, varför just hennes mamma? Eva var rädd, mamma kunde ju dö! Men varför nu, när annat hände: konfirmation, ungdomsgård, killar, rökning. I skolan hade Eva spanat in hur de i nian stod i rökrutan med en cigg i handen och blåste rökringar. I jeansjackans bröstficka låg ett Prince-paket och när hon väl provade att röka var det inte gott, men hon ville vara tuff. Att höra till och våga var viktigt!
Farmor kom till hjälp när mamma var på sjukan – underbara farmor! Till konfirmationen köpte Eva en fin kjol. Den var lite för lång, men farmor vägrade lägga upp den: Den blir modern. På fotot efteråt såg hon hur alla var lika med vita knästrumpor och ballerinaskor, men Evas kjol var lite längre. Farmor fick ändå rätt, efter sommaren var det korta modet över.
Sommaren blev annorlunda, mammas behandlingar tog tid. Eva fick ofta vara barnvakt åt lillebror, han hängde efter henne överallt. När hon fick chans smet hon in i sitt rum, låg på sängen och läste Allers-romaner. Kärlek och hemliga möten lockade. När skulle hon möta killen som blev kär i henne? De fanns – en del i vardagen, andra som korta möten i stunden. Kär var hon ofta, men i vem skiftade ständigt och ingen kom riktigt nära. Än så länge hade hon bara upplevt pussar och lite hångel. Efteråt kunde hon prata med Lena i timtal i telefonen. Men den stod i hallen, så ibland fick hon viska så ingen annan hörde.
En kväll var hon med Lena i folkparken, de hängde med ett gäng ungdomar som visade ett hål i staketet så de slapp betala 15 kr. Att planka kändes spännande. Ted Gärdestad, Harpo och Flamingokvintetten uppträdde och hon fick Teds autograf. Hans låtar spelades ofta där hemma. Sötast var ändå Dennis Janebrink och när de sjöng “Varför” gick den rakt in i Evas tonårshjärta. Några killar bjöd på mellanöl direkt ur burkarna, ibland smakade det apa om någon råkat fimpat i den.
Innan sommarens slut var hon på Grönan med Lena. Inträdet var 7 kr och på scen stod Björn Skifs med Blåblus. De trängde sig längst fram till scenen och Eva blev alldeles pirrig när Björn kom nära. Efteråt fick hon hans autograf, men vågade inte säga ett ord.
Till hösten började Eva i nian. Sista året, äldst i plugget. Hon kände sig vuxen, medan killarna kändes barnsliga. När skolfotot togs hade hon på sig jeans, kortärmad blus och under den en långärmad silkespolo. Det var kläder hon gillade, även om polon kunde ge henne svettlukt. Hon sniffade ofta mot armhålan. Runt halsen bar hon ett silverhalsband, en rund bricka med hennes namn graverat, som hängde över kanten på polokragen.
En helg när mamma kom hem på permis ville hon prata. Cancern hade spridit sig och hon hade kort tid kvar att leva. Va? Ska inte en mamma leva för alltid? Eva grät hela kvällen, vägrade förstå, men hade ingen att prata med.
Sjukhusbesöken hos mamma blev många. De kändes långa med svåra samtal. Eva ville hem, rädd att missa något, häng med kompisar, knata runt centrum, bara vara ung. I skolan blev betygen sämre, men hon var ändå där, hon behövde sina kompisar. Till gymnasiet funderade hon på vårdlinjen, barn och ungdom, dit skulle nog betygen räcka. Jobba med ungar verkade kul, höstens fritt valt arbete hade hon på lekis.
På helgerna hängde Eva ofta hemma hos kompisar. Kvällarna avslutades med varma mackor med ost. Ibland fick hon skjuts hem av nån kille på moppe. Då höll hon försiktigt om honom, drog in doften och kände vinden i håret. Hjälm fanns sällan att låna, men inget hon tänkte på. När hon kom hem efter midnatt på helgerna sov alla. Eva hade frihet som ingen annan, inga utskällningar eller frågor om var hon hade varit. Föräldrarna brydde sig, men den här hösten orkade ingen ha koll.
En lördag drog gänget in till stan och gick på Bobbadilla, ett mysig källarlokal med låga valv i Gamla stan. Hon kände sig lycklig, speciellt när hon fick dansa tätt ihop med en kille till “Krama mej” med Björn Skifs. Hon älskade musik, i skivbacken hemma fanns det många plattor. På hemvägen blev det som vanligt en Big Mac och milkshake på McDonalds vid Sveavägen.
Balansen mellan att vara en sorglös 15-åring och en vilsen dotter till en dödssjuk mamma var svår. När hon gick på bio och satt i mörkret kunde hon ibland släppa allt för stunden. De bästa filmerna var “Sista natten med gänget” och “Skyskrapan brinner”. På kvällarna när hon kom hem, låg hon ofta och funderade. Hon kände sig annorlunda, men var bestämd, hon skulle visa att hon klarade sig.
Under pryo-tiden fick hon plats på Tempo vid Hötorget. Det kändes spännande att ta tåget till stan varje morgon. Hon hamnade på leksaksavdelningen där det saknades folk. Ansvaret blev större än det borde, men det gillade hon. Hon hämtade varor på lagret, plockade in i hyllorna, prismärkte och hjälpte kunder. På skivavdelningen jobbade en kille i 20-årsåldern, han kom ofta förbi Eva och pratade. En dag vågade hon sig till hans avdelning för att köpa en LP med “Bay City Rollers”. Hennes kinder blossade när hon fick personalrabatt – som inte gällde henne – så att skivan bara kostade 26.75 kr. Hon tänkte på den gulliga killen när hon spelade skivan där hemma.
Samtidigt blev hennes mamma sämre. Tidigt en söndag ringde pappa och väckte Eva. Han undrade om han skulle hämta henne, eftersom mamma var väldigt sjuk. Men Eva vill inte. Hon var trött och hade hört det så många gånger förut. Hon sade nej och lovade att följa med nästa gång. Men det blev aldrig någon nästa gång. Dagen efter dog mamma. Hur kunde det vara möjligt, var mamma verkligen borta? Tårarna rann, men ingen kunde trösta, pappa tystnade i sin sorg och lillebror var för liten för att förstå.
Efter någon dag gick hon till skolan, hon behöver vara bland andra. Sorgen lämnade hon hemma, men hon kände blickarna, rädslan för hur de skulle bemöta henne. Hon satte sig i utkanten, tyst till en början, men när sorl och skratt kom igång gled hon in i gemenskapen. Sorgen dök ofta upp, men hon svalde hårt och höll tårarna inom sig. På omvägar fick hon höra att de undrade varför hon inte grät, saknade hon inte sin mamma? De fattade inte, visste inget om sorg och saknad. Men bland kompisar ville hon bara vara som alla andra.
Vid nyår blev Eva tankfull, hon hade svikit sin mamma, tonårslivet hade tagit för stor plats. Det var tuffa tankar att bära, men hon kunde inte rå för sin ungdom. Livet fortsatte trots allt och hon skulle snart fylla 16.