Nästan vuxen
Vårterminen 1952 fyllde jag femton år och gick i tredje klass på Statens högre allmänna läroverk för flickor i Malmö. Vid starten i ettan var vi 38 flickor från olika skolor. En del elever hade lång skolväg och fick spårvagnskort. Själv hade jag drygt 2 km att traska fyra gånger om dagen. Fast på morgonen sprang jag nästan hela vägen eftersom jag ofta var ute i sista stund, sömnig som jag var. Jag kom ändå alltid i tid till morgonbönen. Mellan klockan 11 och 13 hade vi frukostrast. Den som bodde nära fick då gå hem och äta. Bodde man för långt bort fick man ha matsäck med sig och bjöds på en kopp choklad. Skolmåltider förekom ännu inte.
Det fanns inte så många privatbilar i början av femtiotalet och jag minns inte att någon elev blev körd av föräldrar till skolan. Efter kriget hade tillverkningen av Volvobilen PV444 kommit i gång i Göteborg. För att kunna köpa en sådan bil behövdes ett tecknat kontrakt med angivet leveransdatum. Ett par år tidigare hade en livlig försäljning av kontrakten kommit igång. Först kostade ett sådant dokument 200 kr, men med ökande efterfrågan steg priset. Pappa hade 1950 lyckats köpa ett utannonserat kontrakt för 1000 kr, och familjen ägde nu en Volvobil sedan ett år. Bilen döptes till Hjulianus och hade registringsnummer M30146, vilket innebar att det i hela Malmöhus län fanns drygt 30000 lastbilar, privatfordon och skåpvagnar. Det var inte tillåtet att parkera en bil på gatan under natten och Hjulianus fanns då i ett villaområde en halvmil bort hos en pensionerad arbetskamrat till pappa. Bilen avvändes egentligen bara när vår familj reste till vårt torp 12 mil bort i Göingebyggden.
Åren efter andra världskriget präglades av fortsatt varuknapphet. Egentligen kunde man bara räkna med grönsaker när de växte ute under sommaren. Maten blev på det sättet ganska trist och man åt i stort sett för att bli mätt. Köpkraften var inte heller så stor hos vanligt folk och nästan ingen var för tjock. Av oss 38 flickor var det bara en som var direkt överviktig. Hon såg nästan ut som en snögubbe. En dag när jag var på dambadhuset i Ribersborg var hon där med sin mamma och mormor. Alla tre hade samma fason och var mycket lika. Flickan, Tina hette, hon blev nog aldrig retad vad jag kunde märka, men hon var ganska stingslig själv och hade lite svårt för sig. Efter andra klass blev hon inte uppflyttad utan fick gå om det skolåret.
Efter skolans slut för dagen brukade jag gå med mamma och handla mat för nästa dag. Några veckoinköp var inte möjliga. I somliga lägenheter hade man turen att ha kylskåp, Det hade vi. Utrymmet var dock så litet att det inte rymdes mer än två glasflaskor mjölk, ett smörpaket och mat för ett dygn framåt. Något frysfack fanns inte , men inte heller någon djupfryst mat. När jag räknade samman min gångväg fram och tillbaka mellan hemmet och skolan och till affärerna slår det mig att jag en vanlig dag måste ha gått en mil. Man gick för det mesta när man hade ärenden och fick god kondition utan att betala kostsamma gymbesök
Jag hade av vår rektor Marianne Mörner utsetts att vara ordningsman i klassen. Det innebar att jag inför lektionsstart skulle stå vid klassrumsdörren och hälsa läraren välkommen. Jag hade också hand om klassboken och skulle se till att sjukfrånvaron bland kamraterna noterades.
Min väg genom skolvärlden var inte helt enkel. Hade jag varit en pojke skulle jag börjat i den femåriga realskolan direkt efter de inledande fyra första skolåren. Så kunde en Malmöflicka som ville ta studenten inte göra vid den tiden. I stället fick jag först gå två år i en kommunal flickskola innan jag kunde söka till den fyråriga realskolan, där jag nu 15 år gammal befann mig. Nästa år, i fyran, skulle jag ta realen. Det var förutsättningen för att kunna bli student på reallinjen.
