Femton år och året är 1972.
Då kändes det som om jag stod med ena foten kvar i barndomen och den andra någon annanstans. I en värld som jag inte visste något om. Bara att det hände saker. I huvudet och i kroppen. Det var en märklig tid. Kroppen hade börjat leva sitt eget liv.
Det pirrade någonstans inuti när en kille tittade lite för länge. Jag tittade tillbaka en sekund och vände sedan snabbt bort blicken. Gick iväg med min bästis och fnittrade. Peter i klassen var en sådan. Jag såg honom alltid när han kom. Och han såg mig. Antagligen med sitt pirr.
På ett fotografi från den tiden ser jag den unga flickan stå där med långt ljust hår som räcker ända ner till midjan. Kortkort kjol och grönlila randiga strumpbyxor. Ränder som går tvärs över benen hela vägen ner till tårna. Jag försöker le. Ett sorgset, besvärat leende. Jag ville nog inte bli fotograferad. Antagligen med en Kodak Instamatic med separat blixt.
Det var mycket som var nytt. Första bh till exempel. Mamma och jag åkte väg för att köpa den. Hemma väntade pappa och mina tonårsbröder på att få veta. När jag kom tillbaka blev det kommentarer och skratt. Alla var nog lite generade. Jag var det. Men ändå fanns det en känsla av något stort.
Var jag vuxen nu, eller? Det var ju en vuxengrej. När pappa senare sa att jag kunde gå till affären åt honom tog jag på mig jackan och gick. Jag gick på trottoaren och kände efter med handen. Bh fanns där under kläderna. Ingen kunde se den. Men jag visste.
Det pirrade i kroppen. Inte bara av stolthet. Det fanns något annat där också. En oro som jag inte kunde sätta ord på. Vuxenlivet. Det var dit jag var på väg.
Men hur var det?
Spännande, men samtidigt lite skrämmande. Jag kände ju ibland att jag fortfarande ville krypa in i någons famn och få vara liten en stund till.
1972 fanns inga sociala medier. Men vi hade Starlet. Det var stort. Jag visste vilken dag tidningen kom. Då köpte jag den och läste från början till slut. På baksidan fanns texter från de mest populära låtarna. Så roligt att förstå de engelska texterna. Jag nötte in dem. Än i dag kan jag texten på Nazareths ”Love Hurts”.
Och så Twiggy.
Hon, en av de första och största internationella supermodellerna. En fotomodell från England. Hon slog igenom över en natt. Sexton år och 41 kilo. Hon blev snabbt ett ideal för oss unga i världen. Alla ville se ut som henne. Vi var nog för unga för att förstå det.
Musiken betydde mycket för mig då. Min första sommarjobbspeng skulle gå till en kassettradio. En sådan som man kunde lyssna på musik och spela in den. Tvåhundrafemtio kronor kostade den.
Jag hade räknat kullager och o-ringar för att få ihop pengarna. O-ringarna var värst. Jag räknade. Ett, två, tre, fyra …
Sedan tappade jag bort mig. Började om. Ibland kom jag till hundrasjuttio och tappade räkningen. Då började jag om igen. Men till slut hade jag mina tvåhundrafemtio kronor. Kassettradion var min.
Stallet blev min värld med nya klasskompisar som tog med mig dit. Vilken värld. Hästarna var stora och starka, men vi lärde oss. Vi visste hur vi skulle vara med dem. Vänskapen var också sådan. Vi tog hand om varandra. Lärde tillsammans.
Bäst var sommaren och lördagarna i hagen. Då tog jag med min kassettradio till stallet. Vi, ett gäng stalltjejer i olika åldrar, gick ut i hagen bland hästarna och lade oss i gräset. Lyssnade på Tio i topp. Ett program med de mest spelade låtarna under veckan.
Hästarna gick runt oss. Ibland kom de fram och nafsade med läpparna mot våra ansikten. Gick rakt in i vår ring där vi satt med radion i mitten. Vi skrattade och flyttade på radion. Det var sommar. Det var tryggt där.
Sedan kom cigaretterna. Några rökte. Det var spännande. Vuxet. Det var tufft att röka. Första gången jag tog ett halsbloss blev jag yr och hostade så jag trodde att jag skulle dö. Gör så här, sa de andra. Efter några försök lyckades jag. Nu var jag plötsligt en av de tuffa.
I skolan gömde vi oss på toaletten. Dörrarna hade öppningar både upptill och nertill. En lärare kom förbi. Är det någon som röker där inne? Vi var fyra eller fem. Alla rökte. Snabbt upp med fötterna på toalettstolarna. Tysta stod vi där med cigaretterna i händerna. Läraren böjde sig ner och tittade under dörrarna. Inga fötter. Hon gick vidare. Vi började skratta. Nervöst.
Kanske skrattade hon också när hon gick därifrån. Men hon hade skrämt oss. Det var nog det som var meningen.
På helgerna samlades vi alltid först i vårt lilla klubbrum. Där satt vi och rökte innan vi gick ut till hästarna. De som inte hade cigaretter sprang till Nisse. Nisse bodde precis vid stallet och sålde cigaretter utan filter för tjugofem öre styck.
En lördagsmorgon satt jag i fåtöljen. De andra satt i soffan. Vi rökte och pratade. Jag minns inte vad vi pratade om. Det viktiga var att vi var där.
Jag var femton. Mellan vuxen och barn.
Dörren öppnades. Där stod min pappa. Just där och då tog han upp hela dörröppningen. När jag förstod att det var pappa tog det några sekunder, sen fimpade jag cigaretten i fåtöljen mellan mina ben. Min pappa. Han, som aldrig var här. Stor och tyst stod han där. Tittade på mig. Nu åker du hem, sa han. Han vände och gick ut och stängde dörren. Jag minns inte att han höjde rösten. Det behövde han inte. Jag tog jackan och gick hem. Hela lördagen var jag ensam. Han nämnde aldrig cigaretten igen. Det var mitt straff.
Slutade jag röka?
Nej. Jag blev bara försiktigare.
På kvällen låg jag i sängen och tänkte på allt. Pappa och cigaretterna. På Peter och pirret. På bh som satt åt men fanns där nu. På hästarna, det enkla och roliga. Och så på kassettradion som stod bredvid sängen. En blandning av tankar som var förvirrande för en femtonåring.
Jag tryckte på play. Musiken började. På nätterna lyssnade vi unga på Radio Luxemburg. En favorit. Men jag var trött. Det var ju mitt i natten.
Men just då, för mig, var det,
”I’d Like to Teach the World to Sing” med The New Seekers.
Peter, Paul and Marys ”Lemon Tree”. Min systers favorit som blev en av mina också.
”People Need Love” med Festfolket som senare blev ABBA.
Mellan låtarna kom det där tjutet. Jag visste inte varför. Men jag brydde mig inte. Jag låg kvar och lyssnade. Femton år. Det var som att stå framför en dörr som redan hade öppnats. Jag ville gå in. Samtidigt ville jag springa tillbaka.
Återigen i klubbrummet. Vi lekte anden i flaskan. En flaska som skulle kunna svara på våra frågor. Någon ställde en fråga. Flaskan rörde sig och någon fick sitt svar. Vi skrattade nervöst. Någon sa att någon bluffade. Ingen såg vem. Eller så såg vi det allihop. Jag minns inte. Men ibland tänker jag att det var just då jag förstod något. Att vuxenlivet kanske också var lite så.
Man ställde frågor och väntade på svar. Och ingen visste riktigt vem som bluffade.