Sofia steg in i telefonkiosken och lyfte luren, som gav ifrån sig ett klickande ljud. Hon kikade åt höger och vänster. Olika markeringar med svart penna dansade runt på glaset och skapade ett visst insynsskydd. Hon satte in telefonkortet som hon hade köpt med hela sin veckopeng, vilket gjorde det till hennes dyrbaraste ägodel. Hon tryckte in numret, en siffra i taget. Det ringde i luren. En gång. Två. Tre. Varje signal kändes längre än den förra. Inget svar. Hon suckade och lade på. Han kanske inte var hemma ändå. Han kanske var på väg.
Hon hade redan väntat i tjugofem minuter. Det var slutet av oktober och även om det grekiska vädret höll sig varmt långt in på hösten, brukade årstiden göra sig påmind genom enstaka grå moln och småregn. Hon hade sökt skydd under en gammal platan i stadens enda park. Det fuktiga gräset doftade friskt. Ingen fick se henne där.
Hon hade på sig de snyggaste kläderna hon ägde: sina silverfärgade platåskor, lätt utsvängda ljusgröna byxor och en tunn grå kofta med dragkedja hela vägen upp. Samma kläder som kvällen då hon träffade honom på den lokala folkfesten i slutet av augusti.
Hon hade varit där med sin lillasyster och sina kusiner, som de brukade varje år. De började med en promenad bland alla kiosker som sålde gamla leksaker, kassetter, kläder, bakelser och mat. Luften var kvav och varm, och gångarna lyste av blinkande lampor och luktade grillad majs. Sedan stod de på torget mitt i nöjesparken och pratade ivrigt om vad de skulle åka.
Några meter bort hade Sofia sett två tjejer från sin klass. De var omringade av några killar hon inte kände igen. Sofia hade aldrig umgåtts med killar så här utanför skolan. Hon vinkade till tjejerna och de vinkade tillbaka. Hon såg hur en av killarna fäste blicken på henne, och hon rodnade.
Sofia hade varit den enda som ville åka det gamla skeppet. Hon älskade gungningen. Det var då han dök upp och satte sig bredvid henne. De smålog mot varandra och hon skruvade på sig.
»Jag heter Elias.«
»Sofia.«
»Jag vet. Jag frågade tjejerna vad du hette.«
Sofia drog på munnen och tittade ner medan båten började röra sig uppåt.
»Jag går på samma skola som dem«, svarade hon.
Skeppet vände neråt och de andades ut och skrattade.
»Vi växte upp i samma kvarter«, sa han.
Ingen sa något mer medan båten svängde upp och ner igen. Sofia märkte hur hastigheten gjorde alla ljus och färger runt hans ansikte suddiga. Hon undvek att titta rakt på honom.
»Jag har aldrig sett dig förut. Var brukar du hänga?« fortsatte han.
»Jag … jag går inte ut så ofta. Går på bio ibland.«
Han nickade.
Skeppet steg en sista gång och nådde den högsta punkten.
»Kan jag ringa dig nån gång?«
Frågan skapade mer spänning än själva färden ner.
Sofia skakade på huvudet. »Nej, du får inte ringa hem till mig. Mina föräldrar…«
»Jag förstår. Om jag säger mitt nummer, ringer du då? Kommer du ihåg det?«
Sofia kom hem och öppnade dörren till rummet hon delade med sin syster och stängde den bakom sig. Nästan varje vägg var täckt av affischer med popstjärnor. Deras eget paradis. Radion spelade alltid något och just då fyllde Christina Aguileras röst rummet. Systern, som satt vid skrivbordet, lyfte blicken från anteckningsboken och såg på henne. Hon måste ha förstått, för hon sa inget. Hon lade bara ner pennan och blev sittande.
»Han kom inte«, sa systern. Det lät som en fråga, men mer som ett påstående.
»Ringde han inte hit då?«
Systern skakade på huvudet. »Det skulle ju inte vara så bra.« Sedan sänkte hon rösten. »Mamma är här.«
Sofia nickade. Nej, det skulle inte ha varit bra. Men det skulle betyda att han fortfarande brydde sig.
Förra gången hade Elias inte heller dykt upp, men han hade åtminstone svarat på hennes telefonsamtal. Något hade kommit upp, hade han sagt. Innan dess hade de bara lyckats träffas två gånger.
Den här gången försvann han bara. Var han trött på henne? Klart att han var det. Hon var för jobbig med alla regler och allt smussel. Det var nästan omöjligt att få tag på henne, och när de väl lyckades ses hade hon aldrig mer än en halvtimme på sig. Han hade ju sagt att han gillade henne. Att hon var intressant. Och fin. Men han kunde ha haft vilken tjej som helst – varför skulle han orka med henne?
Sofia insåg att hon fortfarande stod vid den stängda dörren. Systern hade plockat upp pennan igen och kramade den i handen.
»Vet du vad … programmet går i natt«, sa systern med ett meningsfullt leende.
Sofia ryckte på axlarna. »Jag bryr mig inte om programmet. Du fattar väl?«
Leendet slocknade en aning på systerns ansikte. »Jag tänkte … du kanske ville … göra nåt?«
Sofia studerade henne. Sedan lyste hon upp. »Programmet! Ja, det kan jag göra.«
Systern log brett.
Det var ett radioprogram som systrarna brukade tjuvlyssna på, på låg volym när alla hade lagt sig, efter klockan tio. Vem som helst kunde ringa och be att få dedikera en sång till någon annan. Ibland kände de igen namnen, och då var det nästan som nyheter om relationerna i den lilla staden. De lyssnade på sånghälsningarna och fnittrade, sedan på sångarna och drömde.
Klockan var halv elva när systrarna satt på sängkanten närmast radion. Sofias hjärta bultade hårt och hennes händer var svettiga.
Tidigare på kvällen, när föräldrarna var upptagna i köket, hade de ringt in till programmet och önskat en låt. Sofia hade grubblat länge på vilken låt det skulle vara. Hon gillade allt som låg på topplistan medan han alltid var mer kräsen. Han hade till och med lovat henne ett blandband, som hon inte hade fått än. Hon förstod att hon kanske aldrig skulle få det heller.
»Nu! Nu kommer den«, sa systern och de båda höll andan. Deras armbågar trycktes mot varandra och det blev tyst i rummet, förutom programledarens röst.
»Nästa låt är en favorit som vi inte spelar tillräckligt ofta. Thank You, av Dido. Önskad av Sofia till Elias.«
Melodin omfamnade Sofia. Hon blundade och tog in texten, som talade om tacksamhet. För om det här var slutet då hade hon i alla fall fått uppleva sin första kärlek. För den var ju det, eller? Kärlek.
Medan de tröstande orden fortsatte spelas kunde hon redan känna hur smärtan smög sig fram i bröstkorgen. Hon visste inte att man kunde sakna någon så mycket. Hon tänkte på deras enda kyss. Hennes första kyss. Hur parken, staden och världen hade liksom upphört runtomkring dem i några sekunder.
»Tror du att han lyssnade på den där?« frågade Sofia.
»Klart han gjorde«, svarade systern. »Han kommer tillbaka. Du får se.«
Sofia kramade systern hårt. Tur att hon hade henne.