Han klev på bussen och spanade efter någon av sina klasskamrater. Han såg inte till någon, den här morgonen heller, utan sjönk ned på en plats. Han började komma in sig i det här nu.
Det var fjärde dagen av de två veckorna på hans pryo. Han hade inte vetat vad han skulle välja, men till slut bestämt sig för en resebyrå inne på stan. Nåt skulle man ju välja. Han var inte intresserad av något särskilt och heller inte duktig på något. Det var höstterminen i nian, så det var väl dags att fundera på vad han ville göra framöver, men han orkade inte. Just nu var han mest glad för att få slippa skolan i två veckor. Det enda han visste var att han, till skillnad från många, inte ville jobba på den närliggande fabriken.
Pryon kändes bra hittills. Han hade väl inte gjort så mycket, men fått vara med och se hur saker gick till med bokningar och liknande. Han hade väl också gjort lite nytta och hjälpt till med småsaker, till exempel burit broschyrer.
Skulle han kunna tänka sig att jobba där i framtiden? Tveksamt. Men det var ändå kul att vara på en arbetsplats. Det kändes lite … vuxet.
På lunchen gick han till den närliggande gymnasieskolan och åt. Han nickade åt några han kände igen, som tidigare gått på hans skola. Det var inte bara åldern som skilde de här eleverna mot dem på hans högstadieskola. I den stadsdel där han bodde gick alla ungdomar i jeans, jeansjacka och träskor. Här, inne i stan, såg folk annorlunda ut, i många olika stilar. Han såg till och med ett par punkare. Det skulle inte funka hemma. Tänk om han skulle komma till skolan, efter pryon, med nitar och grönt hår.
Skulle han själv gå och äta här nästa höst? Han var rejält skoltrött, men borde kanske ändå gå i gymnasiet. Vad skulle han annars göra? Fast, vad skulle han i så fall välja? Han måste väl börja fundera på det här nu, inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden.
Han skyndade sig att äta så han skulle hinna gå en sväng. Han gick över torget, bort till den närliggande skivaffären. Han tyckte om att gå på stan och hade varit in på skivaffären alla de tre tidigare dagarna. Men idag hade han pengar så det räckte till en LP-skiva. Han hade ingen egen skivspelare, utan bara en kassettbandspelare, men köpte ändå alltmer skivor som han sen bandade över på föräldrarnas stereo. Han hade varslat om att han ville ha en stereo när han fyllde 15, i slutet av året. De flesta av hans jämnåriga vänner önskade sig ju en moped, men han var inte så intresserad av det.
”Hallå, grabben! Kommer du idag också?” ropade mannen bakom disken och flinade. ”Vi fick in lite nya skivor i morse”, fortsatte han och pekade.
Han vinkade tillbaka och gick för att bläddra igenom de nya skivor som kommit in. Det var det senaste året som han börjat lyssna mer på musik, mest disco. Han kände inte till så många artister, men satt varje vecka och spelade in från Poporama och Skivspegeln och andra radioprogram. Men nu fick han chansen att hitta nya artister. Mannen som jobbade här hade redan tipsat honom om flera bra grupper.
Han hittade en skiva, med en grupp han tidigare blivit tipsad om, CJ & co, och mannen räckte över ett par hörlurar så han kunde lyssna på den. Han hade inte tid att lyssna så länge, men det behövdes heller inte; den lät bra så han köpte den.
Om han valde att gå i gymnasiet, kunde han gå på skivaffären varje dag.
Han hejade glatt och ilade tillbaka till resebyrån.
Han hade bara hunnit lyssna en bit på skivan, innan mamma kom hem. Eftersom skivspelaren stod i vardagsrummet, blev han tvungen att avbryta. Han fick lyssna mer senare, när han var ensam hemma. Han behövde verkligen en egen stereo. Helst en med fyra högtalare.
Nu satt han i sitt rum och fick hålla till godo med kassettbandspelaren.
Även om han mest lyssnade på disco, så blev det även annat. Han hade just uppräckt punken och konstigt nog gillade han även det, trots skillnaden. Men han skulle nog inte bli någon punkare själv.
Han tog fram ett kassettband han köpt nyligen, med en svensk kille som hette Magnus Uggla. Han gillade hans stil och låtar.
Han tryckte in kassetten i bandspelaren.
”Vår tid! Vår tid! Vår tid! Vår tid!” skränade gruppen, vilket följdes av Ugglas: ”Nittonhundrasjuttisjuuuuuuu!”
Det var bara två månader kvar av 1977. Var det hans tid nu?
Nej, det kändes inte så. Det var för mycket som kändes jobbigt just nu. Han var trött på skolan och hade inte något som gav glädje. Och vad skulle han göra sen? Vad ville han med livet? Det kändes inte som han kunde någonting, så vart skulle han ta vägen?
Samtidigt: det kändes bra att åka in till stan och gå runt där. Det kanske ändå skulle bli kul att börja i gymnasiet, eller åtminstone som något nytt. Det kanske skulle bli skönt att lämna stadsdelen och träffa nya personer. Det kunde bli en möjlighet att bli en annan person. Ärligt talat: skulle det inte vara skönt att få bli någon annan?
Nej, det var inte hans tid, ännu, men det kanske snart kunde bli det.
Ja, kanske.