Hon står i kön och väntar. Runt om henne trängs människor hon inte känner. Doften av dagslång bussfärd, oduschad tältkropp, svettig konsertarmhåla och överanvänd Datedeo – sprayvarianten, den rosa – gör henne både yr och förväntansfull. Hon ser svarta T-shirts med Motörhead, vita linnen med Van Morrisson och ett silvernät till staket som skiljer de väntande från de med färgglada breda handledsband. Hon känner hur någon framför henne tappar balansen och får tag i den igen genom att sätta sin klack rakt över hennes fot. Ögonen tåras men hon blinkar och tittar upp mot himlen för att hindra dem från att falla. Hon håller i den förköpta biljetten. Fingrar på den. Tänker på hur varje timme vid ålderdomshemmets sommarjobb just nu betalar sig. Hur värt det varit med tidiga mornar. Stretandet med cykeln varje dag. Lögnen. För att nu stå här. Men det är ingen mening med att leta efter honom här. De kommer att ses därinne. Det vet hon. Men det känns ändå ensamt. Kan det han skrivit utantill. ”Som du sa, jag kan ta och hälsa på nå’ngång och du kan komma hit.” Han ville att hon skulle vara där.
Nästan varenda krona hon tjänat den här sommaren har gått åt för att komma hit. Träffa honom. Bussresan. Biljetten. Vandrarhemmet. Och ikväll är det dags. Han skrev: ”Det finns ingen vackrare än du i din vanliga tröja och i ditt våta hår.” Hon har på sig sin vanliga tröja och håret är vått. Kanske inte så länge till, det kommer nog torka i värmen. Men det var vått när hon lämnade rummet hon delar med tre andra några kilometer bort. Hon knuffas vågandes fram och tillbaka i kön och tar sig sakta mot vakterna. De sätter fast armbandet och ger henne tillåtelse att beträda marken innanför staketet. Där mirakel och musik går hand i hand. Där hon ska möta honom.
Bara vid ett tillfälle hade hon låtit sig själv använda en del av lönen i sommar. Det var när Lisbeth frågade om hon ville följa med på bio. De möttes i korridoren på hemmet, Lisbeth gick på gymnasiet och visste vad hon ville blir sen (flygvärdinna, men först au pair i England). Hon själv hade ingen aning. Elin med sitt korta permanentade hårburr satt i den lilla soffan någon skänkt och nu stod utmed ena väggen och pratade högt med Signe som glömt sin hörapparat.
Det finns två korridorer på servicehemmet: A. Och B. A är den längre av dem, där bor de ganska friska. Det finns till och med en övervåning med några rum, där bor de som är så pigga att de kan gå i trappan utan att riskera att bryta lårbenshalsen. I korridor B bor de sjukaste; Alice fyller 100 år den sommaren. Nisse är inte alls är lika gammal. Kanske bara 70 år, och fått epilepsi efter alldeles för många års drickande. Svea och hennes man John bor i den korridoren. I var sitt rum. Svea behöver hjälp att gå på toaletten, kan inte äta själv. Inte prata heller. Knappt kontaktbar. Men hörseln är det inget fel på. Varje gång hon hör maken John hosta, vilket han gör både ofta och hemskt – lungcancer – skrattar hon. Ett skratt som gjort Freddy Kreuger avundsjuk. Ingen gjorde något åt vare sig hostan eller skrattet. Johns stora labbar till händer hade under alla år bidragit till fler blåmärken och brutna revben på Svea än vad som någonsin kunde skrattas bort. Men skratta det gjorde hon. Svea.
-Men jo, häng på. Det blir roligt. Vi är några härifrån som ska gå. Det är Dödligt Vapen 2 och Mel Gibson är såå snygg. Snälla. Följ med.
Radion står på vid soffan där Elin och Signe nu tystnat för att följa utvecklingen framför sig – utan tvekan mer intressant än det de sannolikt redan berättat för varandra hundra gånger. .. kom med oss ut i kväll kom med oss ikväll… nanana nynnar Lisbeth med.. pojkarna på rad dom visslar och dom ber..
