FRÅN KLASS 9B TILL IIB
”Du är ju för fan full”, röt kemiläraren.
”Lite glad i hatten bara”, sluddrade Tomas.
”Mellanölsdebut du vet. Första oktober 1965. En milstolpe i svenskt samhällsliv”, fortsatte han och gjorde en bugning ut mot klassen.
Kemiläraren, som allmänt kallades Volfram, eller Voffe, var högröd i ansiktet:
”Packa ihop dina grejer. Vi ska till rektorn och kontakta dina föräldrar”.
”Har bara morsan. Men visst. Jag hakar på.”
”Är det fler som supit öl under frukostrasten?”, muttrade Volfram ilsket. ”Fram med det nu. Jag ska kalla på sjuksyster så får hon undersöka er.”
Det var förstås fler som ”supit öl”. Premiär för klass llB, det hårt marknadsförda 3.6-viktprocentiga ölet, som enligt förhandssnacket gick att berusa sig på efter bara ett par flaskor. Reklamen var till stora delar skräddarsydd till ungdomar, som nu fritt, utan åldersgräns kunde köpa alkoholdrycken i vilken mjölkbutik som helst.
Alla stirrade ner i bänklocken och sög på sina halstabletter.
Volfram tog som en markering Tomas i örat och drog honom ut ur klassrummet.
Tomas, eller Tompa, bara skrattade och teaterviskade till kompisen Matte, som egentligen hette Mats-Åke:
”Vi ses i lokalen efter plugget. Jag bunkrade upp tidigt i morse när Signe på hörnet öppnat. Hon tar bara 80 öre burken.”
Tompa var klassens ledare, åtminstone för dem som inte var tråkmånsar och plugghästar – killarna som fortfarande kunde komma i nylonskjorta, slips och pullover, tjejerna som var totalt rensade från smink, kortkort och nerklottrade armejackor.
Han var också popidol. Sångare i The Ox, som spelat på Nalen flera gånger och blivit hyllade av Peter Himmelstrand i Expressen, som Sveriges svar på danska tio-i-topp-idolerna Lollipops.
Tjejerna kråmade sig när han kom släntrande med sina fräcka modekläder och sitt axellånga hår. Tompa var nog den enda i klassen som haft sex på riktigt. Det var inget han skröt om. Men brudarna avslöjade i förtroenden och med varierande sanningshalt detaljer om hur de hånglat med Tompa. Redan på nästa rast i rökrutan visste alla hur det låg till.
I klassrummet hände ingenting. Ingen syster Greta. Ingen Voffe. Ingen rektor. Det var fredag och dagens sista lektion. Bara två lördagstimmar kvar av skolveckan.
”Vi drar”, sa Matte när det ringde ut. Demonstrativt halade han upp en mellanölsflaska ur plastpåsen han använde som skolväska.
”Till Volfram”, log han och fortsatte:
”Mot lokalen. Köp med några extra mellanbärs. Jag är krossad efter Hammarbys jättetorsk mot AIK igår, 8-1. i Nu kommer de att åka ner i tvåan.”
Matte var skolans fotbollsgeni. Hammarby ville värva honom från Årsta Södra, men Matte gillade inte det hårda träningsprogrammet på Söders kanalplan. Han hade så många andra järn i elden. Som att snatta, sniffa thinner och röka hasch.
På rektorsexpeditionen gäspade Tompa provocerande mitt i skolchefens utskällning. Han ville därifrån. För stunden och för gott. Hans mamma uppmuntrade karriären som popartist. Hon var själv lärare och utbildad på musikhögskolan. Hon såg sonens talang och möjligheter. Branschen var blixtsnabb och hon visste att det var nu han hade chansen att slå igenom. I Sverige och kanske England.
”Jag tror jag skiter i det här”, sa Tompa och reste sig. ”Jag tar mina nödvändiga betyg på distans. Morsan får sköta undervisningen och rapportera. Snacka med henne ikväll. Ha en kul helg och testa gärna det nya ölet.”
Tompa lämnade rektorn och kemiläraren, häpna och villrådiga. Han körde hem med gubbmoppen, gängets trögaste, trots det nerfilade topplocket. Ringde några telefonsamtal, hämtade sin stålsträngade akustiska gitarr och gick ner till lokalen.
Den var egentligen den långa hyreslängans skyddsrum, en betongbunker i källaren, som användes till cykelstall, men mest var en samlingspunkt för ungarna i kvarteret. Packet, som Tompas gäng kallades, höll till i ett av rummen bakom tjocka ståldörrar. De hade släpat dit möbler från tippen och smyckat väggarna med urklipp från Se, Bildjournalen och Fibban – Ingo, Brigitte Bardot, Rolling Stones, Beatles, Namelosers och Nacka Skoglund, som återvänt till Hammarby efter alla år i Italien. Någon hade hängt upp en Vietnamaffisch.
