Det är ingen riktig färg på det. Varken brunt eller ljust. Som färgen på en råtta. Mörkblond på en bra dag. Kökssaxen är stor. Varje gång den drar ihop sig låter det som när det klipps band på teve. Klipp, klipp. En halvmeter långa strån faller mot badrumsgolvet. Råtthår mot beige matta. Det är fult. Okej, stilla nu! Håret måste bli helt rakt och kapat precis så att det nuddar axlarna. Jag hör mammas röst i huvudet. ”Och du som sparat i så många år, och så klipper du av det bara sådär”. Sådär ja, halvvägs runt! Jag vinklar badrumsspegeln för att kunna se nacken i spegeln mittemot. Utandning. Klipp, klipp. Det kittlas när håret ramlar ner för min bara rygg. ”Skräpa inte ner i badrummet, se till att dammsuga upp”, skulle mamma ha sagt. Håret ligger i stripor på golvet. Indianerna klipper av en liten bit av sitt hår för att visa sorg. Jag klipper av halva mitt.
Jag sopar upp håret och går ut på balkongen, stjälper sopen över kanten och ser håret landa i busken nedanför. Till fåglarna. Det blåser friskt. Vinden tar tag i mitt nyklippta hår och får det att flyga. Det är en ny känsla. Ett nytt jag. Armen knottrar sig.
Längst in i badrumsskåpet finner jag det gula paketet med ett yvigt rött hår tecknat mitt på. En lukt av jord och växtlighet kommer emot mig. Det gröna hennapulvret ska blandas i en skål med varmt vatten, citron och honung. Det luktar unk. När leran sitter i håret kommer jag ihåg hur hon brukade se ut. En slags rosarutig gammal plastmössa ligger inslängd i en av lådorna. Jag drar den över huvudet. Det är någon annan i spegeln nu. Jag slår genast igen skåpet och går därifrån. Klockan är snart åtta.
I vardagsrummet är det nästan helt mörkt. Källarfönstret är igensatt av smuts. Jag sätter mig på golvet nära teven, fjärrkontrollen är paj. Det tar en stund innan jag hittar rätt kanal. Den har inte börjat än, serien vars huvudkaraktär jag nu försöker att efterlikna. När den börjar lutar jag huvudet som hon gör, åt ena sidan. Hon ser ut som en blandning av en alv, ett rådjur och en missnöjd tonåring. Jag klarar en av tre åtminstone. Kanske också den intensiva blicken. Fastän hennes är mer förförisk och intressant. Nåja, mitt så kallade liv är väl vad det är. Efter avsnittet går jag tillbaka till badrummet. Vattnet blir brunt i duschen. Men efteråt är både hår och lite av pannan rödorange i spegeln.
Jag kikar in i hans garderob. Är aldrig i det här rummet annars. Det luktar som honom. Tar en rutig skjorta i grönt och svart som jag hittar längst in. Den är stor och hänger ner över mina ljusblå jeans. Händerna göms innanför de långa ärmarna. I hallen står min mörkt blå Kånken packad med skolböckerna. Jag hänger den på ena axeln och drar på mig jumpaskorna. Ser mig i hallspegeln och drar håret bakom ena örat. ”Det får duga”, säger jag högt till mig själv.
”Wow, jag känner inte igen dig”, säger min bästa vän Mia. ”Det är meningen”, säger jag. ”Har du fått lov av, alltså jag menar, det är sjukt fint!” Mia ser osäker ut. Jag lutar mig mot skåpet och kramar om skolböckerna.
Med en blandning av förväntan och missnöje står de nya nioklassarna utanför sina respektive klassrum. Det har varit en lång sommar. Många är en decimeter längre, brunbrända och ser ut att vara semesterutvilade. Vikarien har svårt att hålla ordning i klassrummet.
På rasten håller jag och Mia oss kvar i korridoren. Killgänget från 9C kommer gående i formation. Som flyttfåglar på hösthimlen. Den snyggaste killen längst fram. Jag biter mig i läppen. Mamma har berättat att det var så de gjorde på sextiotalet för att få mer färg i dem. Det ser ut som om han tittar på mig, skolans snygging. Men det kan också vara inbillning. ”Har du varit instängd hela sommaren eller kör du bara på vampyrlooken?” säger en av de andra killarna bakom snyggingen. ”Är det inte hon galna kossan?” säger en annan. Jag drar fingrarna genom mitt hennaröda hår och sträcker ut halsen. Stirrar ut i den snart folktomma korridoren med sammanbiten mun. En rödhake bland korpar. Eller en flamingo bland krokodiler.
