Vem återbesöker frivilligt sina tonår? Ja det kan man verkligen fråga sig. Och det är just vad jag gör denna okristligt tidiga tisdagsmorgon. Terapeuten på andra sidan det låga bordet av teak ser vänligt uppfordrande på mig. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Själv stirrar jag rakt ner i bordsskivan. Teak, teak, teak. Ordet ekar i mitt huvud som ett mantra för att hejda paniken som hotar att bryta fram. Jag har just fått frågan om vad som präglat mig under de där så kallade formativa åren och något i formuleringen störde mig. Formativa år? Var det i själva verket först i mitten av åttiotalet som mitt verkliga jag föddes och de där första femton åren av barndom bara var just det, en tämligen händelselös vadderad förkultivering?
Nu många år senare, halvvägs kommen på min levnads bana… haha, nej, inte ens jag kan lura mig själv att det är så. Snarare två tredjedelar in, förutsatt att jag blir lika gammal som min mormor och morfar. En tredjedel av livet kvar. Det har blivit dags för någon form av bokslut eller mellanakt eller vad sjutton man ska kalla det. Jag satte mig hur som helst i den här fåtöljen någorlunda frivilligt, tänkte att det kunde vara nyttigt med en ordentlig återblick på livet. Det som varit och det som kan bli. Ja, något sådant tänkte jag men nu känns det mest hemskt. Förpliktigande. Som att jag är skyldig den där femtonåringen en redovisning av vad jag gjort av hennes liv och drömmar. För vad är jag annat än en simpel fondförvaltare av hennes innestående tid. Blev det någon ränta, fick hon någon utdelning?
1985 alltså, jag rådbråkar mitt minne efter något att hänga upp året på, några händelsekrokar att fästa tidstråden på. Det var valår, sista valet innan jag själv fick rösta. Hur hade jag tänkt kring politik på den tiden då varken Sovjetunionen eller Berlinmuren ännu fallit? Jag lutar mig bakåt och tittar upp i taket som om svaret skulle finnas där. Allt för att slippa möta den frågandes blick. Jag stirrar så intensivt uppåt att taket tycks snurra, eller vänta… är det inte hela rummet som rör på sig? Jag faller genom golvet, genom dagarna, genom åren…
Solen skiner rakt in i rummet som saknar persienner. Jag ser ljuset genom ögonlockens tunna hud där jag halvligger i sängen. Under mig känner jag det mjuka överkastet av plysch som jag vet är knallrosa. Jag hör det omisskännliga knäppandet av en pickup som fastnat i slutspåret på en skiva som jag måste ha somnat ifrån. Jag sträcker armen mot skivspelaren och lyfter bort nålen. Skivkonvolutet ligger på golvet nedanför sängen, ett sånt där dubbelt. Det ligger uppslaget, svart och vitt, schackrutor på glid. One Night in Bankok. Kommer jag någonsin dit? Till Thailand, Hawaii, Kina, Singapore och Australien, alla dessa resmål som jag drömmer om. Platser som jag får en glimt av genom min fars tjänsteresor men aldrig mer än så. Det förefaller ouppnåeligt och ändå så påtagligt möjligt. Jag har ju sett diabilderna, souvenirerna och de tekniska underverken han tar med sig hem. Längtan har slagit rot i mig, så snart jag kan så ska jag också resa.
Det är vinter, en termin på gymnasiet är snart avklarad, bara fem till och sen är jag fri. Morgontidningen ligger utbredd över halva köksbordet och min blick faller på annonserna invid koppen med nu kallnad varm choklad. Gruppresa till Leningrad, står det. Priset är överkomligt och här finns inga tveksamheter. Jag ringer numret i annonsen och bokar plats för två. Min pojkvän är inte svårövertalad och några dagar senare hämtar vi ut våra visum från Sovjetiska ambassaden. Ett gult häfte av styvt papper med mitt namn i kyrilliska bokstäver sitter fasthäftat i passet. Resan börjar med den vanliga finlandsfärjan till Åbo, vår guide från Sverige möter oss i terminalen. I Åbo väntar en buss som ska ta oss till målet. Med på bussen är vår ryska guide, en kvinna som pratar en perfekt svenska men påstår att hon aldrig varit i Sverige. Hon måste ha plöjt alla svenska serie-såpor som finns. Vi är klart yngst i ressällskapet, de flesta är äldre än mina föräldrar. Vad tänker de om att vi drog iväg såhär? Ingen aning, det är inte alls omöjligt att jag råkade glömma att nämna något om resan. Jag njuter av den underbara känslan att ingen vet var jag är. Vid gränsstationen får vi kliva av bussen som körs upp över en smörjgrop för att inspekteras undertill. Vakter med gevär patrullerar och vi vallas in i en byggnad för kontroll av pass och visum. Jag passar på att besöka toaletten, ett äventyr i sig. En gammal dam delar ut små ark toapapper som påminner om smörpapper, som tur är har jag några pappersservetter i fickan. Avbalkningarna mellan båsen når mig bara till axeln när jag sitter på toan. Mycket märkligt, ingen privacy här inte.
