Allt kändes härligt. Vuxen och fri. Framåtlutad njöt jag av fartvinden och att det gick allt snabbare i det långa nedförslutet på Skanstullsbron. Mopedmotorn hade hittat sitt bästa läge när jag skruvat på det ställbara munstycket till förgasaren. Det hade jag lärt mig av de andra grabbarna hemma på gatan.
En lagom varm junimorgon och just fyllda femton år var jag på väg mot mitt sommarjobb som låg ända borta vid Gärdet. I stället för förra veckans krångel med buss och tunnelbana och byten som tog tid kunde jag i dag ta mig dit på egen hand på mindre än en halvtimme. Min svarta Puch köptes i lördags, dagen efter min femtonårsdag. En stor och viktig stund inne hos ”Alvars motor”, en affär i Södertälje där min pappa kände ägaren. Min frånskilde pappa tillhörde de många sydeuropéer som kommit efter kriget för att jobba på Scania. Pappa Roberto hade följt med för att bidra med 300 av de 680 kronorna som behövdes för köpet. En ovanligt stor födelsedagspresent. Resten var egna pengar som jag skrapat ihop genom att jobba på helger och lov.
I veckorna bodde jag med min mamma i Sköndal i ett av de nya hyreshusen som hade börjat byggas från mitten av femtiotalet. Där hade vi snart bott i sju år, ända sedan föräldrarnas skilsmässa. Mina föräldrar var fortfarande vänner och vår familj stack ut på ett sätt som gjorde att jag kände mig lite annorlunda. Min pappa var metallarbetare och min mamma journalist som försörjde sig själv i en tid då de flesta av mina kamraters mammor fortfarande var hemmafruar. Skilsmässor var också ovanliga och att som frånskilda fortsätta att umgås var ännu ovanligare.
Min bäste vän Janne var också skilsmässobarn som för ovanlighetens skull bodde med sin pappa. Pappan hade gift om sig med en riktig ragata som utan att tveka intagit rollen som den missunnsamma och elaka styvmodern. Kanske var det pappans dåliga samvete som gjorde att han engagerade sig för oss grabbar. Han var marinofficer med ”befattning” på Marinförvaltningens personaldetalj och hade ordnat jobb åt oss två som ”extra ordinarie vaktmästarbiträde”, som det stod på anställningsbeviset som vi hade fått när vi blev anställda och skrivit på vår tystnadsplikt. Enda kravet på oss för att få jobbet var annars att vi var femton år fyllda och innehavare av en egen arbetsbok.
Nu var jag framme, svängde in på Banérgatan och ställde från mig mopeden utanför det stora kontorskomplexet ”Tre vapen”. Byggnaden som byggts för att samla de centrala ledningarna för armén, marinen och flygvapnet. Det här är inte vilket sommarjobb som helst, tänkte jag när jag stegade in genom tegelvalvet, visade min legitimation för vakten och blev insläppt i det stängda komplexet. Att få gå in bakom murarna där alla staberna låg fick mig att känna mig både vuxen och märkvärdig.
Våra arbetsuppgifter var att dela ut internposten. Janne tog hand om huset som inrymde Marinförvaltningen med alla sina civilanställda, medan jag sprang i huset för Försvarsstaben med dess korridorer och våningsplan. Huset var fyllt av specialister med olika titlar och gradbeteckningar. Det var spännande och kändes lite mystiskt eftersom allt var så hemligt. Redan under min första arbetsvecka hade jag lärt mig hitta och jag hade också blivit kompis med några av de värnpliktiga. De var ju bara några år äldre än jag och de satt på pressdetaljen. Deras uppgift intresserade mig särskilt eftersom de satt och jobbade med pressklipp från hela världen. Klippen handlade om den svenska världsnyheten – om bärgningen av regalskeppet Wasa. Jag kände mig hemma eftersom jag själv hade jobbat med pressklipp. Jag brukade extraknäcka och hjälpa min mamma som jobbade på en utländsk nyhetsbyrå. Där var man intresserad av allt som skrevs – stort som smått och som var om intresse för båda länderna.
På nedre botten intill entrédörren hade jag min arbetsplats i en vaktkur med skjutglasluckor, marmorbänk, registersnurra och en bakelittelefon. Där sköttes allt av Erik, en vänlig och civil vakt som inte hade långt kvar till sin pension. Jag var alltså grabben som fick sitta bredvid honom mellan turerna då jag delade ut internposten i bruna papperspåsar. Vi fann varandra snabbt och hade bara på några dagar hunnit bli som jämställda arbetskamrater. Så kändes det åtminstone för mig.
