Vi hade precis rullat av färjan i Fredrikshamn när min äldsta syster, som i vanlig ordning satt i Volvons framsäte bredvid pappa, bytte sida på kassetten med låtar inspelade från radions Trackslista.
Ut strömmade ”I promised myself” med Nick Kamen, den snygge jeansmodellen som sadlat om till popstjärna, och min näst äldsta syster som satt bredvid mig i baksätet började skråla med:
– I promised I’ll waaaaaaaait for youuuuuuuu …
– Håll säften, sa jag, för jag hade stoppat in en hel bit av den vita Tobleronen i storlek extra large som jag köpt på Stena-båten över till Danmark i munnen.
– Inte skrika! skrek pappa till syrran.
– Och låt maten tysta mun! Skrek han till mig.
Ett uttryck som han använde flitigt, trots att svenska inte var hans modersmål.
Vi var på väg till Jugoslavien, landet pappa lämnade i mitten av 60-talet men återvände till varje sommar. Det var tydligt att han längtade dit, för han brände loss på Autobahn i vad som kändes som 300 kilometer i timmen.
– Jag måste kissa, sa jag, som nu ätit upp Toblerone-biten och återfått min fullständiga talförmåga.
– Men åhhhhh, sa alla andra och himlade med ögonen.
Men irritationen var mestadels spelad. Efter några minuter stannade vi vid en av Autobahns många rastplatser och mina systrar kastade sig in i butiken medan jag ställde mig i toalettkön. Varje sommar köpte vi tidningen Bravo på vägen ner till Jugoslavien. Den var lite som en tysk variant av Okej, men istället för bilder på Anna Book eller Dag Finn från Sha-boom hade Bravo bilder på Nena och Alphaville.
Och på David Hasselhoff, han som utöver att rädda folk från att drunkna i tv-serien ”Baywatch” sjöng ”I’ve been looking for freedom” i Berlin några veckor efter att muren föll.
Men det var inte något någon av oss tänkte på nu, när vi åter rullade i raketfart genom ett Västtyskland som var sig precis likt, åtminstone på Autobahn.
– Köpte ni något till mig? frågade lillebror som fram till nu slumrat i bagageutrymmet.
Halvt motvilligt sträckte störstasyrran bak en burk Fanta.
– Visste ni att Fanta uppfanns i Tyskland under andra världskriget? frågade jag, som var något av en besserwisser.
Istället för att svara stämde mina syskon gemensamt upp till sång:
– ’Cause nothing compares, nothing compares to youuuuu …
Jag lät bli att fråga om de kände till att låten med Sinead O’Connor ursprungligen skrevs och sjöngs av Prince.
Följde gjorde ett knappt dygn av slummer, Toblerone-bitar, kisspauser och snabba restaurangbesök genom Tyskland och Österrike då pappa satte en stolthet i att inte sova en blund och ta sig ner till Jugoslavien på under 24 timmar.
När vi tagit oss igenom gränskontrollen kände vi alla hur fadern vår slappnade av, nu var han hemma. Han småpratade glatt med alla han mötte, oavsett om de var snygga servitriser eller stränga säkerhetsvakter. Och han var frikostig med sedelbunten han bar i byxfickan.
Vi åt vår favoriträtt ćevapčići på en restaurang med vita dukar i Ljubljana, drack apelsinläsken Mirinda i Zagreb och köpte varsin Stefan Edberg-tröja i ett varuhus i Belgrad. Om de sistnämnda var äkta vet jag inte, men de var väldigt snygga, med tennisstjärnans initialer och några andra symboler ovanpå färgklickar i turkost och lila mot en vit bakgrund.
Efter ytterligare några stopp styrde vi kosan mot havet. Den lilla fiskebyn vid Adriatiska havet låg längst in efter en synnerligen slingrande väg längs branta klippor, och vi var alla – utom pappa – lite gröna i ansiktet när vi stapplade ut ur bilen.
Året var 1990, men i byn hade det nästan lika gärna kunnat vara 1890. Stenhus, åsnesadlar, trampat vin och fiskenät vartåt man än tittade.
Kanske borde en 11-årig pojke och tre tonårstjejer bli uttråkade i en by där allt man kunde roa sig med var att bada, läsa böcker eller spela kort, men vi hade det helt underbart.
– Visste ni att kortlekar uppfanns i Kina på 900-talet och kom till Europa på 1300-talet? frågade jag och fick ett gäng utsträckta tungor till svar.
Morgonen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige var vi alla molokna. Näst största syrran sjöng på Soul II Souls hit:
– Back to life, back to reality …
Mest muttrade vi för att vi behövde lämna alla kompisar från Jugoslaviens alla hörn.
– Sluta gnäll, vi kommer ju tillbaka nästa år, sa pappa för att muntra upp oss.
Men det blev inte så.