Någonstans inom mig visste jag att det var över då, att det här var slutet på vår vänskap.
Hon var nyinflyttad från Stockholm med sina bröder och föräldrar. Bara det var ovanligt, att några från storstan ville flytta till vårt lilla samhälle. Hennes pappa var lärare. Lustigt, jag kan inte minnas vad hennes mamma jobbade med, kanske var hon hemmafru. Jag minns bara att det alltid stod en öppnad flaska Tinto på köksbordet när jag var där. Jag minns hennes ögon, stora och sköra. Jag minns att hon såg ledsen ut och att jag misstänkte att pappan var otrogen trots att jag inte hade några bevis. Familjen hade flyttat in i lärarbostaden, alldeles intill kyrkan, och redan från början tisslades och tasslades det om att de inte var som vi, att de var annorlunda. De hade storstadsvanor och tyckte att de var något, sas det. Pappan blev ny ledare för skolkören, karismatisk, med en röst som alla lyssnade på. När jag stod där och sjöng min Bellman fylldes jag av en ny spännande energi, det var som om livet kom in i kören när hennes pappa blev ledare. Hon hade tre bröder, en äldre med sammetsögon som han nog hade ärvt av sin mamma. Han var lite klen i nerverna som man sa på den tiden. En yngre som bara var och inte gjorde så mycket väsen av sig och så en liten söt en som fortfarande behövde mycket passning och som sprang runt köksbordet medan de halvfulla vinflaskorna vickade oroligt fram och tillbaka.
När hon kom in i min alltför ordningsamma vardag började jag snart att dyrka den mark hon gick på. Som en virvelvind var hon, och mitt ensamma liv tog en ny vändning. Snart var vi som ler- och långhalm och till en början märkte jag inte att hon var den som alltid bestämde. Jag ville ju bli förförd, få mitt lugna liv stört och förändras. Jag som alltid hade varit den ordningsamma, den som hängde sina kläder fint över stolsryggen på kvällen och skrev listor på vad jag skulle uträtta som jag sedan bockade av en efter en. Jag som var den som satt i ensamhet och diktade och gjorde sånger. Jag som var för blyg för att ta initiativ till något som var okänt eller kunde vara farligt.
Hon fick mig att släppa på kontrollen och göra allt det där som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag började röka för att hon rökte, trots att jag sagt att ”Nej, aldrig att jag kommer att börja röka!” Jag började ljuga för att kunna sova över hos killar medan mina föräldrar trodde att jag sov hos henne och hennes föräldrar trodde att hon sov hos mig. Jag började smygdricka och tillsammans drog vi på disco några mil bort med färdigblandad petflaska i kassen och tummen i luften. Efter discot sov vi över hos en äldre kille som lyckligtvis var snäll och inte gjorde några försök att utnyttja situationen. Jag var inte mer än 14 år då, going on 15. Hon var ett år yngre, men verkade så vuxen. Kort och gott, hon drog med mig på allt möjligt bus och det kändes som om hon räddade mig från att dö av tristess.
Hennes hår var långt, brunt och böljande. Hon hade stora läppar och jag hade små, hon hade stora, djupa ögon och jag hade smala och pliriga. Hennes vänstra ögonlock hängde ner en smula över ögat men det gjorde henne bara ändå charmigare. Jag tyckte att hon var den vackraste jag hade mött. Hon var snabb och intelligent och pratade med en lite släpig röst som jag fann sensuell. Hon läste böcker fortare än jag läste serietidningar och uppvisade en lärd och erfaren min efter varje färdigläst historia. Men det hände att jag var den som var den erfarna, den som visste och kunde imponera på henne. Som när hon frågade hur man gjorde, det där, på egen hand så att det kändes skönt. Fnissande låg vi i hennes rum i var sin säng medan jag instruerade hur det hela gick till.
