Jag ska träffa Klara vid korsningen om femton minuter. Vi ska gå igenom vem som ska komma på festen innan skolan börjar. Klara var noga med det, att det måste ske innan. Mamma säger max tio personer. Det är bestämt efter långa diskussioner.
Jag betraktar höjden på luggen i spegeln. Ser till att den täcker pannan och att den är fluffig. Den får inte klumpa sig. Jag sprayar ett nytt lager. Ett moln av hårspray väller upp framför mig. Svävar ut i badrummet. En söt doft som påminner om syntetisk sockervadd och kemikalier sprider sig. Det sticker i halsen. Jag tar ett steg tillbaka för att inte få den i lungorna. Andas genom näsan. Huvudet vridet snett bakåt. Jag viftar lite med handen för att skingra molnet snabbt. Får man spray i munnen så smakar allt konstigt sen.
Ett stickigt lager lägger sig över både mig, spegeln och handfatet. Det glittrar i solljuset som sipprar in genom det knottriga fönsterglaset. Luggen har gått fort idag. Bara tio minuter. Jag känner försiktigt med handen så den har torkat. Nu måste jag snart sticka! Efter en sista blick i spegeln skyndar jag ut i köket.
Mamma står som vanligt och röker under fläkten. Rummet har getinggul tapet på en vägg och en storblommig i orange, gult och brunt på en annan. Mörkbruna köksskåp. Det är väldigt modernt. Mamma lägger ifrån sig cigaretten på askkoppens kant. Den är nytömd. Mamma är noga med sånt. Säger att det är ”viktigt att fimpar inte ligger och stinker och pyr”. Hon rättar till håret.
Pappa läser DN. Han är dold bakom en bild på en massa män runt ett konferensbord. Under den ett foto på Olof Palme. Och så nåt om Vasaloppet. Jag brer smör på en brödskiva och skär ost men skippar marmeladen. Vill inte riskera att spilla på min nya Takano. En fullständig dröm i svart, vitt och rosa. Den bästa presenten på kalaset i helgen.
Pappa mumlar något om ”Helt ofattbart” och ”Inget blir som vanligt” och mamma hummar instämmande. Hon tittar frågande på mig: ”Har du inbjudningarna? Bara tio som vi bestämt?!” Jag suckar, nickar och skyndar sen ut genom ytterdörren.
Håret fladdrar i vinden. Luggen böjer sig fram och tillbaka i ett enda stycke. Jag vänder på huvudet så den lägger sig till rätta i pannan igen. Jag tittar oroligt upp mot himlen. Blåst är okej, men regn, det går inte. Men det ser lugnt ut. Vädrets makter är med mig! Jag låser upp cykeln. Önskar att jag haft en svart Crescent. Men den var för dyr. Så här är jag nu, med min blåa Monark. Jag ställer mig upp och trampar. Har en bit kvar till korsningen och är sen.
✤
Klara väntar otåligt. Hon sitter på sin cykel med en fot i backen och tittar på klockan när jag kommer.
”Äntligen. Jag tänkte precis dra.”
Jag mumlar fram ett ”Förlåt”, ler försiktigt och tar fram listan. ”Ska vi gå igenom den?”
Klara tar den och läser ”Maria. Ja. Jenny. Ja. Linda. Ja.” Hon gör en paus. ”Anna? Vilken Anna?”
”Anna Svensson.”
”Nej.”
”Varför inte?”
Klara rycker på axlarna. ”Hon passar inte på festen.” Klara tittar på mig som om jag är dum.
Hon stryker över namnet med flera streck. Jag får en klump i magen.
”Någon mer?”
”Ska vi bjuda Millan?”
Klara tittar oförstående på mig. ”Nej?”
Jag tittar på listan. Det finns fler namn jag skulle vilja säga. Sara. Helena. Kanske Malin. De som jag brukar vara med. Klasskompisar. Mina vänner. Men de är inte någon av ”de populära”. Inte godkända av Klara. Jag skakar på huvudet.
”Ingen mer.”
”Okej.” Klara lägger till några namn och håller upp listan. ”Då blir vi elva.”
”Mamma sa tio.”
”Äh, tio eller elva…”
”Ja, men…”
Klara ler mot mig. ”Vi blir elva.”
Jag ler tillbaka. Och nickar. Elva. Det är ju nästan som tio.
Vi är nästan framme vid skolan nu.
”Har du förresten hört att de tror att det var någon som följde efter honom?”
”Vem?”
”Palme. Pappa säger att det är allvarligt.”
”Jaha?” Klara tar fram sin Walkman och håller ut händerna. ”But I am a Material Girl”.
Jag tänker på Anna. Hade velat att hon kom. Hon är rolig. Är den som vet att jag lyssnar på Abba. Att jag gillar fryst chokladbollssmet.
Klara viker listan och lämnar den till mig.