Jag ställer ifrån mig cykeln utanför huset. Telefonen ringer i ett, jag hör den redan utanför. Tänder lampan i hallen och låser dörren. Går förbi köket där signalen är som högst, in till mitt rum. Sätter i kontakten och slår på modemet. Telefonsignalen upphör och ersätts av modemets korta uppringning följt av tut och brus. I köket rör jag ihop ett glas kall O’boy och tar med till rummet. Jag surfar till Stajl Plejs sajt, den svarta och turkosa sidan dyker upp lite i taget. Snurrar på kontorsstolen medan jag väntar. Ingen har skrivit i min digitala gästbok. Jag kollar in de som är inloggade och ser vad som skrivits. Det är ett helt universum – internet. Efter en halvtimme drar jag ur modemet och efter viss tveksamhet pluggar jag in telefonen tillbaka i jacket.
Det är nästan en hel vecka kvar till nästa avsnitt. För att fördriva tiden ser jag andra serier om unga rika ungdomar som bor på USA:s västkust. Sen slötittar jag på musikvideos hela kvällen. När klockan är åtta värmer jag en panpizza i micron. Öppnar en burk majs och häller halva innehållet på tallriken bredvid pizzan. Tar med den och en cocacolaflaska tillbaka till vardagsrummet. Jag somnar i soffan. Drömmer om honom i serien som spelar gitarr och ser ut att kunna se rakt igenom en.
Jag vaknar av ljuset som skiner in genom det muggiga vardagsrumsfönstret. Skinnsoffan har klibbat sig fast på benen under natten. Jag trycker ner play på cd-spelaren, Alanis Morissette börjar sjunga. Vrider upp ljudet och går till badrummet. ”Be a good girl, you’ve gotta try a little harder, that simply wasn’t good enough, to make us proud”. Drar av mig den stora T-shirten med ”NEVERMIND” skriven på. Duschar av mig natten. Att sätta på mascara känns dumt när man sörjer. Men om sorgen ska synas borde mascara vara bra, den får rinna bäst den vill. Eller ska jag ta den genomskinliga? Ser man igenom mig då? Nä, jag vill bygga en mur av brunsvart, som klumpar sig och gör ögonlocken tunga.
Svart kofta, sammetslila topp och svarta jeans. Om det inte var för det röda håret kunde jag vara han i The Cure. Dödsblek.
Träbänkarna är hårda. Är det alltid obekvämt i kyrkor? Klockan ringer och alla tystnar. Luften vibrerar. När prästen talar blir orden till en flytande massa utan vare sig mening eller mellanrum.
Jag minns hennes leende. Hennes blick över glasögonen som satt på näsan. Hennes hår innan sjukdomen. Hennes hår efter sjukdomen. Hennes berättelse om hur hon kommit till Sverige som krigsbarn över vattnet från Finland. Viloplatsen för katterna hon begravt. Den där salladen hon bjöd på när vi sågs och filmen vi tittade på ihop som handlade om dans.
Tårarna vill nästan ut när orgeln spelar hennes favoritlåt. Jag lägger en blekrosa ros på kistan som snart är täckt av blommor. En riktig vampyr hade älskat det här.
Begravningskaffet är beskt. Men så är det också min första kopp i livet. Socker och mjölk gör den dräglig. Det hade varit coolare om jag kunde dricka det svart som natten. När han ställer sig upp är jag inte förberedd. Mannen håller ett tal om hur älskad hon var, omtyckt av alla. Men en i synnerhet. Han ser på mig och tar fram ett papper ur innerfickan. Jag känner igen det. ”Jag har fått tillåtelse att läsa en del ur det här brevet”. Jag ser mig om, alla tittar på mig. Samlar kaksmulorna från assietten med fingertopparna till en hög. ”I en annan värld hade du kunnat vara min mamma och jag din dotter”, läser mannen. Mia, som sitter mittemot mig, gråter. ”I en annan värld hade du aldrig blivit sjuk, men då hade vi kanske inte lärt känna varandra på riktigt”. Nu snart, snart får kinderna ränder av mascaran, tänker jag. ”Jag ska minnas dig, tänka på dig, skriva om dig, ta lärdom av dina kloka funderingar, försöka leva ett bra liv, inte alltid tänka på måsten för det enda man måste är att dö. Det sa du alltid i klassrummet. Och nu har döden utkrävt sitt måste”. Mannen tystnar. Sen höjer han sin kaffekopp. ”Skål för det så kallade livet!”