Redan när jag var 11 år hade jag bestämt mig för att bli läkare. Det var ingen tillfällig nyck om någon fått för sig det. Förklaringen var att jag i flickskolan hade en lärare som var aktiv inom Röda Korset. Hon talade sig varm om verksamheten, och vi var ganska många elever som gick med i Ungdomens röda kors, allmänt kallat URK. Vi bar uniform vid viktiga tillfällen som till exempel när vi tågade genom Malmö på Svenska flaggans dag.
I Hamburg rådde stor nöd efter kriget och vi skickade paket med förnödenheter till de oftast faderlösa barnfamiljerna. I december gick vi med vad som kallades Julkorgar till fattiga familjer som bodde i Malmös barnrikehus.
Genom Röda Korset kunde man också gå en samaritkurs som jag anmälde mig till. Där fick man utbildning i enklare sjukvård, som t ex hur man bäddade sängar på vårdavdelningar ock lade förband om skadade armar och ben. Vi hade fältövningar ute i en tallskog. Där skulle vi ta hand om sårade som låg utplacerade på marken, och omväxlande själva vara offer. Vi var många från skolans alla klasser som deltog i kursen, som avslutades med en omfattande skrivning på vad vi lärt oss. Jag var nog den yngsta av deltagarna, och så visade sig att jag var allra bäst.
Allt som kursen handlade om kändes så självklart för mig. Jag ville utbilda mig till läkare!
Mitt beslut innebar att jag måste gå i en skola som ledde till studentexamen. Därför kunde jag inte fortsätta i flickskolan utan måste välja att tentera in till ”Staten”. När jag var tolv år gammal var det dags att byta.
Jag trivdes mycket bra i den nya skolan. Vi var fyra flickor som alltid höll ihop både under skoltid och på fritid. Vi tog namn efter de tre musketörerna efter att ha läst romanen av Alexander Dumas och även sett filmen. Min bästis Carin var D’Artagnan , Lena var Portos, Kerstin kallade sig Athos och jag var Aramis. Vi gick mycket på bio och såg framför allt äventyrsfilmer. Nu, när vi fyllt 15 år, var det fritt fram att gå på barnförbjudna filmer. Det hade vi för all del gjort även tidigare, och det hade varit en riktig sport att smita förbi biografvaktmästarnas argusögon.
Det var flera saker som blev tillåtna för 15-åringar. Lite var i stan fanns det skyltar med texten ”Barn under 15 år får inte …”. En sådan skylt meddelade i hissen som hörde till vårt hyreshus att barn under 15-år inte ensamma fick begagna hissen. Det gjorde man förstås ändå om skolväskan var tung eller om man inte hade lust att gå i trapporna.
Ungdomar hade skolplikt till fyllda 15 år. Detta rörde inte längre mig, men jag hade en kamrat som tröttnade på skolan när hon gick i folkskolans sjunde klass. Hon slutade mitt i terminen och tog i stället plats som barnflicka i en familj för att komma hemifrån. Hon berättade när vi träffades att det en dag ringde på dörren till hennes arbetsplats.
Frun i huset öppnade och utanför stod två allvarliga män klädda i trenchcoat och gråa hattar med svarta band runt kullen. Den ena frågade om Gun Persson fanns på den här adressen. Ja, sa frun lite undrande. Mannen upplyste då om att fröken Persson var 14 år och måste gå i fortsättningsskola. Han sa också att deras ärende formellt sett var en polishämtning. Det slutade med att Gun två kvällar i veckan fick gå till Borgarskolan för att lära sig baka bröd. Gun tyckte att det var läskigt att ha blivit haffad av polisen. Samtidigt var det ändå spännande. Nästan som en amerikansk film där civilklädda poliser grep maffiamedlemmar under förbudstiden. Dessutom var det riktigt roligt att baka bröd. Det hade hon aldrig gjort förut.
Kanske var mitt skolår som 15-åring det roligaste. Det var på något sätt mitt sista år som barn. Nästa år i fyran måste jag skiljas från mina musketörsvänner som alla tre skulle börja på latinlinjens fyraåriga gymnasium. Jag kände mig ensam men hade ett mål och fick stå ut. Familjen flyttade till Lund sommaren 1953 och den höstterminen började jag som 16-åring i gymnasiet där. Det var en samskola och vi var bara 20 ungdomar i klassen. Alla var inställda på att fortsätta studera vid universitet eller högskola.