Halvvägs upp i källartrappan hör jag översta steget knarra och ser ett par lortiga strumpor och urtvättade jeans. De tillhör min två år äldre bror. Jag trycker tvätten mot bröstet, vill inte ge honom chansen att kasta iväg den. Han står still, jag tar några steg, han ger inget tecken på att gå ner. Bakom honom befinner sig ett par vita tubsockar och mörka jeans, ett par Lewis 501. Jag tar de sista tre trappstegen.
-Hej, säger 501:an.
-Hej, mumlar jag och tränger mig förbi och skymtar ett brunt öga, det andra döljs av burrigt cendréfärgat hår.
501:an har en LP under armen, svart med någon cirkel på. Jag hör den knarrande trappan och räknar stegen, när jag vet att de inte ser mig, går jag tillbaka.
-Var det din syster, frågar 501:an.
Ett mummel till svar.
-Det har du inte berättat?
-Vadå?
-Att du har en syster?
-Äh, hon är bara femton, spelar piano och allmänt töntig.
-Jag tyckte hon var söt.
Jag flämtar, tar ett steg tillbaka och trycker ryggen mot väggen. Hjärtat slår på ett nytt sätt. Söt, jag? Jag väntar på att första spåret på, Pleasure and pain med Dr Hook ska höras från gillestugan, men det är något annat. Sångaren sjunger kraftfullt, Don´t stop me now, det är energi och melodiska musiksolon. Det måste vara 501:ans skiva.
-Queen, fan så bra, säger brorsan.
-Första sidan är minst lika bra.
-Va, var det andrasidan, den brukar ju mest vara utfyllnad, vänta ska kolla om vi har chips hemma.
Jag skyndar in på mitt rum, kastar tvätten på sängen och mig ovanpå. Jag söt?
Veckan därpå sitter jag i köket med en halv hönökaka med räkost och skivad gurka och ett glas av mammas vinbärssaft. För sent hör jag steg, skit också, det är brorsan. Jag viker ihop mackan och gömmer den under nothäftet, men det är 501:an som kliver in i köket.
-Tja, Tomas, går i samma klass som Micke.
Jag nickar, efter att blivit akut torr i munnen och tar en klunk saft och får ur mig.
-Maria.
Han lutar sig över bordet och jag drar åt mig notera, vill inte vara töntig.
-Nä, få se, är det menuetter av Hayden?
Driver han med mig? Men då skulle han väl inte veta att det var Hayden. Han fortsätter.
-Känner igen det där. Spelar också piano, men nu blir det mest klarinett.
-Pianoläraren vill att jag övar fingerfärdighet, men menuetter är ganska trist.
-Du kan låna noter av mig, Boogi Woogi, då blir man snabb i fingrarna och har kul på samma gång.
Toan spolas och mer blir inte sagt. Brorsan tornar upp sig i köket.
-Syrran gör några mackor åt oss, beordrar han.
-Men, det gör vi väl själva, svarar Tomas?
Jag tar saften och nothäftet med den gömda mackan och smiter in till mig, om inte brorsan kommit hem, hade jag satt mig vid pianot. Han älskar att sabba, antingen genom att slå på de mörka tangenterna eller dra igång stereon på max. Det gör han idag med, men det är inte Dr Hook utan Queen. Låtarna är bekanta, jag och Susanne har varit på Bengans skivshop och lyssnat på både News of the world och Jazz och läst allt vi kommit över om Queen. Freddie Mercury är pianist precis som jag och både sjunger och spelar keyboard på skivorna och är allt annat än töntig.
När jag kommer hem från musikskolan ligger en Tempokasse på sängen. Jag sätter mig bland kramdjuren och Nalle sticker in huvudet i påsen. Vi hjälps åt att fiska upp ett nothäfte, Boogi Woogi. Det hugger till i bröstet och jag slänger noterna på golvet som de brändes och kryper ihop. Så pinsamt, tänk om Tomas varit här och sett mina kramdjur. Jag hör mammas steg i trappan och jag tar ett språng.
-Var kommer den här ifrån?
-Tomas, Mikaels kompis var här för en stund sedan. Jag frågade om han ville stanna, men han hade bråttom till en övning med orkestern. De har en stor spelning vid skolavslutningen.
-Han var väl inte inne i mitt rum, jag kvider fram orden.
-Nej, han lämnade bara kassen och sa att du förstod vad det var. Jag visste inte att ni umgicks alla tre?
