Jag satt vid mitt skrivbord och försökte svara på ett brev som luktade smultron.
Hon måste ha sprayat någon sorts parfym över papperet innan hon lade det i kuvertet. Varje gång jag öppnade det fylldes rummet av doften. Papperet var rosa, och hennes handstil var sådär vackert rund. Bokstäverna liksom flöt in i varandra, över papperet. I ena hörnet satt ett klistermärke med en kattunge. I det andra hade hon ritat ett litet hjärta med röd penna. Det var lite snett. Just därför var det omöjligt att sluta titta på.
Jag hade sett henne första gången ett par veckor tidigare på den stora marknaden i grannkommunen. Familjen hade tagit husvagnen dit över helgen.
Egentligen var det hon som såg mig först. Jag stod och tittade på t-shirts och kepsar med roliga texter tryckta. Hon kom fram och sa hej. Jag fick fram ett hej tillbaka och vände genast blicken mot t-shirtarna igen. Plötsligt blev det väldigt viktigt att läsa varenda fånig text som hängde framför mig.
Hon stod kvar.
Jag började prata. Först om tröjorna, sedan om marknaden och snart om sådant jag egentligen inte visste särskilt mycket om. Varje gång det blev tyst hörde jag mig själv börja på något nytt.
Hon gick fortfarande inte därifrån.
Sedan råkade våra vägar korsas gång på gång under resten av helgen. Ibland såg jag henne på andra sidan marknadsgatan och låtsades som om det var en ren tillfällighet att jag gick åt samma håll. Ibland var det hon som såg mig. En gång smög hon upp bakom mig utan att jag märkte det. Hon höll sina händer för mina ögon för att jag skulle gissa vem det var. Naturligtvis visste jag. Men jag älskade situationen. Hennes mjuka händer. Att ha henne tätt intill mig. Hur länge skulle jag kunna dra ut på det utan att det blev pinsamt? Jag ”gissade fel” ända tills hon började fnissa.
Så gick vi runt tillsammans en stund bland marknadsstånden. Samtalet bara fortsatte, från det ena till det andra. Mest pratade jag. Hon skrattade ofta. Det räckte. Timmarna gick fortare än de borde.
När det var dags att åka hem bytte vi adresser. Precis innan vi skulle skiljas tog hon mig i handen och drog mig bakom ett garage. Hon gav mig en snabb kram och en puss på munnen.
Sedan sprang hon tillbaka till sin familj.
Jag stod kvar länge utan att röra mig.
Ända sedan dess hade jag haft en konstig, pirrande känsla i magen. Men… Grannkommunen. Det var bara några mil, men kändes som ett annat land. Man behövde skjuts, pengar och mod.
Ändå hade hon skrivit. Hade hon också tvekat och funderat innan? Eller var hon bara sådär modig som jag önskade att jag var?
Jag hade fått brevet två dagar tidigare. Mamma hade lagt det på köksbordet.
”Du har fått brev”, hade hon sagt på det där sättet mammor säger saker när de försöker låta som om de inte är nyfikna.
Jag hade tagit det och gått in på rummet utan att svara. Sedan hade jag läst det kanske tjugo gånger.
Hon skrev om skolan som snart skulle börja igen, om sin bästa kompis och om att hon redan drömde om gymnasiet i en större stad. Hon ville se något annat än den lilla ort där hon bodde. Hon skrev att det var roligt att vi hade träffats.
På slutet stod det: Skriv snart. Kram.
Jag stelnade till.
Det var det bästa jag hade sett. Men hur svarade man? Skulle jag skriva kram tillbaka? Skulle det verka desperat? Kunde jag rita en katt i marginalen? Kunde en kille göra det utan att det blev töntigt?
Ur högtalarna strömmade Magnus Uggla. Skivan hade legat alldeles för länge i cd-växlaren. Det var ju över ett år sedan jag köpte den.
Han sjöng om trubaduren som alltid fick tjejen. Det verkade finnas killar som bara visste hur man gjorde. Jag var inte en av dem.
Jag tog fram ett linjerat kollegieblock och började skriva, men det kändes fel.
Hennes brev luktade smultron. Mitt luktade svenskaprov.
Jag rev ut sidan.
Det var då mamma knackade på dörrkarmen.
”Har du en minut?”
Hennes blick var stadigt fäst på mig.
Jag sköt in brevet under geografiboken.
”Vadå?”
”Pappa har fått jobb”, sa hon. ”I Uppsala. Vi flyttar om några veckor.”