Vi passerar Viborg som guiden berättar tillhört Sverige en gång i tiden och vartefter vi kommer längre och längre österut meddelar hon vid ett par tillfällen att det är dags att ställa fram klockan ytterligare en timme. I övrigt känns det snarare som att vi rest bakåt i tiden, allt är som i svartvitt, inlindat i en dimma av kolrök. TV-apparten på hotellrummet är svartvit, samma sak med de som står i skyltfönstrens på stadens varuhus. Frukt och grönt finns inte på menyn, däremot kött av björn. På frukostbordet första morgonen står dricksglas framdukade med upphällt vatten. Efter den första giriga klunken kommer insikten. Det är ren vodka. Jahapp. Törsten får vi släcka med importerad öl från Beriozka-butiken. Där kan man handla med västvaluta, sådant som inte annars finns att köpa, som tuggummi och billiga Bic-pennor. Och öl då.
I Beriozka-butiken köper jag hela butikens förråd av tuggummi för några skrynkliga dollarsedlar och ger till barnen utanför. De flockas runt oss som ivriga fåglar. En stor kartong med tuggummipaket försvinner i ett nafs. Jag är inte mycket äldre än dem men känner mig som en ofrivillig halvgud. Med en insmugglad bunt dollarsedlar på fickan är man åtminstone kung. En kväll repar jag mod och kilar ut i köket på en restaurang vi besöker, frågar försynt efter det jag vill ha, räcker fram min åtrådda västvaluta och vänder snabbt blicken ner i det vit- och svart-rutiga golvet. Strax får jag både blå burkar med kaviar och en flaska med det som ryssarna kallar äkta Champagne.
På återresan några dagar senare sitter några i sällskapet längst bak i busen och sjunger och spelar julsånger på en balalajka. Festligt värre. Gorbatjov har just kommit till makten och hoppet om en bättre framtid spirar. Väl på båten ställer jag mig länge i duschen och ser vatten svart av kol försvinna ner i avloppet. En sak är säker, den här resan glömmer jag aldrig.
Nåja, konstaterar terapeuten krasst, du kan åtminstone vara glad att du inte föddes ett år senare.
Hurså? Frågar jag bara för att, för egentligen vet jag ju… då hade jag behövt återbesöka året då oskulden försvann, alltså inte min, utan tillvarons. Året då jag väcktes av pojkvännens mammas bankande på sovrumsdörren och orden, Olof Palme har blivit mördad! Senare samma vår cyklade jag in i solnedgången och vidare hela natten för att komma hem morgonen efter till en verklighet där Becquerel, Millisievert och radioaktivt nedfall skulle prägla tillvaron under en lång tid framöver. 1985 var nog inte så dumt ändå för en femtonåring!
”Det anstår dig inte att göra dig mindre än du är! Minns vem du var och vad du drömde om då. Mycket av det du önskade har du gjort verklighet av. Du ser det kanske inte längre nu när allt sedan länge är en del av ditt liv men en gång i tiden var allt bara drömmar. Kom ihåg det!”
Jag lyfter blicken från bordet av teak. Det som stod hemma i min farmors hall hela min barndom och var det enda jag ville ha när pappa och jag tömde hennes lägenhet. Mina ögon möter sig själva, reflekterade av spegeln på väggen mitt emot.
Den envisa terapeuten är ingen mindre än jag själv.