-Det gör vi inte, Micke retas alltid, men Tomas såg mina tråkiga menuetter och tipsade att det här var roligare.
-Det var väl snällt, jag har alltid tyckt att han är gullig, visst är han.
Jag rodnar, men svarar inte. Han är urgullig och jag har knappt tänkt på något annat sedan vi pratades vid i köket. Det känns vuxet att han är med i en orkester som har en spelning om några veckor. Jag öppnar pianolocket och slår upp första sidan. Han har rätt, fingrarna rör sig ledigt över tangenterna, det här är klart roligare än de fjantiga menuetterna.
Nästa eftermiddag har jag fått upp tempot i Boogin och hör inte brorsan. På en sekund rycker han åt sig nothäftet. Jag kastar mig över honom och lyckas delvis få tag i det. Jag hör ett ritsch och faller ner på pianopallen med halva häftet i handen.
-Det är inte mina noter, viskar jag.
-Det var fan inte jag som tog sönder dem, det var du, säger brorsan.
-Jag har lånat dem.
-Vem lånar ut såna här töntiga grejer?
Han slänger den andra halvan mot mig.
-Tomas.
-Fan du ljuger.
Han knuffar till mig med foten när jag böjer mig ner för att plocka upp den.
-Nej, han lämnade det igår.
-Jag ska berätta för han, att du rivit sönder häftet, undrar vad han säger då?
I pappas arbetsrum letar jag fram han specialtejp och lägger delarna på varandra och drar ut en lång remsa, samtidigt torkar jag en tår med ärmen på sweatshirten.
Veckan därpå får jag ett brev. Det är från Tomas, jag trycker näsan mot det, men det doftar bara papper. Han föreslår att vi ses och spelar ihop. Längst bak i häftet som nu är trasigt finns noter för fyrhändigt och han har aldrig haft någon att klinka tillsammans med.
Hjärtat slår och tårarna rinner när jag läser det lockande ordet. Tillsammans. Åh, vad jag vill sitta på pianopallen med honom, men jag hur ska jag förklara att häftet är trasigt.
Vid nästa pianolektion visar jag häftet med Boogi Woogi för läraren som tror att det finns att köpa i musikbutiken på Klostergatan. Det plingar i dörren när jag går in. De har en hel vägg med noter och jag söker med blicken och visar häftet för expediten.
-Nej, dem har vi tyvärr inte längre, det är nog två år sedan vi sålde det sista, finns inte att få tag i.
Istället för att ta bussen går jag och hoppas att tårarna är slut tills jag kommer hem. I sängen tar jag fram brevet jag gömt under Nalles tröja och tänker på vad som kunde blivit.
Jag försöker att inte tänka på Tomas och vet varken vilken orkester han är med i eller när de ska spela. Det är skolavslutning och äntligen går jag ur åttan, bara ett år kvar till gymnasiet. Jag känner mig fin i en knälång blåblommig klänning med volang och ljusblå sandaler med öppen tå. Ceremonin i kyrkan är slut vid elva. Jag och Susanne har fått pengar till Mc Donalds och ska sedan gå till Stadsparken. Hon har spanat in en kille som går på gymnasiet och är med i Bonnkapälle. På långt håll hör vi dem och älskar det falska soundet, höga tempot och tamburmajorens taktfasta manande.
De står, går och ligger mitt i parken, klädda i frackar med brodyr på ryggen föreställande grep och spade. Susanne vill gå närmare, men jag tvekar, känner ju ingen.
-Nu kör vi älsklingen, ropar tamburmajoren och orkestern öser på allt vad de har, Oh my darling Clementine.
Susanne hugger mig i armen och springer in i orkestern mellan banjon, trumpeter, bastubor, saxofoner och klarinetter. Jag hör en röst vråla.
-Men där är du ju.
Det är Tomas som försöker överrösta en bastrumma. Han går ner på knä framför mig och drar ett solo på klarinetten, samtidigt som hans bruna ögon ser in i mina. Jag ler och det bubblar i mig, tänk att jag också kände någon i Bonnkapälle. Efter solot står han kvar på knä och slår ut med armarna. Jag vet inte var som far i mig, när jag går ner på knä och tar hans huvud mellan mina händer och ger honom en kyss på munnen. Han slår armarna om mig till bastrummans taktfasta dunk och orkesterns jubel.