Ingen
Hon gör sig osynlig i korridorerna. Glider runt i periferin. Är ingen, är den tysta fyra-flickan (fast inte i matte, matte har aldrig förstått sig på henne), ibland en kuddflicka. Sitter inte längst fram i klassen, inte längst bak. Inte mobbad, inte utfryst. Hon har vänner. Eller hade. Förut. Det var länge sedan hon blev tillfrågad om att hänga med till rökrutan. Inte för att hon röker, men ändå. Någonting har skiftat, frågan är om det är hon eller de som förändrats. Nå, hon har förändrats. Vecklat ut sig. Ut ur sin barnkropp, in i någonting annat.
Hon har upptäckt att hon kan vara vacker. Det är nytt; hon brukar inte synas. Det brukar vara stora glasögon, fett platt hår, lite acne, ibland mer acne. Men nu har hon gjort en glow-up, plötsligt vecklat ut sig, ur puppan, ur barnkroppen. Den fula ankungen. Larven, puppan, fjärilen. Hon har vecklat ut sig och vecklat in sig i världen, in i en ny värld, en spännande, lockande värld.
Utanpå ser hon ut som en ängel, särskilt sedan kompisens mamma hjälpte till med en hemanent i hyreshusköket. Medan den mammans dotter fortfarande var, ja, en kompis. Det tunna platta blev lockigt. Extra volym får man om man böjer sig fram, rufsar med kraftfulla fingrar i hårbotten och sedan kastar upp huvudet så att hårmanen – i hennes fall en rätt tunn och sorglig sådan, alltså – flyger. Om hon inte tänker sig för utan gör det bland folk och så att hennes egen mamma ser, till exempel på tunnelbanan, blir hon åthutad. Annars går det finfint att ordna illusionen av extra hår på det sättet. Det går att lura folk att hon är en ängel, med allt det där lockiga blonda och den kornblå mascaran. Men inuti är hon en hungrig mansslukerska. Hungrig, på jakt. På jakt efter Älskare.
Känslan är; hon har makt, makt över män, plötsligt. En insikt. Hör kåta hesa gubbröster på den Heta linjen i telefonluren viska hallå, hallå. Svarar man då blir man omedelbart erbjuden det ena och det andra men det är fel sorts Älskare. Dem struntar hon i, det är inte dem hon vill äta av, ätas av. Eller i alla fall smakas på. Hon är ute i världen, plötsligt. Där finns gott om Älskare.
Föräldrafritt, pojkrum; Testarossa- och Samantha Fox-planscher (hon himlar med ögonen) över den kromramade vattensängen; Fahrenheit över pojksvett och kyssar med smak av cigarett. Andra bor inte hemma längre, då kan dofterna vara annorlunda. Hon leker, lockar, lockas. En träff med en ung man i egen lägenhet, tio år äldre, som hon svärmat för sedan hon var tretton. Han har väntat tills hon fyllt femton. Hon skolkar, tar tunnelbanan till stan. Efteråt stryker hon hans namn ur telefonboken.
Om det är farligt är det inget hon tar notis om. Inget som bekommer henne. Eller så förstår hon helt enkelt inte, är för ung och naiv för att ta in faran, farorna. Hur kan hon vara det? Det går inte att undgå, det varnas och varnas. Man kan dö. Dö av våldtäkt, ens själ åtminstone. För all framtid: förstörd, söndertrasad. Ens kropp, av den nya livsfarliga sjukdomen, som ingen ännu riktigt vet hur den smittar, bara att sex är inblandat. Bögpesten. Den kan drabba vem som helst, även halvstora, halvsmå flickor. Sådana som hon. Aidsskräcken, den kommer senare. Dessutom kan saker skrämma utan att hindra.
Det är nytt, skälvande, men samtidigt målmedvetet, oemotståndligt. Hon är effektiv i sitt sökande, inte tvekande alls. Hon vet vad hon vill. Han tänker med kuken, hade man sagt om en kille. Ingen har hört någon säga: hon tänker med fittan. Inte då, inte 1987 i den där gulteglade högstadieskolan i förorten från femtiotalet. Riskerna hon tar. Är det kärlek hon söker? Ja, definitivt. Ett egenvärde, i någon annans ögon. Upprättelse, på något sätt. Duras älskare, Polanski, Nabokov – de hade känt igen henne direkt. Sniffat sig till henne. Tagit för sig. Ätit upp henne. Ändå råkar hon aldrig illa ut, inte i sina egna ögon åtminstone. Här är det hon som tar för sig. Lindar kring lillfingret. Fast de hon kan linda runt lillfingret vill hon inte ha. Jo, till kortvarig tillfredsställelse – prinsessan låter sig gärna smekas. Ger inget tillbaka. För en del verkar det räcka. Men hennes jakt, hennes letande, är efter någonting annat.
