året är 1997. månaden september. tiden 01.30.
Jag vaknar av bruset från tv:n, myrornas krig kryper in i min öppet sköra kropp som återigen somnat sittande framför den så kallade dumburken. Jag sitter där i min förvirring, uppstyltad med kuddar för att jag inte ska somna. Det pipande ljudet från apparaten har redan trängt in i hjärnan under sömnen och när jag till sist orkar resa mig tillräckligt för att trycka in den gråa avstägningsknappen är det en märklig tystnad som sänker sig runt mig. Jag ser ut genom fönstret där några grenar viftar i mörkret, ryser till och hasar mig upp i sängen. Jag fick egen tv för ett halvår sen, innan dess hade jag bara sett någon enstaka film på klassfest och varit på bio ett par gånger. Tv var farligt, ansåg mina föräldrar, ja alltmöjligt var farligt. Och nu satt jag här natt efter natt och ägnade mig åt dessa farligheter. Det kändes rätt bra.
På morgonen ringer väckarklockan 05.30, det är måndag och jag ska till skolan men jag bara stänger av, utan att knappt märka att den kommit upp i de snabba höga pipen som föregås av de korta lite tystare. Till sist slår jag till den så den ramlar i golvet och batterierna rullar ut. Kroppen är tung som bly och jag vänder mig mot väggen som är täckt med foton och tavlor på gråtande barn.
Pappas bankning på dörren är arg och jag fattar direkt att det är kört idag igen. Fan! Planen att komma ut på morgonpromenad, klä mig i lugn och ro, kanske till och med hinna duscha är körd och jag hatar mig själv djupt och innerligt när jag mumlar ”jaja, jag kommer!”
Jag bor i en stuga på tomten och dörren är låst med en nyckel inifrån, jag är väldigt mörkrädd och när jag såg ett tv-program om aliens i våras blev jag mer eller mindre skräckslagen. Så jag rusar alltid ut med andan i halsen, kastar mig in och smäller igen dörren hårt, annars stängs den inte ordentligt, vrider sen om nyckeln med skakande händer och står där och kikar ut genom det lilla kristallformade fönstret i dörren. Undrar när de kommer för att hämta upp mig, med sitt mystiska skepp som inte hörs och sina spensliga kroppar som är hur starka som helst. Jag fylls av skräckblandad förtjusning, åtminstone när jag står där med den låsta dörren mellan mig och dem. Jag längtar ändå bort, det är typ det enda jag gör, bort från detta eländiga tråk-liv. Storasyskonen har dragit och kvar är bara en liten syster som fortfarande vill leka med dockor och hälsa på hästarna i stallet. Jag tittar på tv nu och har insett en hel del om världen.
Det är halvmörkt ute och jag gör mig redo för språngmarschen in i storhuset. Ett två tre på det fjärde ska det ske … låser jag snabbt upp med kläderna i ena handen, drämmer igen dörren med den andra och springer. Inne innan 07, tjugofem minuter kvar tills folkabussen kör mot skolan. Pappa jobbar där.
Helvete, toan uppe är upptagen!
”Det är min toa hör du det skitunge!” Jag vet att det är syrran och att hon tar den för att reta mig, något hon börjat med sen jag flyttade ut och inte ville leka med henne mer. Störiga småsystrar borde avskaffas med omedelbar verkan.
Vi blir bara fem minuter sena och jag slapp tjatet om att äta frukost för det fanns ingen tid, mamma trycker en macka i handen inpackad i smörgåspapper som jag lovar att äta på vägen, vilket jag såklart inte gör. Jag orkar inte spy på en gång jag kommer till skolan så jag lägger den längst ner under engelska-glos-böckerna och pennfodralet i läder.
Skolan är den värsta platsen på jorden näst efter hemma, avskyvärd. Inte för att jag inte gillar att lära mig saker, men alla dessa störiga människor som håller på. ”Vill du inte följa med, ska du inte äta lunch, kan du inte spela något på pianot, snälla svara när vi pratar med dig.” Men jag är jävligt bra på att vara tyst, det är väl det jag kan bäst just nu, att hålla mig vaken på nätterna går ju åt helvete.
