1976 åkte jag, och min bästis, på språkresa till Eastbourne, England, nyss fyllda femton år. Vi behövde bli bättre på engelska, men mest av allt behövde vi lämna det invanda och åka till det okända. Att ha roligt, vad det nu var.
Jag tränade engelska genom att lyssna på LP-plattor och mödosamt slå upp ord för ord i ett tungt lexikon. Jag fann att själva undervisningen var lika ointaglig oavsett om jag befann mig i Sverige eller England. På lektionerna lyssnade jag, antecknade, men ingenting av det absorberades, eller återanvändes. Verben flöt iväg och ändrade sig.
”När man använder hjälpverb, så förändras uttrycket till den ursprungliga formen av nästa verb, oavsett vilket subjektet är”, sa min lärare.
Jag insåg, på ett obestämt plan, att det fanns så mycket mer språkliga svårigheter än jag klarade av att föreställa mig.
Och andra svårigheter.
”Bara lär dig reglerna, och acceptera dem”, sa min lärare.
Det var frustrerande.
Jag gick ut för att springa längst med vattenbrynet på stranden istället.
Första gången vi bekantade oss med den småsteniga stranden skrattade vi, eftersom vår begränsade erfarenhetsbank, jämförde den med de gyllne sandstränderna vi redan kände till. Vi förstod inte att vår erfarenhet var begränsad. Och ordet ödmjuk var för långt bort i alfabetet.
Efter en löprunda på stranden, satte jag mig ner och tittade på havet och horisonten. Jag höll en cigarett mellan två fingrar, vars naglar var nedtuggade. Jag kände, på något obestämt plan, att livet började där och då. Småstenig strand, opålitliga verb och allt.
Men att ha obestämt roligt var lika frustrerande som att lära sig engelska, för det roliga rann oss genom händerna som på en finkornig sandstrand, den som vi saknade.
Vi var på väg, utan att veta riktigt vart vi skulle.
Jag ska visa dem, upprepade jag i mitt huvud utan att veta exakt vad det var jag skulle visa, eller vilka de var, de som skulle få se. Att bli sedd, och duga, var det viktigaste. Vi blev så närsynta i vår strävan, att just ingen utmärkte sig. Jag insåg att jag inte kunde plugga mig till att bli sedd, eller omtyckt. Så jag pluggade engelska istället.
Där på stranden i Eastbourne, efter löprundan, funderade jag på Linda Haglund som sprang hem sitt snabba EM-guld tidigare det året, i München. Hur skulle jag kunna öka min hastighet? Vågorna kluckade, horisonten oförställd. Jag drog ett begrundande bloss.
Pappa och jag såg det loppet på teve.
”Hon har ögat på målet den där Linda”, ropade pappa ifrån sin teve-fåtölj.
Hennes glädje gick genom teveskärmen, och den, samt pappas glädje, blev för mycket för mig att ta in, så jag reste mig för att gå till mitt rum.
”Där har du mycket att lära, om att sätta mål”, hojtade pappa efter mig.
”Sätt mål, så många du tål!”
Jag smög ut för att springa min runda. Ingen därhemma visste om att jag tränade.
Eller att jag rökte. Jag bar alltid med mig ett guld-grönt glänsande litet tuggummipaket av märket RIFF i fickan, och det doftade starkt av lakrits.
I mars1976 gled Ingemar Stenmark framgånsrikt fram på sina skidor genom teven.
”De ä bar å åk”, skrek pappa upprymt från teve-fåtöljen på en slags egensnickrad dialekt.
”Hör du det – det är bara att köra, bara att göra. Där har du något att lära!”
”Men han har tränat massor, protesterade jag. Sa han verkligen så, för det är ju inte ”bar å åk”, härmade jag pappas hittepådialekt.
Jag smög ut för att springa. Hästsvansen svängde rytmiskt vid varje steg.
I teveserien Raskens, en filmatisering av Mobergs Utvandrarna, så trodde man vid den gungiga överfarten till Amerika, att engelskan kommer att infinna sig direkt när man sätter sina gamla skosular på det nya landets fasta mark. Jag visste bättre.
”Jag kommer aldrig att lära mig engelska ordentligt”, viskade jag till horisonten.
”Eller springa snabbare.”
Vågorna kluckade till svar.
I Eastbourne hängde vi på Wimpy efter lektionerna. Våra munnar glänste av lipgloss som rollades på läpparna och doftade jordgubb. Vi tuggade RIFF.
”Varför går ni bara till Wimpys, till stranden och diskot”, frågade vår värdsfamiljs-mum.
”Gå till utsiktspunkten Beachy Head”, föreslog vår värdfamiljs-dad.