Den här förmiddagen satt vi som vanligt i vaktkuren. Erik reste sig upp, sa att han skulle gå på toaletten som låg en halv trappa ner och som ”bestod” av ett rum med fyra tvättställ på rad och fyra bås med dörrar. Han försvann och minuterna gick. Fem minuter blev till tio, sedan femton. Det var inte likt honom att bli borta så länge utan att säga till, särskilt inte när det kom och gick folk vid entrén.
En odefinierbar oro började gnaga i mig. Till slut reste jag mig och gick nedför trappan mot toalettrummet. Redan innan jag klev in hörde jag ett ihållande brus från en vattenkran som stod på för fullt där inne. När jag svängde in i rummet fick jag en chock och brast ut i ett neeeeeej… Mitt långa avgrundsvrål kom med oväntad kraft djupt inifrån mig och gick inte att hejda.
Erik låg raklång med utslagna armar, huvudet mot mig och benen isär. Hans tunnhåriga hjässa och ansikte hade fått en onaturligt mörk, blåaktig ton och ögonen stirrade helt tomt upp mot taket. Hans ansikte utgjorde en grotesk syn där munnen gapade öppen med lösgommens tänder som halvt om halvt farit ut. Till det kom det ekande ljudet från den forsande vattenkranen.
Skräcken högg tag i bröstet som en iskall klo samtidigt som mitt obehärskade vrål bara fortsatte tills förstelningen bröts och jag tvärvände mot dörren. Jag stormade uppför trappan med dubbla steg tills jag nådde våningen där jag visste att marinöverläkaren satt. Jag hade redan under första veckan lagt märke till hans titel under mina postrundor. Nu stannade jag upp framför hans dörr där den röda lampan var tänd. Det betydde förbud mot att gå in, men signalordningen försvann ur mitt huvud: Grön – stig in, Gul – vänta, Röd – stopp.
Jag struntade i allt och slet bara upp dörren, störtade in i rummet och skrek med min andfådda och spruckna röst att han var tvungen att följa med direkt för att en människa höll på att dö.
Vad som hände under de närmaste minuterna är som raderat ur mitt minne. Minns nästan ingenting. Allt blev en suddig dimma av skuggor, brådska och dämpade röster.
När det så småningom började klarna satt jag återigen ensam kvar i vaktkuren. Mina händer skakade så mycket att jag hade svårt att få in fingret i telefonens nummerskiva. Jag höll på att tappa luren när jag slog numret till min mamma på hennes jobb. Rösten som svarade i andra änden var inte hennes, utan en främmande röst som svarade formellt med tysk brytning: ”Allgemeiner Deutscher Nachrichtendienst, ADN.” Det var alltså den östtyska nyhetsbyrån där mamma arbetade. Med gråten i halsen bad jag att få tala med henne för att berätta vad som hade hänt, hur Erik legat där på golvet och hur hans tomma blick hade skrämt mig.
Timmarna efteråt flöt samman i en märklig, dämpad stämning. Framåt eftermiddagen kom en person fram till mig vid kuren. Jag förstod att han var från säkerhetsdetaljen.
Han mätte mig med blicken och frågade kort: ”Är du PK-ad?” Jag visste inte vad det var. PK-ad? Det lät som en kod eller en militär förkortning jag aldrig hört. ”Vet inte…”, svarade jag.
Mannen sa ingenting mer, utan vände bara på klacken och gick därifrån. Jag gissade att det hade med säkerhets- och personkontroll att göra.
Ungefär en timme senare blev jag kallad till Personaldetaljen. Rummet var tyst. Bakom skrivbordet satt en person med en djup, bekymrad min. Han tittade på mig och sa med dämpad röst: ”Nu ska du gå hem, lämna ditt passerkort här. Och du behöver inte komma i morgon.”
Ledsen och besviken återvände jag till min moped. Plötsligt såg jag klart. Det som hade hänt var en självklarhet i det kalla krig som pågick mellan öst och väst. Den östtyska nyhetsbyråns telefon var naturligtvis avlyssnad. Med mina nya insikter körde jag hem under en sommarhimmel som inte längre var oskyldigt blå.