Jag sitter på en urtråkig kemilektion och tänker på senaste avsnittet av Glappet på svt 1, när Ella och Josefin skulle gå på dubbeldejt med de där gubbarna Carl och Karl. Spännande ändå, att bli utbjuden av såna där vuxna rika män. Själv går jag här och trånar efter den ena killen efter den andra och har inte ens blivit kysst fast jag snart är femton och ett halvt. Mest sitter jag och skriver i min dagbok och hoppas ingen ska bry sig om mig. Fast jag ljuger, för egentligen är jag helt desperat på att någon ska bry sig om just mig. Se min smärta, se mig och ta mig härifrån! Hannes i klassen över är så otroligt snygg, jag dör nästan när han går förbi, är väl dödligt kär antar jag. Jag skrev en dikt till honom för en stund sen men skrev inte hans namn förstås, gud förbjude! Åh vad jag längtar efter nästa avsnitt, hur ska det gå, kommer de ligga med de där gubbarna? Det är väl rätt äckligt egentligen. Men jag skulle inte tacka nej, bara nån uppvaktade mig och var lite snäll så skulle jag falla pladask. Jävla fåntratt jag är egentligen, skulle aldrig våga bråka sådär som Ella, ta initiativ och skriva ett manifest. Nej, jag duger inget till och fet är jag också. Men Hannes har faktiskt tittat på mig ett par gånger, han kanske tycker att jag är lite söt ändå? Ibland när jag ser mig i spegeln länge tycker jag faktiskt att jag är rätt söt, jag måste bara bli lite smalare, och modigare. Sen kanske jag kan få en kille.
Skoldagen är evighetslång och på vägen hem ska pappa handla, hur ska man stå ut? Lillasyster tjatar om att gå till stallet och för att få tyst på henne säger jag ja, men ångrar mig direkt. Jag vill ju gå och försöka kräkas, åt en macka till fikat och tog till och med en halv bulle. Usch!
Det var länge sen vi var i stallet, hästarna heter Lady och Rasmus och de är väldigt söta, jag hade glömt hur mysiga de var. Vi stannar rätt länge och läser Min Häst och lyssnar på ett blandband som sitter i bandspelaren. Sen kommer ägarna med nytt hö, det doftar så himla gott så man aldrig vill gå. Skönt egentligen att hänga med djur, de är så snälla och håller aldrig på och tjafsar. Men sen måste vi gå till den förbannade kvällsmaten och jag har redan tryckt i mig ett helt äpple.
Det är egentligen väldigt trist att behöva hålla på såhär, kräkas och bry sig om sitt utseende, tänker jag när jag kämpat med fingrarna i halsen tills ögonen rinner och stirrar röda på mig från den lilla spegeln på väggen. Jag är ju intresserad av annat egentligen, skulle bara önska att det inte var sånt himla fokus på utseende. Som han läraren i Glappet sa i senaste avsnittet, kvinnan blir förtryckt genom att ständigt vara medveten om och försöka upprätthålla sin skönhet. Så sant egentligen, tänk vad mycket tid det upptar, som man kunde använda till annat. Till exempel göra nåt åt allt sjukt som händer i världen, hjälpa fattiga och så. Jag tvättar ansiktet i iskallt vatten och kommer plötsligt att tänka på prinsessan Diana. Hon måste ju vara den vackraste i världen och så dog hon sådär hemskt i en bilolycka, förföljd av galna fotografer. Jag minns hur jag stod och glodde på bilden i tidningen den där söndagsmorgonen, den kraschade bilen och så hennes obegripligt vackra uppenbarelse bredvid. Det var som att det var något med hennes glans som gjorde människor galna, ja uppenbarligen eftersom hon dog av det. Hur kan människor göra något så hemskt som att jaga en prinsessa in i döden?
Det knackar på dörren, mammas röst som försiktigt frågar om jag inte ska lägga mig snart. Jag blir irriterad och mumlar att jag är på väg. Ser i spegeln att ögonen fortfarande är röda men orkar inte stanna därinne så öppnar dörren lite hastigt och mamma backar förskräckt bakåt.
”Men kära du jag var inte beredd på …”
”Jag ska gå och sova nu, gonatt.” Avbryter jag mammas prat som skulle kunna bli långt och obehagligt.
”God natt kära Laura, hoppas du sover så gott och tänk på att inte vara vaken för länge nu när …”
Jag rusar mot ytterdörren, mammas ord är outhärdliga och dessutom börjar ju Glappet om fyra minuter! Rycker åt mig ryggsäcken och rusar ut i halvmörkret utan att bry mig om syrran som ropar.
Ibland krånglar tv:n och jag får inte missa introt igen!