Vi gick till Wimpys, stranden och diskot. Doftade jordgubb och lakrits.
Jag pluggade varje dag i det rosablommiga sovrummet. Spelade LP-plattor på en liten resegrammofon, och läste texterna från innerkonvoluten. Supertramps ”Dreamer, nothing but a dreamer ” som var en favorit, om än oklart att inte förstå exakt vad den handlade om. Gilbert O’Sullivans ”Nothing Rhymed” spelades också på repeat. Jag slog upp ”nothing ventured” i det tunga lexikonet. Sedan gick jag Wimpys.
Väl hemma i Stockholm det året, så pågick tennis i Wimbledon, och pappa skrek ”bravo” när Björn Borg vann storslaget.
”Den killen kommer att gå långt!”
”Vad vet du om tennis”, frågade jag.
”Han kommer att vinna och inte försvinna”, rimmade pappa och tände ytterligare en cigarett, vilade handen på sin stora mage.
”Jag vet när jag ser en mästare”, sa han utan att släppa blicken från teverutan.
”Han har ett mål.”
Jag smög ut för att jogga.
Mina kompisar och jag gick till Village i Stockholm, vi blev alltid insläppta trots att vi inte var sexton, och vi dansade till ”Daddy Cool” av Boney M och ABBAs ”Dancing Queen”.
Om någon ynglig skulle våga bjuda upp mig, sa jag kategoriskt nej.
”Fick du dansa”, frågade mamma dagen efter.
”Vadå fick”, fräste jag.
Gick in på mitt rum.
Stängde dörren.
Kungen förlovade sig i mars 1976, med sin Silvia. ”Det sa bara klick!”
Jag blev märkligt rasande över det där enkla klicket och den kollektiva glädjen när hela Stockholm betedde sig som om de var hedersinbjudna bröllopsgäster i juni 1976.
Fast de inte var det. Eller var de just det?
Jag gick ut och sprang.
Min bästis och jag gick till gården där killarna i klassen bodde. Vi sa till varandra att vi gick ut med hennes hund, för det gjorde vi ju.
”I höst börjar gymnasiet”, sa jag.
”Om man kommer in.”
Hon är den klokaste jag vet, men också den med sämst betyg.
Vad är meningen med allt, frågade hon opåkommet.
”Va?”
”Alltså, går livet ut på att sluta skolan, fixa ett jobb, en lägenhet, jobba, hitta en gubbe, gifta sig, skaffa barn, hund och sedan dö?”
Det lät outhärdligt. Trist.
”Du har ju redan en hund.”
Det är höst 1976 och pappa sitter framför teven och stirrar på Fälldin där i rutan, och upprepar dystert:
”Över 40 års styre är nu över, 44 år.”
Fälldins högerintåg, och Palmes socialdemokratiska regerings avgång, är något stort i pappas värld det förstod jag, men inte vad regeringsskiftet hade med mig att göra, och jag orkade inte fråga. Ville inte veta.
Jag gick ut och sprang och brydde mig inte om att smyga längre, för det var ändå ingen som såg.
Min familj åkte varje år till stugan på landet. Jag protesterade, men bara för formens skull, för jag ville gärna åka dit och bara vara, just då och där, en kärnfamilj, som vi egentligen inte var. Vi låtsades bra där på landet.
Man behöver inte veta fortsättningen på allt.
Jag badade från bryggan både morgon och kväll – gled ner i sjöns stilla vatten, genom vindens sus, månens sken och solens ljus – precis som Ted Gärdestad sjöng i låten; ” I dröm och fantasi”, och jag var lika ung och glad och fri där och då, och inte bara i drömmen, i fantasin.
När fiskbilen kom så köpte vi rökt fisk som vi åt med händerna, benen dinglade över bryggkanten. Citronfromage efter, gjord av påspulver. Livet var enkelt.
Jag ägde de där sommarveckorna, utan att veta, då, att jag ägde dem.
Livet pågick 1976. Händelse lades till händelse, erfarenhet lades erfarenhet, byggde ett ständigt pågående personligt register.
Idag, 50 år senare, är jag tillbaka i Eastbourne och språket brusar lättflytande.
Jag springer långsamt längst samma strand. Pausar. Min femtonåriga elev joggar förbi mig med studsiga steg.
”Orkar du inte mer?” Tonen skämtsam, men menande.
”Vet inte.” Jag pekar på knäna.
Hon passerar, och hästsvansen pendlar rytmiskt mot hennes raka rygg.
Havet, samma nu som då, men ändå inte, kluckar.
Jag äger stunden, livet pågår här och nu.
Så mycket vet jag. Och det är tillräckligt.