Mina taniga trådar till ben dinglade utanför sängens kant. Mina conversskor, som en gång varit vita (de par min syster köpt till mig när hon varit i New York) var askskimrande, smutskyssta av neglekt och oansvarigt bruk. Samantha och jag skulle ha varit i skolan den eftermiddagen, sittandes med ryggarna krökta likt sköra ostbågar, stirrandes ner i en onödig bok och med förvirrade blickar titta upp mot en tavla där ännu mer svårlästa mattetal skulle bli till en säker spänningshuvudvärk. Men vi hade blivit horisontellt uppgraderade: våra ryggrader var istället stöttade vid svanken, axlar och höfter avslappnade; vi låg omfamnade i en av Hästens himmelska sängar inne i en av deras butiker i centrala Stockholm.
”Hur går det med Johan då?” frågade Samantha.
”Jo, bra…” sa jag.
”Men?”
”Men jag… jag har funderat på att typ berätta för mamma och pappa om honom, men jag kan inte. Eller… jag vet inte hur jag ska börja.”
”Okej…” Samantha vände sig i den blåvit rutiga sängen och riktade sitt fräkniga ansikte mot mig. Hennes blonda snedlugg gled ner och draperade hennes kristallblå ögon. ”Varför inte?”
”För att han är fem år äldre! Mina föräldrar är inte lika chill som din mamma, Sammy. De skulle förbjuda mig ifrån att träffa Johan. Plus att de då också skulle förstå att det varit honom jag träffat flera helger i rad, och för att festa – att det inte varit hos Jenny vi sovit över för att hoppa på hennes studsmatta.” Jag himlade med ögonen, och vi stannade upp för att skratta åt tanken i några lättsamma sekunder. ”Jag skulle få ett livslångt utegångsförbud för att jag ljugit.”
”Men vänta med att säga något då.”
”Ja… men det är svårt. Jag vill inte att de ska komma på mig heller, men jag nojar över det hela tiden, och någonstans skulle det kännas värre om de kommer på mig än att jag bara berättar.”
Jag drog en djup suck och kastades tillbaka i tiden, till en kväll för några veckor sen då mamma nästan kommit på mig (nyfiken som hon var) då jag suttit och chattat med Johan på Messenger. MSN hade fortsatt att plinga till i bakgrunden av Nelly Furtado’s fågelkvitter. Den lilla informationsrutan blinkade frenetiskt på den stationära datorn och verkade sticka till i mammas ögon, eftersom hon nyfiket vandrat förbi för att fråga vem jag skrivit med; var jag gjorde. Jag hade svarat att jag chattade med Samantha, att vi planerade vårat nästa häng hos Jenny – det var bara en halvlögn. Den klumpiga datorn var strategiskt placerad i ett hörn av vardagsrummet, och i soffgruppen valde mamma alltid att ligga i den soffa som överblickade hela rummet. Likt en hök scannade hon landskapet efter faror, byten, och tonåringar som hade dumheter för sig.
Jag suckade och tittade ut och förbi det stora skyltfönster där, bakom det tjocka glaset, människor susade förbi likt sönderstressade arbetsmyror: innerstadens elit.
”Tänk att vi snart, äntligen, går ut nian,” sa jag. När våra blickar möttes försvann våra leenden, och jag förstod precis varför Samanthas ögon vattnades som de gjorde, det underliggande mörkret som dök upp bakom dem. ”Jag kommer sakna dig så mycket,” la jag sen till.
”Jag ska inte dö,” svarade Samantha. ”Vi kommer bara inte ses varje dag längre.”
”Jag vet. Och det är mitt fel. Varför valde jag att gå på ett gymnasium mitt ute i ingenstans? Jag hade kunnat välja estetiska linjen som dig.”
”Men det är ju inte det du vill… du vill plugga mode och textil.”
”Vad vet jag om vad jag vill, jag är femton år…” sa jag och rullade runt för att möta min bästa väns blick. Förändring låg i luften, hotade vår vänskap med ett tungt och laddat åskmoln, redo att slå ner de tomma löften vi givit varandra om att vi skulle vara vänner för evigt; att distansen inte skulle förstöra något.
Med Justin Timberlakes ylande i mina öron klev jag innanför ytterdörren. Och samma sekund ringde mamma, så jag tog upp min rosa mp3-spelare och tryckte på paus, för att sen flippa upp toppen av min kopparfärgade telefon.