Jag skulle få bo hos en släkting och gå klart nian medan resten av familjen flyttade. Hon sa det som en tröst, som att det var en bro. Men jag hörde bara att bron ledde bort.
Uppsala.
Det lät inte som en annan stad. Det lät som en annan värld. Jag hade bara varit där någon enstaka gång. Där fanns stora cykelställ och gator som fortsatte även när man tyckte att de borde ta slut.
Jag tänkte på mina klasskompisar. På huset. På livet jag tyckte att jag trivdes rätt bra med.
Och sedan tänkte jag på brevet under geografiboken.
”Men jag bor ju här”, sa jag.
Mamma såg ledsen ut.
”Ja”, sa hon. ”Det gör du.”
Rummet var exakt likadant som några minuter tidigare, men allt hade ändrat sig.
Jag slöt ögonen och höll mina händer för ansiktet. Bilden av hennes leende trängde undan allt annat. Jag tänkte på smultronbrevet. Var det ens värt att försöka hålla kontakten? Snart skulle hon få min nya adress och då var jag säker på att det skulle vara kört! Hon ville nog inte brevväxla med mig om jag bodde så långt borta. I alla fall inte på samma sätt. Hon skulle bli som den där brevvännen i Norge som fröken tvingade mig att skriva till på mellanstadiet.
Jag tog fram kollegieblocket igen. Sedan lade jag tillbaka det. I lådan hittade jag ett gammalt ritblock. Papperet var tjockare. Inte rosa, men åtminstone inte svenskaprov.
Jag skrev: Hej.
Sedan satt jag och stirrade på det där enda ordet. Länge.
Jag visste hur man skrev brev till mormor.
Men inte till en tjej som hade dragit in mig bakom ett garage och pussat mig.
Till slut skrev jag att det var roligt att få hennes brev och att jag också hade tänkt på marknaden. Jag skrev inte att jag hade läst brevet tjugo gånger. Jag skrev inte att jag hade blivit rädd. Och jag skrev inte om Uppsala.
Till slut ritade jag en liten katt i marginalen. Den blev ful. Såg mer ut som en räv med öronproblem.
Sedan skrev jag: Kram Jonas.
Jag vek ihop papperet innan jag hann ångra mig och stoppade ner det i kuvertet.
Dagen därpå tog jag med det när jag gick förbi brevlådan.
Jag hade hört talas om något som kallades elektronisk post. Brev som kommer fram i samma ögonblick som man skickar det. Någon i klassen hade en storebror som kunde koppla upp sig mot andra datorer över hela världen med ett modem. Det pep och skrek i telefonjacket när datorn kopplade upp sig.
Jag försökte föreställa mig det.
Brev utan papper. Ord utan handstil. Brev utan doft.
Kunde elektronisk post lukta smultron?
Jag höll upp papperet mot mitt ansikte för att suga in doften från hennes brev. Den var underbar. Hon var verklig.
Efter någon vecka fick jag svar.
Hon skrev att hon blivit glad för taxen i marginalen. Det var ju ingen tax! Det såg fortfarande mest ut som en räv med öronproblem.
Hon frågade om vi kunde träffas igen. På slutet stod det kram igen, lika självklart som om det inte alls var ett ord som kunde få hela rummet att stanna.
Hon visste ingenting om Uppsala.
Hur berättar man en sådan sak utan att det låter som ett avslut? Vi har ju inte ens hunnit börja.
Jag tänkte att jag skulle skriva det i nästa brev.
Under tiden blev Uppsala mer verkligt. Familjen flyttade och jag tillbringade helgerna i vårt nya hus. Till slut började det kännas som hemma.
Samtidigt kände jag mig alltmer som en främling i min egen hemstad. Som om jag redan hade flyttat, fast jag fortfarande bodde kvar.
Det blev aldrig något nästa brev.
Hennes brev låg i skrivbordslådan. Ibland tog jag fram det och tänkte att jag skulle svara imorgon. Sedan blev det nästa helg. Sedan när proven var över.
Till sist blev “imorgon” ett helt liv.
Jag vet inte om hon väntade på ett svar. Kanske gjorde hon det ett tag. Kanske lade hon mitt brev i en låda. Kanske glömde hon mig långt innan jag glömde att skriva.
Kanske är det lika bra. Hon finns kvar där hon alltid har funnits. På marknaden. Bakom garaget. På ett rosa brevpapper som luktar smultron.