Det syns inte så mycket utanpå, inte i skolan i alla fall, inte än, den där förändringen. Inte den yttre, inte mer än på andra. Kamouflerad med spraylugg och Date-doft smälter hon fint in. Det inre går att hålla inom sig, hålla tillbaka. På andra, hemliga ställen, är hon en annan. En utforskare, en som tar för sig, en som vågar. För att hon längtar så, vågar hon. Bara de som inte känner henne sedan tidigare kan se henne, se vem hon är på väg att bli. Eller redan är. En ängel utanpå men en vrålhungrig mansslukerska inuti, balanserar mellan poler, håller vattentäta skott.
Hon målar. Har alltid gjort det, målat, ritat, så länge hon kan minnas. Nu ändras motiven. Borta är prinsessor, dansöser och hästar. Nu målar hon vackra, vilda kvinnor. Kåta kvinnor, som inte ber om ursäkt. I hemlighet målar hon sina nya motiv.
Hon hittar Älskarna och Smekarna och leker. Leker också egna lekar, lär känna sig själv, ofta, mycket, i alla möjliga och omöjliga situationer, blir hon påkommen? Hon skulle kunna bli. Lusten så pockande, så störande, påträngande. Om andra har samma lust som hon, hur kan de stå emot, låta bli?
Hon måste vara transparent. Allt syns utanpå tydligen, lyser igenom henne. Eller så är det hon som inte kan hålla mun. Hur undviker andra att få rykten om sig, bli kallade saker? Skryter hon, om sina erövringar? Nu har det läckt över. Någon i skolan, en annan Ingen, men en som gärna vill synas, en som vill få en plats, känner en som känner en av dem. På andra sidan stan. En hon nästan slukat. En hon velat mer med än han ville, än han vågade. Den där Ingen i skolan känner nån som känner honom, en som hon försökt hålla fast i, som hon skrämt med allt som är hon. Som också är hon.
Nu är hon blottad. Horan framme i ljuset, synlig för alla. Öknamnen haglar som stenar. Lille Ingen, han kastar gärna den första och flera efter den. Hon kommer inte undan någonstans, i allas ögon den allmänna madrassen, till och med för någon som han tycks det, en som hon aldrig skulle se åt, aldrig tidigare sett, knappt vet vad han heter. Vem är han? En liten rund pojke, som plötsligt får plats, får en röst. Den rösten ekar mot de gula tegelväggarna i korridoren, i matsalen, på skolgården, bakom skåpen. Letar sig in i hennes skåp, in mellan de förhatliga matteböckerna och de älskade uppsatsuppgifterna. Lämnar henne ingen ro, inte ens på bildlektionen som annars är hennes arena, hennes ställe att skina på. Inte ens där får hon vara ifred.
Skamlösa hora, slampa, värdelösa fitta.
Hora, allmänna madrass.
Bildlärarinnan – en touch av waldorf – uppryckt ur sin dvala vid katedern, tittar upp, förvånad: Vem talar han om, ja, eller snarare ropar på, kattkallar på? Den där lilla pojken som aldrig kan sitta still och göra sin uppgift, som spiller akvarellmålningsvatten och leker med sitt stilleben i stället för att måla av det.
Den där flickan?
Den tysta och stilla, begåvade men nästan osynliga flickan?
Bildlärarinnan, i batik från det förra decenniet, det urtöntiga sjuttiotalet, hennafärgat hår uppsatt i en till synes slarvig tofs som man anar att det ändå ligger en del tuperande och hårsprayande bakom, ser ut över klassen, ser flickan. Ser henne sitta där på sin plats, böjd över pappret, håret som en gardin, som ett pansar hon iklätt sig, ett skydd; till synes fullständigt absorberad av sin teckning. Ser ut att vara helt i sin egen värld. Eller låtsas hon bara att hon inte hör? Försöker hon stänga ute hans retsamma röst, de andras granskande blickar, deras föraktfulla fniss? Kanske framförallt dem, alla de andra. Så tänker bildlärarinnan.
Och säger – ingenting.