– Du kan släppa av mig här. Pappa bromsar in den blåa Volvon framför höghusen och jag greppar väskan för att kliva ur.
– Ska jag hämta dig?
– Nä, jag sover hos Ullis. Ser att han funderar på fortsättningen, men jag snabbar mig ut och slår igen dörren.
Drar upp porten och hör musik och skratt från våning tre. Två steg i taget, äntligen på rätt ställe. Alla är här. Doft av hårspray och cigg. Linda och Mia turas om vid spegeln på toan.
– Så häftig nya frillan blev.
– Jag vet. Syrran gör det perfekt.
Fingrar på de egna lockarna. Mamma är inte lika vass med spolarna.
– Jag har bara tre vinglas.
– Det gör inget. Vi delar.
– Kan jag ta flaskan? Ullis pillar loss den lilla miniatyren från flaskans hals och ställer den i fönstret. Jag tänker på min barndoms servettsamling. Vi är lika ändå.
– Nu sveper vi tjejer!
Tur att det är sött. Tur att vi fick tag i.
– Tommy tycker om mig. Pia sjunger verkligen hellre än bra.
– Tror ni att hon spelar den ikväll?
– Såklart, den är ju skitbra. Gör hon inte det är hon ju slut som artist.
Lätt regn mot ansiktet. Fniss och snubbel. Arm i arm.
– Har du tändaren?
– Tror ni Peter är där?
– Såklart. Jag hörde honom och Marcus snacka i kön till maten idag. Såg du inte hans blick efter samhällskunskapen? Han är bergis intresserad.
Skulle jag kunna ha sån tur?
Den blåa Volvon passerar precis när vi skyms av buskaget längs trottoaren. Jag stelnar. Såg han oss? Vart skulle han? Inte hälsar han på farfar så här sent?
En burk kommer farande, höga gapskratt. Mörka stänk på mintgröna byxorna. Som jag slet med dem vid symaskinen för några timmar sen. Jävla raggare. Sicksackar oss vidare över parkeringen. Det är sista parken för sommaren och jag har aldrig sett så mycket folk på samma ställe förut. Vart tog Ullis vägen? En plötslig skymt av en kornblå rygg. Där är hon.
Vi susar förbi vakterna i insläppet. De är fullt upptagna med att hålla i och hålla emot ett par rejäla killar. Tur för oss. Världen snurrar. Hur många procent var det i den där Kirschberryn egentligen? Ökar farten. Vi ska längst fram. Ikväll är parken vår.
Tommy tycker om mig. Carola drar igång på stora scenen.
– Hör ni! Hon kör den.
In bland kropparna, vi förs framåt, framåt. Alla runt oss sjunger med. Hamnar längst till höger framme vid scenen och böljar fram och tillbaka. Huvudet känns lätt, allt är så rätt.
– Mår ni bra? ropar Carola och jaaaaa, det är sant. Vi mår grymt bra.
Främling vad döljer du för mig? Publiken skriker. Livets fantastiska hemligheter här och nu, just för oss.
Mitt i ett danssteg får jag syn på honom. Han står och pratar med några vakter uppe på höjden. Fasen också. Farsan. Nattvandrar. Såklart ska han göra sin plikt i kampen mot fylla och omoral bland unga. Än ser han mig inte, men jag ska definitivt inte vara här. Reglerna måste följas. Det är bara två veckor kvar till min 15-årsdag men ”alla andra-argumentet” är lönlöst att dra. Jag håller mig bakom Ullis rygg. Luktar jag vin? Hur illa är det? Måste jag sticka hem nu? Nej, han ska inte få förstöra min kväll. Vi springer mot rotundan. Blir stoppad av en arm.
– Hallå där!
Jäklar. Men bara kusin Bettan. Kul att se dig också. Allt bra. Studsar vidare. In i trängseln, vi ramlar omkring. Blickar och skratt. Plötsligt kan jag inte hålla mig en sekund till. Snavar på vägen mot de ljusbruna barackerna, men hittar balansen igen. Tar ett djupt andetag och kliver in. Gröna bås med dörrar på rad. Något kletigt fastnar under skon. Vill inte ens se efter vad det är. En tjej från nian kissar med öppen dörr. Vita byxorna nere vid knäna och simmiga kajalblåa ögon. Hennes kompis lutande mot karmen.
– Skynda dig för fan Nina. Jag pissar på mig.
Genom den tunna väggen hörs strilarna mot urinoarens porslin. De höga rösterna lämnar ingenting hemligt.
– Såg du henne?
– Så jäkla fin.
Kan vara helt säker på att det inte är mig de pratar om. Ändå står Peter där när jag kliver ut. Vi går mot dansgolvet. Fuktiga händer. Sneglar försiktigt upp på honom. I halvmörkret ser han inte helt ut som jag minns. Vad säger man som låter ballt? Vi tar de sista stegen in i dansgolvets uppslukande frihet. Words don’t come easy to me. Jag lutar mig in och armarna sluter sig om mig. Vi gungar till musiken och hans tröja luktar ny. Måste berätta allt för Ullis sen.
Plötsligt lutar han sig ner. Händer detta underbara mig? Öppnar munnen och sluter ögonen. En svag smak av något surt bakom Juicy fruiten. Hur full är han egentligen? Mitt i uppfattar jag farsans spanande huvud från rotundans utkant. Möter inte Peters blick när jag drar mig loss. Mumlar något och smiter iväg, trots att DJ Zeb just lagt på What’s love got to do with it. Kan inte stanna.
Där är Ullis. Hungrig? Absolut. Mot korvkiosken. Vänder mig om för att fråga om hon har pengar och ser en välbekant jacka. Han är ju överallt. Plötsligt illamående. Måste bort. En maskros har sprängt sig fram ur asfalten nere vid kanten av det höga planket, precis där jag lutar pannan. Magen rör runt. Jag sväljer och sväljer. Det går inte. Kan inte hålla emot längre.
– Men gumman. Mår du dåligt? En hand på min rygg. Ullis omtänksamma röst.
Jag svarar inte. Koncentrerar mig. Vill inte. Ska inte. Tur att jag inte hann ta en korv, tänker jag och ger efter för det körsbärssöta. Segt sipprande över gula blomblad. Drar handens baksida över munnen. Försöker fokusera genom tårarna och böjer mig fram igen. Gallan sur i strupen. Genom en bredare springa i planket kan jag skymta klungor av människor i skymningsdiset. Raggarna är kvar. Där ett par röda baklyktor, bortåt över parkeringen, stannar till och låter ett hånglande par passera, blinkar sen vänster och svänger ut på gatan. Visst såg det där precis ut som en Volvo? En blå Volvo. Ullis stryker mig över armen och tar min klibbiga hand.
– Nu går vi hem. Det händer ändå inget här ikväll.