Mia och jag sitter med korslagda ben på min säng. Hon drar pekfingret långsamt genom de stora maskorna på farmors virkade överkast, syr med fingret upp och ner så att hon får en stor rynka uppträdd på fingret.
”Jordbro måste vara den tråkigaste håla som existerar på det här jordklotet. Det händer fan aldrig något här”, suckar hon.
”Nej, jag vet. Det är skittrist”, säger jag.
Vi sitter tysta en lång stund. Jag sträcker mig efter en OKEJ som ligger på nattygsbordet. Det prasslar lite medan jag bläddrar. Plötsligt drar Mia fingret ur överkastet och tittar upp på mig.
”Kan vi inte ringa nån från din skola, bor inte de inne i stan?”
Jag sväljer och känner pulsen stiga. Att mixa mina två världar är jag inte särskilt sugen på.
”Nej, jag orkar inte åka in till stan igen”, säger jag.
Jag tittar ut genom fönstret.
”Men vi kan väl gå ut en stund? Vi kan gå upp till centrum eller nåt. Det kanske händer något kul, vem vet?”
”Det tvivlar jag på”, suckar Mia. ”Men okej då.”
Det är mörkt ute och duggregnar. Jag huttrar till och drar dragkedjan ända upp i halsen, sen krokar jag tag i Mia och vi går arm i arm upp mot höghusområdet. Inte en enda människa syns till. Från ett av källarfönstren syns ett flimrande, blåaktigt ljus.
”Jag måste skriva upp mig på en solarietid. Kolla här”, säger Mia och drar nedåt med fingrarna i kinderna så att ögonen spärras upp. ”Jag är blek som ett spöke.”
Jag skrattar.
”Men jag då”, säger jag och härmar henne. ”Buuuu.”
Vi släntrar framåt i armkrok, puffar varandra från sida till sida på gångvägen. Ibland stannar vi till och sparkar i lövhögar mellan gatlyktorna. Det luktar unket av jord och blöta, halvt förmultnade löv. Vi tar gångtunneln under Södra Jordbrovägen och över på andra sidan, där dagiset Blåsippan står nedsläckt och öde. Det ligger några kvarglömda trehjulingar välta på gården. Mia rycker mig i armen.
”Kom, vi går in”, säger hon.
Först tvekar jag, men sen hakar jag på. Vi kliver över det grönrutiga metallstängslet, tar varsin trehjuling och börjar cykla runt på gården. Våra knän står rakt ut åt sidorna och vi hukar oss med böjda ryggar över styrena.
”Sisten till gungorna är en rutten sill”, skriker Mia och trampar i väg.
Jag far efter henne så fort att det gnisslar om hjulen, men Mia vinner ändå förstås. Framme vid gungorna blir vi sittande med benen utsträckta som ett V framför oss.
”Jahapp, då var det roliga slut. Vad gör vi nu då?” säger Mia och ser sig omkring.
Vi kliver av trehjulingarna, sätter oss på varsin traktordäcksgunga och börjar gunga sakta fram och tillbaka.
Vid busshållplatsen utanför staketet står 837:an upplyst och väntar på att åka upp mot stationen. Bussen är helt tom. Fortfarande har vi inte sett en levande själ sen vi gick ut. Det känns nästan overkligt. Kanske är det bara jag och Mia som finns kvar i hela världen?
Vi gungar i takt bredvid varandra och låter benen släpa i marken. Jag ser på spåren som skapas i sanden. Det duggregnar, små, små droppar, det är som att sitta mitt i ett tunt, disigt dimmoln, och jag börjar frysa. Jag tittar upp, Lill-ICA är fortfarande öppet.
”Kom, jag vill ha godis”, säger jag, reser mig och drar med mig Mia upp ur gungan.
Vi är ensamma i affären, men här inne är det åtminstone varmt. Vi masar oss fram mellan varuraderna för att hinna tina upp. Sen plockar vi kola och lakritsbugg i en liten papperspåse vid kassan.
När vi kommer ut har det äntligen slutat regna. Vi trycker in varsin Refresher i munnen och tuggar under tystnad medan vi fortsätter upp mot centrum. När vi närmar oss skogspartiet där gatlyktorna alltid är trasiga kommer en man gående mot oss, som en mörk skugga. Jag tar tag i Mias arm, slår ner blicken och håller andan medan han passerar. Men gubben säger inget, han tittar inte ens på oss.
Vi fortsätter förbi Höglundabadet och fotbollsplanen. Några killar sparkar boll och det starka strålkastarljuset kastar långa, svarta skuggor i gruset efter dem.