”Hej, vart är du?” sa mamma. Hennes röst lät sammanbiten, skarp.
”Jag kom precis hem.”
”Okej… vart har du varit?”
”I skolan…”
”Skolan ringde mig. De sa att du inte var där under hela eftermiddagen, och att du haft mycket frånvaro den senaste tiden, så de ville bara ringa och kolla att allt var som det skulle. Du förstår kanske min förvåning eftersom jag trodde att du varit i skolan,” sa mamma. Hon suckade tungt, med vikten av besvikelse. ”Vi får prata vidare om det här när jag kommer hem, jag ville bara kolla vart du var.”
Det isade sig i hela min kropp när jag lagt på luren: ett obehag spred sig likt en obotlig sjukdom, nådde varje cell, varje hörn, infekterade sig ända ut i fingerspetsarna. Jag stod som förstelnad på trägolvet i hallen, och jag kom inte längre.
Fan…
Jag kunde inte säga om det var tio minuter eller en timme senare jag hörde nyckeln till ytterdörren föras in i låset för att vridas om. Jag mötte mammas blick, sa hej och sen att jag behövde gå på toaletten, och smet in bakom dörren i panik. Det var en ytterst tillfällig trygghet, det visste jag.
”Kan vi inte prata först,” hörde jag mammas röst sucka tungt.
Jag stannade till så fort jag nått andra sidan, ryggraden tryckandes mot den vita trädörren. Det kändes som om insatsstyrkan väntade på andra sidan, redo att slå in både dörr och lögner med rättfärdigt våld. Ja sa inte ett ljud, svarade inte. Om jag lät bli att andas kanske mamma skulle tro att jag dött; att avlida kändes som den enkla utvägen just då. Att ta sig ut levande fanns inte på tapeten. Kanske kunde jag förpuppa mig, spinna en kokong av alla de lögner jag burit på och sen fly, flyga iväg?
”Varför går du inte i skolan?”
Fan, fan, fan…
”Jag har väl skolkat lite här och där,” erkände jag, svalde hårt. Jag stod som fastfrusen inne på badrumsmattan, där de blå, tjocka tentakler till tyg omfamnade mina fötter likt en glupsk tsunami. En kvävande doft av lavendel från en tygpåse som dinglade på en krok trängde sig in genom mina näsborrar, forcerade sig vidare ner längst min stressåtstramade hals.
”Kan du inte komma ut så kan vi prata om det här?” Mammas röst var lugn men fortsatt skarp, utsöndrande oro.
”Ja, men jag sitter på toa… du får vänta.”
Jag hörde trägolvet knarra när mammas fötter hasade sig närmare dörren. ”Vad är det som inte är bra, Vanessa?”
”Men… jag sitter på toa! Får man inte bajsa ifred nu, ens!?”
Men jag satt inte på toaletten. Jag hade fastnat framför spegeln. Min kropp skakade en aning av adrenalin, och min blick skar i mig när jag mötte min egen spegelbild. Jag kunde knappt möta den.
”Tar du droger, Vanessa?” Mammas röst dansade runt som en vilsen själ på öppet fält, greppandes efter halmstrån.
Med en djup rynka av förvirring kastade jag blicken mot dörren och skrek: ”VA? HERREGUD!” Jag var tvungen att pausa för att skratta. Det var så bisarrt. ”Varför tror du det!? Är det någon som verkar galen här så är det du!”
”Berätta vad det är då!”
Hade jag genomgått en fullständig metamorfos hade jag börjat fläkta med vingarna nu.
”Men ta det lugnt! Det finns inget fönster i badrummet, jag kan inte smita. Jag lovar, när jag är färdig kan vi prata.”
Här har du chansen, Vanessa… ta den.
Lutandes över handfatet lät jag sen vattnet rinna från kranen, lyssnade till dess fridfulla skvalp, och kupade sen handen under strålen. Jag förde den lilla pölen till min mun och drack, låtsades att det var heligt vatten och att gudarna nu, eftersom jag drack, skulle rädda mig. Jag spolade när jag gick förbi toaletten, vetande att jag varken var religiös eller troende. Det fanns ingen gud som kunde hjälpa mig. Ingen puppa som kunde förvandla mig. Jag låste upp dörren och gick ut.
Dead girl walking…