”Klart. Bjud in på lunchen!”
✤
Vi kommer till skolan precis när det ringer in. Anna står vid cykelstället och väntar. Hon vinkar när hon får syn på mig.
”Grattis i efterskott! Ledsen att jag inte kunde komma på kalaset. Fick du nåt kul?”
”En Takano.” Jag snurrar ett varv så hon kan beundra den.
”Wow! Den är jättefin.”
Klara går rakt förbi oss.
”Hade ni sällskap hit?” Anna tittar bort mot Klara.
”Vi möttes på vägen…” Jag försöker se oberörd ut.
”Stackare!” Hon rynkar pannan och blinkar med ena ögat. ”Vi ses på matten.”
På vägen in passerar jag Klara som nu står med några av de andra. Hon vänder sig mot mig och ropar ”Glöm inte att prata med Jenny om lördag!”
Jag kastar en snabb blick över axeln. Anna står fortfarande kvar vid cykelstället. Jag tror inte hon hörde något.
✤
Jag har precis öppnat matteboken när läraren kommer in. Han stänger dörren efter sig men går inte fram till tavlan. I stället ställer han sig framför katedern.
”Innan vi börjar…” Han tittar på oss. ”Ni har säkert hört vad som hände i fredags.”
Någon säger: ”Palme?”
Jag tittar på Anna. Hon sitter bredvid mig och balanserar pennan på handryggen.
Läraren berättar att statsministern har blivit skjuten efter ett biobesök, att polisen inte vet vem som gjort det. Någon undrar om man ens vågar gå på stan längre. Någon säger att de hört att det var politiskt. Själv tänker jag på vad pappa sa vid frukostbordet: ”Inget blir som vanligt.”
Sedan tänker jag på listan. Jag borde kanske göra om den. Jag sneglar mot Anna. Men nej, det kan jag ju inte. Då blir Klara arg.
Anna petar mig lite i sidan, nickar mot luggen och gör tummen upp.
”Perfekt! Får jag låna din hårspray på rasten?”
Jag nickar.
”Då börjar vi”, säger läraren.
Jag tar upp min penna och börjar räkna 𝑥 + 5 = 12
✤
Efter skolan ser jag Anna stå med Sara vid cyklarna. På lunchen har jag delat ut inbjudningarna till dem som Klara och jag bestämt. Ingen till Anna. Jag försöker smita förbi men hon ser mig.
”Elin?”
Jag stannar. Tittar generat på henne.
”Ska du direkt hem?”
”Ja. Nej. Jag…” Jag vet inte vad jag ska säga.
”Jag hörde att du ska ha fest i helgen?”
”Ja. Men vi blir inte många”, säger jag ursäktande. ”Mamma sa att jag bara fick bjuda några stycken.”
”Jaha.” Anna biter sig lite i läppen och tittar på mig. ”Jag hoppas ni får kul.” Hon vänder sig mot Sara igen.
”Tack.” Jag går fort därifrån. Jag skäms.
Jag vet inte om hon blev ledsen. Jag tror hon blev det. Jag hoppas att hon blev det. Fast jag hoppas att hon inte blev det. Men jag tror hon blev det. Jag mår illa.
Jag böjer mig fram. Låser upp cykeln. Luggen vänder sig åt fel håll. Och just som jag sätter mig på sadeln börjar det regna.
✤
På kvällen sitter mamma och pappa framför TV:n och ser på ett program till om Palme.
”Vill du inte titta?” frågar mamma.
Jag skakar på huvudet. Jag har viktiga saker som jag måste ta hand om.
”Jag måste göra klart inbjudningarna.”
”Jag trodde du var klar?”
Jag skakar på huvudet.
Jag stannar till i dörröppningen och hör mammas röst säga att ”detta känns ju helt fruktansvärt” och pappa som svarar att ”Sverige aldrig kommer att bli detsamma”. Precis så känner jag det.
Jag tänker på Anna. Sedan tänker jag på Klara.
Jag går in på mitt rum och sätter mig vid skrivbordet. Jag vecklar ut listan och slätar ut den med handen. Tittar på den. Den är inte rätt. Den känns helt fel. Jag fortsätter titta på den en lång stund. Jag ser Klara framför mig. Och hör hennes ord från i morse ”Ja. Ja. Ja. Anna? Nej!”
Jag tar ett djupt andetag. Sedan tar jag ett nytt papper. Jag skriver namn efter namn på det. Det går ganska fort. Så lägger jag ifrån mig pennan och tittar på den nya listan. Överst står det ”15-års-fest hos Elin 8/3-86”. Sen ”Anna” på första raden. Och efter henne Sara, Helena och Malin. Och Millan. Klaras namn står längst ner. Överstruket.
Det blir fest på lördag. För sex personer. Om alla vill komma. Jag hoppas de vill det.