Sitter på golvet och dekorerar militärjackan. Skriver The Beatles och ritar blommor med nya tuschpennor. Grammofonen spelar Blackbird, jag kan den utantill nu.
Ett vrål hörs från gillestugan och pappa stormar in i mitt rum.
“Jag förbjöd dig ju! Vad i helvete!”
Hans ansikte är rött. Han skriker.
“Du är ta mig fan på Aktuellt! Tillsammans med han den där…höghusgrabben! Och på en kommunistdemonstration! Du som har utegångsförbud!”
Jag reser mig. Vad kommer hända nu? Jag har redan brutit både mot läsförbudet och utegångsförbudet.
“Det är nog nu unga fröken. Du har gått för långt.” Han tar upp boken bredvid mig, viftar med den framför mitt ansikte.
Han tänker inte ge den tillbaka.
“Nu ska du sitta här i ditt rum och tänka efter. För det här flicka lilla, det får konsekvenser. Lita på det.”
Nu låter han lugn. Nöjd.
Jag försöker hålla blicken stadig, naglarna skär in i handflatorna.
Jag ska inte gråta.
Pappa skriker efter mig när jag springer ut ur trädgården. Hör att han menar allt han säger.
Hjärtat bultar. Det dånar i huvudet som efter en smällare på nära håll.
Han står där som han lovat. Under lyktstolpen där vi setts nästan varje kväll efter att vi blev ihop. Efter skolavslutningen.
Jag vågade till slut. Fråga om han ville följa med mig och bada. Det har gått snart en månad och jag tror att jag älskar honom. Han har de blåaste ögon. Smartast i vår klass. Och snygg! Axellångt, ljuslockigt hår. Fräknar. Lite längre än jag. Väldigt modig. Pratar om missionärer och att Sverige sålt slavar. När läraren i SO pratade om faran med socialismen vågade han säga emot. Till och med pappa vågar han titta rakt i ögonen. Han ser på mig på ett sätt som ingen sett mig förut. När jag tänker på honom rodnar jag över hela kroppen. Jag har testat framför spegeln och sett det.
“Vad har hänt?” frågar han när jag kommer springande.
Han kysser mig. Lagom mjukt och med samma längtan som jag.
Jag blundar, vill bara stanna kvar i det mjuka och heta havet av kyssar.
“Nu tar vi båten och ror till vårt ställe. Så får du berätta vad som hänt i lugn och ro. Men du vet, allt ordnar sig.”
Vi springer hand i hand ner för backen mot sjön. Månen lyser, våra småspringande gestalter verkar jagas av skuggorna. Träskorna klapprar, ekar mellan villorna. Det doftar sommar.
Livbåten ligger där den ska. Vårt ställe är ett bortglömt gammalt båthus.
Där fick jag min första kyss.
“Vi var på Aktuellt! Pappa såg oss. På FNL-demonstrationen. Han blev som tokig. Mamma har inte sagt något, det vet jag. Pappa sa att det fick vara nog.
Han skrek efter mig att jag aldrig mer får komma hem.”
Jag börjar gråta.
“Din farsa är knäpp, han menar det inte.”
Fast han håller om mig är allt kallt inombords.
Hans hår doftar blommor av sin mammas Sunsilk-shampoo.
Han är duktig på att ro. Stora lugna tag. Han nynnar på en sång av Donovan, skrattar när jag applåderar.
”Synd att jag inte tog med gitarren.”
Han sjunger mjukt, en aning falskt men fint. Och han sjunger till mig. Bara till mig.
Yellow is the colour….
Vi har aldrig vaknat tillsammans. Vi har aldrig sovit tillsammans. Men vi har kyssts och lite till.
Hur skulle det vara…att göra DET…och att vakna tillsammans. Han ler mot mig och nu ryser jag men inte av kyla.
“Månlandningen! Snart är det dags,” säger jag när sången är slut. Vill tänka på annat, något roligt – men så minns jag vad pappa sa och blir ledsen igen. “Äh, det ordnar sig, du får väl bo hos oss ett tag.” Han ser att jag är nära gråten.
”Vi kan titta tillsammans på tv’n hemma hos oss när de landar. Morsan har säkert inga problem med det. Inte jag heller.” Han blinkar mot mig.
Hetböljan fyller min kropp igen. Jag vill kyssa honom, vill att han ska röra mig, smeka mig. Jag reser mig och tar ett steg mot honom men båten kränger till. Jag famlar i luften, når nästan hans utsträckta hand.