Mia stannar plötsligt till och tar tag i min arm. Hon lyssnar koncentrerat.
”Hör du?” säger hon. ”Det låter som musik bortifrån Nya villorna.”
Vi skyndar på stegen. När vi närmar oss garageinfarten dånar ljudet av ”Tarzan boy” ut från en ytterdörr på vid gavel.
”Men kolla, det verkar vara fest hos Mange”, säger Mia. ”Han går i min klass. Kom, vi går dit.”
Mitt hjärta börjar banka hårt.
”Men jag känner ju ingen”, protesterar jag. ”Och vi är inte ens bjudna.”
”Äsch”, säger Mia. ”Du känner mig. Och förresten är ingen bjuden, det funkar inte så.”
Det ligger drivor av skor och jackor slängda över hela hallgolvet. Jag tar av mig jackan och lägger den försiktigt på toppen av klädhögen, sen smyger jag in bakom Mia.
I köket är det proppfullt med människor och så hög musik att det knappt går att prata. På köksbänken står fullt med halvdruckna glas, vodkaflaskor, ölburkar och stora läskflaskor med Coca-Cola och Vira Blåtira. Över hela golvet ligger chips och popcorn utspritt. Det luktar cigarettrök och Date-parfym. Jag ställer mig i dörröppningen och håller hårt i dörrkarmen.
”Men tjaaa Mia, är du här, fan vad kul”, brölar Mange när han får syn på Mia.
Mia tränger sig in och går fram till honom.
”Det här är Annika, min granne du vet”, säger hon och pekar på mig.
”Schysst”, säger Mange och synar mig uppifrån och ner. Han har rödsprängd, simmig blick och har svårt att stå rakt. ”Är det du som går i den där musikskolan inne i stan?”
Jag skruvar på mig och tittar bort. Han ger sig inte.
”Men vadå, kan du spela instrument och sånt, du kan väl sjunga något, jag gillar fan tjejer som sjunger.”
Mitt hjärta bankar vilt. Jag fortsätter titta bort och svarar inte.
Till slut kommer Mia till min räddning och puttar bort honom.
”Äh, låt henne vara, hon vill ju inte ser du väl. Finns det inget att dricka?”
Mange pekar på vodkaflaskan som står på bordet. Mia häller upp sprit och cola i varsitt glas och ger mig.
”Men skål då”, säger hon och ler.
Groggen smakar äckligt och bränner som eld i halsen, men jag blir varm och avslappnad i hela kroppen. Nu känns inget särskilt farligt längre. Vi går till vardagsrummet och där finns det ännu mer folk, överallt halvligger det människor, i skinnsoffan, fåtöljen och på golvet. Jag tränger mig ner mellan två killar och snackar plötsligt som om jag aldrig hade gjort annat.
Mia tar mitt glas och hämtar påfyllning. Jag dricker lite till, men sen börjar jag känna mig konstig. Jag reser mig upp, men jag är ostadig, benen bär inte riktigt och jag måste sätta mig. Jag hittar en ledig snurrfåtölj och sjunker ner djupt. Som i dvala halvligger jag där och snurrar sakta, fram och tillbaka, från sida till sida. Jag slumrar nog till en stund, och när jag vaknar känner jag att någon tittar på mig.
En kille står i dörröppningen och ser på mig, med ett brett leende över hela ansiktet. Han svajar lite fram och tillbaka samtidigt som han naglar fast mig med blicken, som om han tror att jag ska kunna hjälpa honom att hålla sig upprätt. Han ser ut lite som ett träd som vajar i vinden.
Han står där länge, länge och bara ler och ser på mig. Märkligt nog känner jag mig inte ens obekväm. Jag bara tittar tillbaka och ler jag också.
Jag vet inte hur lång tid det har gått när det plötsligt kommer fram en rödlätt kille med fräknar och Adidasjacka och dunkar till honom på axeln.
”Du, vi måste dra nu.”
Den leende killen ser på Adidasjackan och sen tillbaka på mig. Han ser förvirrad ut.
Adidasjackan drar honom i armen, försöker putta honom mot hallen.
”Men kom igen nu rå. Bussen går ju snart. Vi orkar inte vänta på dig.”
Killen tittar tillbaka på mig och sen höjer han handen som för att hejda mig. Gå ingenstans, signalerar han, sen går han i väg.
Efter en stund kommer han tillbaka med en hopskrynklad lapp som han räcker till mig.
Med grön kulspetspenna och spretiga bokstäver har han klottrat ner ett telefonnummer och texten: Ring mig imorgon. Jag lovar, jag vill det även om jag är nykter.