Hon slog mig med hästlängder när det gällde att imponera på killar och eftersom jag tyckte att det var läskigt att ta initiativet var jag en enkel match. Hon stal varje kille som jag gillade rakt framför näsan på mig på något magiskt osynligt sätt. När jag till slut förstod att jag aldrig kunde få någon att intressera sig för mig om hon var närvarande, vände jag blicken mot den hon faktiskt inte kunde få – den äldre brodern. Jag vet inte om det var det som fick henne att bli elakare mot mig, för elakare blev hon med tiden. När jag minst anade det kunde hon säga ”Du är söt, men så klart inte lika söt som jag, det måste du förstå…det går inte att tävla med mig” eller ”Du är smart men jag är mycket smartare, mycket intelligentare, helt enkelt”. Varje gång blev jag lika förvånad och stum. Inombords växte känslan av att vara förlöjligad, förminskad och föraktad och frågorna började krypa sig på. Trodde jag att jag var någon? Trodde jag att jag betydde något? Var det sant det hon sa? Varför sa hon det annars? För att i nästa stund åter fångas upp av hennes uppenbarelse och charm där min förlåtelse aldrig var långt borta.
Vi dansade runt i en dans där jag var den ofrånkomligt svagare. Jag hade accepterat faktum och trodde vid det här laget att hon var smartare, sötare, en människa med högre status som jag fick finna mig i att vara underlägsen. Och ju mer vi dansade desto mer beroende blev jag av hennes uppskattning, den som jag så sällan fick känna av.
Det året jag fyllde 15 hände något som förändrade allt. Min familj bestämde sig för att bryta upp från landet och flytta till stan. Vi flyttade in i en stor lägenhet nära min högstadieskola. Till en början kom hon och hälsade på och jag tog henne med för att träffa mina kompisar från skolan. I min klass gick en kille som jag gillade mycket och efter att de träffats några gånger började de kila stadigt. Jag var van att hon skuffade undan mig och tog för sig men den här gången gjorde det extra ont. Hon visste ju hur jag kände. Det var som om jag plötsligt förstod varför hon ville vara min vän, hon behövde mig för att känna sig lyckad. Jag var den fula ankungen hon behövde för att jämföra sig med. Jag betydde inte något på riktigt, allt handlade om vem av oss som var bäst och där var hon den självklara vinnaren.
En dag satt vi hemma hos mig i vårt nya kök, vi hade just ätit kassler med ananas och ris, och som vanligt var det jag som tog hand om disken och städade undan efteråt. När jag tittade åt hennes håll, såg jag att hon såg bekymrad och missnöjd, nästan ledsen ut. ”Vi kommer inte att fortsätta vara vänner nu när du flyttat till stan”, sa hon och tillade ”Du kommer att glömma mej!”. ”Så klart vi kommer att träffas”, svarade jag. ”Jag lovar dig, vi kommer att fortsätta vara vänner”, la jag till som för att övertyga både henne och mig. Hon fortsatte, nu i en anklagande ton, att säga att jag visst skulle glömma henne, att jag inte skulle finnas där för henne, inte vilja vara hennes vän längre för att jag nu bodde i stan. Jag skulle svika henne, inte bry mig längre, skaffa mig nya vänner, bli taskig. Hade jag någonsin brytt mig egentligen? Hon såg argt och besviket på mig.
Mitt huvud kändes tomt men känslan av att hon gått för långt den här gången fyllde mig. Sekunden efter slängde jag i väg disktrasan som, fortfarande våt, flög genom luften. Den gjorde en svag svängning över matbordet innan den med en klatsch landade rakt på hennes vänstra kind. Instinktivt drog hon upp handen mot den nerstänkta kinden och såg chockat och förvånat åt mitt håll. Jag minns att hon satt orörlig med läpparna åtskilda som om hon ville säga något men inte kunde. Snabbt plockade jag upp trasan, som om det skulle kunna göra handlingen ogjord. Sen vände jag mig mot diskbänken. Stod där, spänd som en fjäder, en lång stund medan medvetenheten sköljde över mig. Min oöverlagda handling hade för alltid skiftat maktställningen mellan oss, rollerna var ombytta och för första gången hade jag övertaget. Någonstans inom mig visste jag då att det var över, att det här var slutet på vår vänskap. Det jag hade gjort var oförlåtligt enligt hennes världsordning men helt nödvändigt enligt min. En blandning av lättnad och sorg sköljde över mig. Vi sågs aldrig igen.