Men jag funderar ibland på hur den kvinna ser ut som inser att i denna trygga figur bor ett kärleksdjur … Tonerna av Afzelius från cd-spelaren studsade mot de blåvita väggarna i rummet ovanför skärgårdshandeln. Utanför fönstret gick gässen på vågorna i höstens första kuling.
Vinden slog mot fönsterrutorna men det bekom honom inte. Orden från valdebatten på teven malde i huvudet – Blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Han fattade pennan och bläddrade i kollegieblocket han kallat Tankar vid 15. Det störde honom att blocket var rutigt snarare än randigt men det var vad de hade hemma. Det fick duga, tankarna måste sättas på pränt. Det skulle bli hans memoarer så att han en dag skulle kunna minnas.
Han hade redan hunnit skriva om barndomen och det sista året innan högstadiet. Nu återstod bara att skriva om nutiden och Linda, som verket var dedicerat till.
Ända sedan de där dagarna i sjuan hade han tänkt på henne. Då hade de alla sökt sin plats i de nya klasserna. Det var innan han satt på sig baskern med Non-violence pinnen. Det var hennes kompis Anna som varit drivande när de träffats på rasterna efter spansklektionen. Den snygga fotbollstjejen i Adidasbyxor och Championtröja. Det var hon som hade skrivit på framsidan av övningsboken så hans föräldrar tvingats köpa ut den. Men det gjorde inget, Anna hade sett honom även om han fastnat för Linda. Han visste inte varför – kanske var det för att hon var Annas motsats, jordnära och eftertänksam.
Nu hade ytterligare ett läsår passerat utan att han vågat prata med henne. Han visste inte varför de slutat prata på rasterna. Kanske för att Linda sett igenom hans intresse för Linda? Nu var rollerna satta men alla killar hade väl en flickvän, men hur gjorde man?
Orden kom inte men obehaget var kvar.
Som så många kvällar tidigare startade han datorn. Känslan av att få en egen dator förra sommaren var så stor att han tillägnat det ett eget kapitel i memoarerna. Pappa hade varit tveksam till att köpa en PC men sedan de sett Tomb Raider med 3d-grafiken i datorbutiken hade han låtit sig övertygas. Och nu stod det beigea minitornet med 15 tummaren på skrivbordet.
Hårddisken knattrade när Windows 95 botade upp. Skulle han spela Age of Empires: Rise of Rome? Han tryckte ut släden och la in skivan. Cd-romen susade till och snart dök startskärmen upp. Han hejdade sig.
– Nej, jag får inte vara blyg.
I efterhand skulle han ångra sig men i stunden var det en ingivelse. Han startade Fjärranslutning istället. Snart tjöt modemet och till hans glädje var hastigheten 30 kbps. Netscape Navigator laddade in Passagen. Det var då han såg Interfloraannonsen. Varför hade han inte tänkt på det innan? Det klart han skulle skicka ett blommogram till Linda.
Det gick lätt att hitta hennes adress i klasskatalogen från skolan och fakturan skulle komma senare med posten. Han valde ut en stor bukett för 300 kronor och på några klick var beställningen lagd. Det svåraste var att formulera det medföljande kortet. Tiden tickade iväg så han fick till slut nöja sig med en kort text. Han orkade inte bråka med pappa om telefonräkningen igen.
När han kopplat ner kom tvekan. Vad skulle hon säga?
Han såg sig omkring i rummet. På väggarna satt fortfarande affischerna på hockeymålvakterna, trots att hockeykorten stod orörda i bokhyllan sen flera år. Men det var något med målvakternas masker. Han hade alltid tyckt att Vanbiesbrouck haft NHL:s coolaste mask i Florida även om det var Roy som var idolen och prydde väggen.
Ibland hade hans mamma frågat lite försynt om han inte skulle ha affischer på tjejer istället men han hade aldrig förstått grejen med det. Visst, han hade smugit ner i affären efter stängning och läst porrtidningarna men han skämdes varje gång han låst in sig på personaltoaletten på lagret. Det var inget att visa upp. Snarare tvärtom. Kärlek handlade om förståelse, inte begär.
Han satte sig tungt på sängkanten och bläddrade förstrött i Stormen vaknar. På mindre än en vecka hade han läst ut den men nu skulle det dröja nästan ett år innan han fick läsa fortsättningen. Tänk om han själv skulle kunna skriva en fantasyberättelse?
Han la ifrån sig boken på nattduksbordet och kände de bekanta fingerrörelserna. För sitt inre framträdde scenen. Händerna började leva sitt eget liv – närmast okontrollerat. Han slöt ögonen och lät sig ryckas med.
***
Porten öppnades långsamt och en man i täten av ett stort följe steg in under stor pompa och ståt. I andra änden av salen satt en maskerad man på en tron.
– Jag kallade Manzhed. Ni andra kan gå! sa den maskerade med en röst som dånade mot det välvda taket.
Han bollade en apelsin mellan sina händer. Följet avlägsnade sig hastigt och lämnade dem ensamma.
– Hur långt har rebellerna avancerat? sa den maskerade kyligt samtidigt som han krossade apelsinen i näven. Manzhed blickade stint ner i golvet.
– Nå?
Plötsligt fick han en kraftig örfil och föll ner på marmorgolvet.
Manzhed darrade – slaget hade kommit ur luften. Den maskerade hade brukat den mörka halvan av kraften.
– Till… Manzhed reste sig ostadigt men avbröts av att porten slogs upp och tre ljusgestalter trädde in.
Hela salen dundrade av kraften som omgav dem. Den maskerade gav ifrån sig ett ursinnigt vrål och slungade ett stort eldklot i deras riktning medan Manzhed kastade sig till golvet …
***
Han rycktes tillbaka tillbaka till pojkrummet av en knackning på dörren. Marwintröjan klibbade mot bröstet och andningen var tung. Han såg sig omkring. Utanför fönstren tjöt stormen och musiken hade tystnat från stereon. Hade de hört något? Det knackade igen. Han måste svara.
– Ja…
Hans mamma tittade in och han slog ner blicken i golvet.
– Vad rödmosig du är. Har du fladdrat igen?