Jag, Sven-Erik, stod på knäna i strumplästen i baksätet på en Ford Capri 1600 GT och försökte komma åt nedre hörnet på bakrutan. Hur jag än putsade var det nästan hopplöst att få bort den gula hinnan från cigarettröken. Trätofflorna hade jag ställt utanför så det skulle vara lättare att krypa omkring i den nystädade bilen. Jag hade sommarjobb som rekonditioneringsarbetare, ett finare ord för bilstädare, på bilfirman i samhället. På andra sidan vägen som delade samhället i två delar fanns en verkstad och en bensinstation. På min sida av vägen fanns den stora hallen för försäljning av nya och begagnade Fordbilar och stället där jag befann mig, en byggnad till hälften nedsänkt under jord där man rekonditionerade begagnade bilar som skulle säljas. Jag klev ur bilen och stoppade fötterna i tofflorna. Ur högtalarna som var kopplade till en gammal bilstereo på arbetsbänken strömmade Moviestar med Harpo och jag nynnade med i den omåttligt populära melodin.
”Svenne du kan väl springa över till verkstan och hämta körnslaget”, ropade Kenneth som var en av de fastanställda.
”Kan du göra själv, tror du jag är dum i huvudet eller”, svarade jag. Jag hade tuffat till mig en hel del sen jag hade börjat jobba där men kände ändå en ilning i magen. Kenneth var en av dem som tyckte det var kul att driva med de nya och jag mindes hur förnedrad jag känt mig när jag som ny för två somrar sen och ivrig att vara till lags hade gått över till verkstaden och frågat efter golvdraget. Oj vad de hade skrattat.
”Hur går det med tjejerna då? Har du blivit av med svendomen än?” fortsatte Kenneth och flinade.
”Ska väl du skita i”, svarade jag mycket tuffare än vad jag kände mig.
”Till och med Tjabo har ju fått en tjej, Silvia. Synd bara att hon är så arbetsskygg.”
”Vadå arbetsskygg?” föll jag i fällan.
”Silvia som är lat”, skrockade han högt.
Jag stönade inombords av det dåliga skämtet. Kungen hade gift sig med Silvia Sommerlath denna sommar och det var något som alla pratade om både de som gillade kungen och de som inte gjorde det.
Kenneth kunde vara ett riktigt svin ibland. Förutom honom var det en kille till, Håkan, som jobbade med tvättning och städning av bilar. Håkan var schysst, han drev aldrig med mig, och var precis som jag sportintresserad. Vi pratade om fotboll och om OS som skulle äga rum senare denna sommar i Montréal i Kanada. Anders Gärderud skulle springa 3000 meter hinder och hade bra chans till guldet.
Varje förmiddag var det frukost i rastrummet på baksidan av utställningshallen. Bredvid tvätthallen i ett kyffe stod ett litet bord där man på båda sidor ställt upp framsäten från en gammal Ford Taunus. De var rätt bekväma men det såg lite knasigt ut. Där fanns också en gammal kyl och några skåp där vi förvarade våra kläder. Skåpen var fulla av klistermärken som gjorde reklam för olika bilprodukter. På väggen hängde ett par kalendrar med nakna tjejer. En doft av avfettningsmedel trängde sig in från tvätthallen. Alla nya bilar levererades med ett skyddsvax som man var tvungen att ta bort innan bilarna levererades till kunderna. Jag hade bara gjort det ett par gånger och det var inget jobb jag såg fram emot. Trots skyddsutrustning fick man en konstig kittlande känsla i huden som satt i långt efter man kommit hem. När Kenneth och Håkan var på semester skulle det vara mitt ansvar. Vi tog fram våra mackor från kylen och slog oss ner vid bordet där våra kaffetermosar väntade på oss.
”Åh fy fan. Hur kan du äta det där?” sa Kenneth och såg ut som han skulle kräkas.