Filmen var ok, de fikar efteråt. Lisbeth tar upp sitt cigarettpaket. Blå Blend. Bjuder och hon tar en. Någon håller fram en tändare och hon drar in ett bloss. Koncentrerar sig så att hon andas ut röken genom näsan, så att det ser ut som att hon drar ned det i lungorna, men ändå inte får ned ångorna i halsen. Ser på de andra. Håller pinnen mellan pekfinger och långfinger. Inte för långt in mellan fingrarna, inte för långt ut. Precis mellan de yttersta knogarna. Hon undrar vad han skulle tycka. Han. Som hon ska träffa senare i sommar. Om han hade tyckt om att hon röker. Eller om han aldrig skulle kyssa henne om han visste. Men hon är för ung ändå. Han är säkert över tjugo. Och han skriver så vackert. Hon kan inte låta bli. Hon måste dit. Även fast hon vet att hon inte får. Mammas ord ringer i öronen: ”Du får cancer om du drar halsbloss.” och ”Du är alldeles för ung för att åka själv på konsert.”
-Eller hur?
De andra tittar på henne och de väntar på ett svar.
-Förlåt. Jag… tänkte på något annat.
– Hallå – jorden anropar! Vi pratade om Kina. Torget. Alla som dog.
– Åh, ja – fruktansvärt. Hon försöker komma ihåg vad det handlar om, ser rubrikerna på tidningarna hon plockar från dörrmattan och lägger i en prydlig hög på köksbordet varje morgon framför sig. Flera tusen demonstranter döda, säger hon för att visa att hon hör hemma där vid det bordet. Hon inte alls har huvudet bland molnen.
Hon kommer hem just när telefonen ringer. Hon springer in köket och lyfter den röda luren från klykan.
-Tjunietolvfyrtifem
-Hej älskling, det är mamma. Hur har du det? Du låter andfådd.
-Jag kom just innanför dörren. Hade varit ute med soporna och hörde telefonen ringa.
-Jahaja, det var ju bra. Att du sköter dig. Hur går det på jobbet? Räcker pengarna? Du äter väl ordentligt?
-Det går bra. Bara bra. Hon tittar på högen av tomma Corbypirogsförpackningar och filkartonger. Äppeljuicepaketen står på hög under fläkten. Från den största av de upphöjda spisplattorna och hela vägen upp har hon staplat dem. Snart får hon börja stapla på den näst största plattan. När kommer ni hem nu igen?
-Om två veckor. Det vet du. Och jo, jag ringde för att säga att pappa har köpt en sådan där biltelefon. En som man kan ha i bilen du vet. På batteri. Han ringer dig från sedan och ger dig numret. Jag har inte lärt mig det än.
-Okej.
-Du, jag måste lägga småbarnen nu. Har du nu så du klarar dig?
-Jarå.
-Hej då. Jag älskar dig.
-Älskar dig.
Hon skruvar på sig när pappa ringer. Hör hans röst och det är tur att ingen kan se hennes röda kinder men samtidigt stora leende. Han pyser av barnslig stolthet. Som småsyskonen när de byggt lego och visar upp. Han säger att hon kan ringa när som helst. Han bär den alltid med sig. Till och med när han sover. Den går på batteri och signalerna går på något sätt rakt igenom luften. Utan tråd. Så fränt.
Hon står längst framme vid scenen nu. Ännu har hon inte sett honom. Hjärtat dunkar och hon kan nästan inte andas. Hon har små band runt sina handleder och andra i sitt hår. Precis som hon vet att han tycker om. Och så kommer han ut på scenen med gitarren i handen och svartbågade glasögon på näsan. Han är det vackraste hon sett. Han ser ut över publikhavet som om han letar efter henne – hon vinkar. Hela havet vinkar och har små band runt sina handleder. Hon vet inte om han möter hennes blick. Det blixtrar och speglar sig i glasögonen. Men det gör inget. De ska ju bara.. bara vara vänner. Och hon. Hon har ett sätt att gå förbi ibland som om hon inte fanns. Han ser henne inte. Såklart han inte gör. Hur hade hon kunnat tro att hon skulle vara en av dem som fanns. Som syntes bland andra. Hon försöker ta sig bort och bakåt, men knuffas i stället framåt. Mot staketet. Hon tappar andan. Han fortsätter sjunga. De andra fortsätter trycka sina kroppar mot hennes. Hon vill inte vara där längre men kan inte ta sig därifrån. Rösten från scenen sjunger texterna i sånger hon kan utantill men nu får henne att gråta. Hon vill bara hem. Men kan inte röra sig.
När allt är tyst sitter hon kvar. Någon tar henne i armen och frågar hur hon mår. Hon skakar på huvudet. Starka armar bär henne. En telefonkiosk. Linan knastrar. Rösten snörvlar.
-Pappa, kan du hämta mig?