I lokalen var stämningen hög. Mellanölet bet rejält på ovana tonåringar. Redan efter några burkar var flera berusade.
”Mellanöl är nästan som starköl mätt i volymprocent, 4.5 mot 5.2”, sa Krille, som förstås hette Krister.
Krille var snudd på bäst bland alla niondeklassare i Brännkyrka högre allmänna läroverk, utan att vara plugghäst. Han var en kul och juste kompis och bodde dessutom i gatans största lägenhet. Föräldrarna var ofta bortbjudna eller på resa. Då höll Krille öppet hus. Han var definitivt fullvärdig medlem i Packet.
Tompa kom och alla samlades för att höra vad som hänt.
”Jag talade om att jag slutar, skjuter upp resten av nian och blir berömd popstjärna i stället. Det är ok för morsan. Vår manager Anders är eld och lågor. De andra i The Ox är äldre och har länge velat satsa på England.”, berättade Tompa, knäppte upp en ölburk och började fingra på gitarren.
”Den här plockade jag ut i går kväll från bandspelaren. En protestlåt”, fortsatte han och började sjunga Barry MacGuires ”Eve of Destruction”.
”Fast det är ingen musik för The Ox”, förklarade han efter två verser. ”Vi satsar på hårdare låtar, Yardbirds och egna kompositioner, med fuzzbox.” Han plinkade fram ”Heart Full of Soul” som exempel.
”Fan jag skulle vilja hänga med till London”, sa Matte fundersamt:
”Men det går inte. Jag ska upp i tingsrätten för massa skit under Hötorgskravallerna i somras. Jag var full och påtänd och drogs med i det där. Skadegörelse och så slogs jag visst med ett par poliser, som började blöda. Brorsan sitter på psyket, farsan på kåken och morsan ska in på torken. Så hemma har jag inte mycket att hämta.”
Kvällssamtalen pendlade från allvarliga analyser av föräldragenerationen, som inte ens fattade vilken revolution mellanölet var. ”De tror att det är oskyldigt bara för att det står intill Pomril och Loranga i affären”. Till fnittriga beskrivningar av brudarna i klassen och deras olika företräden, särskilt rattarna.
Packet bestämde att man skulle ses nästa dag efter plugget, försedda med mellanöl för egna behov, och att Krille skulle ta med sin stora transistorradio, som gick att kräma på när Tio i topp började klockan tre.
Så rullade niondeklassarnas hösttermin vidare. Tompa var på väg att förverkliga sina musikdrömmar. Matte dömdes till skyddstillsyn och placerades på den kontroversiella Barnbyn Skå utanför Stockholm. Ingen av dem kunde deltaga i nyårsfirandet i Krilles lägenhet. Också på andra sätt var festen annorlunda mot tidigare år. Den supermoderna stereoanläggningen, Luxor med 2×8 watts uteffekt och Carlssonhögtalare. Brudarna som för första gången tackat ja. Och så klart, backarna med mellanöl som travats i köket och på balkongen.
Matte hade skrivit ett brev som högtidligt lästes upp:
”Tja! Jag torskade som ni vet och är hos Skå-Gustav på Ekerö. Ett häftigt ställe. Personalen är som polare. Man får smyga lite med haschet, men mellanölet flödar fritt. De låtsas inte se när vi besöker tjejbarackerna. Bra fotbollsspelare. Mycket att stå i. Gustav är som en farsa för allihop. Kan tänka mig att tillbringa resten av ungdomen här. Bra krubb också. Gott nytt alla /Matte”
Tompa ringde från England vid halvtolv-tiden. Krille svarade och kunde rapportera:
”Han är lycklig. De har spelat på Marquee club. De har uppträtt i Top of the Pops på teve tillsammans med Kinks. De ska göra en LP-skiva. Massor med partyn, tidningsartiklar, kändisar, brudar och en del drogande. Bandet är sams och morsan hans verkar trivas. Just nu var de på nån privat klubb där Who och Hollies vimlade runt. Glömde snacka om plugget. Han önskade alla gott nytt år och bad mig särskilt tacka Volfram. Så uppmanade han oss att lyssna på Tio i topp i morgon. Då ska deras nya singel testas. ”To Be”, heter låten, som Tompa skrivit. En hyllning till mellanölet och mitt nya liv, hälsade han”.
(7 966 tecken)