”Det är gott”, svarade jag och tog ett bett av min äggsmörgås med Kalles kaviar. Kombinationen äggmacka med kaviar och kaffe var det bästa jag visste.
”Kaviar är svinäckligt”, fortsatte Kenneth och tog fram en smörgås med ost. Håkan hade prickig korv på sin.
”Vilka skulle du rösta på om du hade fått rösta i höst?” frågade Håkan och tittade på mig.
”Vet inte, jag har inte bestämt mig än.”
”Rösta på sossarna. Vi arbetare måste hålla ihop”, flikade Kenneth in. Vad röstar din pappa på?”
”Centern, han håller på Fälldin”, svarade jag.
”Tänk om vi skulle få en fårabonde till statsminister”, skrattade Kenneth. Hur fan skulle det se ut?”
”Bää”, bräkte Håkan och vi skrattade allihop.
Plötsligt öppnades en dörr längst in i skrubben och in från utställningshallen klev Gunnar, en korpulent bilförsäljare med mustasch och polisonger. Han bar brun manchesterkavaj och en bred slips med ordet Ford i snirkliga bokstäver.
”Fick ett samtal från killen med Caprin. Han undrade om vi hade sett en ask i bilen. Han lät jävligt ivrig att få tillbaka den. Har ni sett något?”
”Svenne har gjort det mesta på den invändigt”, sa Håkan och nickade mot mitt håll.
”Vad då för ask?” frågade jag.
”En papplåda, stor som en tegelsten ungefär”, sa Gunnar och måttade med händerna. ”Privata papper sa han.”
”Jag har gått igenom hela bilen och det fanns mycket skit, men någon låda har jag inte hittat.”
”Okej, men säg till om den dyker upp”, avslutade Gunnar och gick tillbaka in i utställningshallen och stängde dörren bakom sig.
Små saker som man hittade i bilarna fick man behålla men värdefulla saker var man såklart tvungen att lämna in. Man kunde hitta en hel del mynt som trillat ner under framsätet eller i glipan mellan sätet och ryggstödet bak. Det var alltid spännande att lyfta på baksätet för att se vad som gömde sig därunder.
När vi var färdiga med frukosten gick vi tillbaka till gruvan som vi kallade lokalen där vi jobbade. Vi hade inte mycket kvar på bilen som nästan såg ut som ny. Lacken, sebring red, var maskinpolerad vilket var något som jag inte var betrodd med än och det svarta vinyltaket var insmort. Nu skulle jag bara polera upp de kromade detaljerna på utsidan. Jag tog lite trassel från en stor plastpåse och började polera stötfångaren fram med kromglans. Jag fortsatte runt bilen och efter ett tag hörde jag Håkans stämma.
”Nu får det räcka. Har du lust att köra ut den?” Han tog nycklarna från en krok och kastade dem i en vid båge mot mig. Jag fångade dem lite nonchalant i högerhanden.
”Snyggt.”
Jag satte mig i förarsätet och vred på startnyckeln. För att komma ut måste man köra uppför en betongramp och jag kände både Håkans och Kenneths blickar på mig. Jag hade inget körkort än och var ingen van förare även om jag körde runt utställningshallen då och då när tillfälle gavs. Att ta mig uppför rampen utan att få käringstopp kändes som ett test. Hjärtat började bulta i bröstet och det kändes konstigt i magen. Jag lyckades möta kopplingen med gasen, tog mig uppför rampen och parkerade bilen utanför utställningshallen. Jag satt kvar en stund och kände hur kroppen slappnade av. Det här kunde väl inte ens Kenneth klaga på. Snart skulle jag ta mitt körkort och sen var världen öppen. Jag hade ögonen på en gammal Ford Taunus 17M med soffa fram och rattväxel. Jag såg mig själv med högerarmen runt en tjej som lutade sig mot min axel medan jag med vänsterhanden rattade min Ford ut på vägen mot framtiden.
Privata papper, tänkte jag och kände trycket från sedlarna i min högra overallficka. Nu är de mina privata papper.