Jag får kallsup efter kallsup, vill inte andas in mer vatten. Panik när jag dras ner under ytan, ner i det svarta, djupa, tyngd av militärjackan.
Jag är säker på att jag ska drunkna när jag känner ett hårt tag om mitt hår och sedan min arm. Tror det är något ur djupet. Slår vilt omkring mig tills jag förstår att jag dras uppåt.
Jag viker mig dubbelt av hostattacker när jag hör. Hör hur han ropar mitt namn om och om igen och jag hör att han är rädd.
Träskorna har flutit bort. Den våta jackan hjälpte han att kränga av mig. Vill vrida ur polotröjan men jag skakar för mycket.
Vi sitter i båthuset dit vi tagit oss efter att jag har hulkat vatten och kräkts i en evighet. Aldrig mer ugnsbakad falukorv med mos.
Han gnuggar min rygg och armar så hårt att jag studsar upp och ner på bänken. Han har tagit av sig sin blåa tröja, använder den som handduk. Den luktar honom.
Jag fortsätter hacka tänder så han hjälper mig av med minikjolen och de gröna strumpbyxorna som sitter klistrade på benen. På trägolvet där de hamnar ser de ut som gammalt sjögräs.
Han hittar en filt i ett hörn. Skitig och fläckig, men den värmer. Jag har knutit hans tröja runt midjan. Han lindar filten runt oss båda och lägger sin arm runt mina axlar. Vi sitter tysta, tätt, tätt. Min fuktiga, nakna överkropp mot hans varma skjorta. En skälvning i hela honom och min lust bubblar i mig på nytt, som om fallet överbord aldrig har hänt. Min hud som knottrar sig av kyla och chock gör det nu av något helt annat. Hans lätta beröring gör mig varmare än en filt nånsin kan.
Hela ansiktet blossar, ja hela kroppen och något händer neråt magtrakten med en enda tanke – jag vill ha honom, hålla honom så nära jag kan, kyssa honom, smeka hans hud, göra hans doft till min.
Vi är båda nybörjare, jag frågade. Ville vara säker på att jag skulle vara den första för honom. Att vi skulle vara den första för varandra.
Ett hundskall och en man som ryter.
“Vafan! Vad gör livbåten här? Förbannade ungjävlar!”
Hunden skäller högt och aggressivt.
Jag sliter åt mig filten som glidit av och kastar åt honom hans halvblöta tröja. Vi reser oss samtidigt, rädda för att bli ertappade, rädda för en hund med dreglande käftar och en husse som inte tänker hålla honom tillbaka om han vill attackera.
Vi står stilla, väntar. Jag trycker hans hand. Hårt. Som om det kan få mig att försvinna. Som Dorothy, som slår ihop klackarna på sina röda skor och hamnar i landet bortom regnbågen, i filmen vi såg förra veckan på Filmhuset.
Ingen kommer. Ute är det tyst. I båthuset är det bläcksvart.
Först tror jag att han har fått en hostattack. Han frustar och hostar så jag blir orolig, men så hör jag. Han försöker hålla inne ett gapflabb. Jag kan inte låta bli, jag faller in i hans flabb, vi skrattar så vi kiknar av lättnad – över att inte ha blivit ertappade, att vi är våta men oskadda och för att vi har vår kärlek.
*
Två nätter har jag sovit borta. Hans mamma sa att det var ok.
Jag står i mitt rum, packar en resväska. Mamma tittar på. Pappa är inte hemma.
Mamma vill se glad ut.
“Mormor ser fram emot att du kommer.”
Jag nickar. Stoppar ned min bok i axelväskan. Jan Fridegårds sista roman. Jag älskade hans serie Trägudars land.
“Att hon har lyckats ordna ett sommarjobb till dig. På så kort tid!
Mammas mun ler, hon räcker mig de gröna strumpbyxorna jag lagt fram. Hon breder ut armarna som i en kram.
“Jag är så ledsen. Kanske är det bäst så här.”
Klumpen i halsen växer. För jag vet att allt är mitt fel. Jag var ju olydig. Följde inte reglerna.
Men jag kommer aldrig att be om ursäkt.
När jag kommer hem efter sommarlovet ska jag börja gymnasiet. Han på Na, jag på Sh/soc.
Om, jag får komma hem.
*
Jag visste det inte då, men jag skulle aldrig mer sova i mitt flickrum.
Jag kastades in i vuxenvärlden. Han var min livbåt i ett mörkt hav. Och vi fanns där för varandra. Han gav mig mod att växa, gav mig trygghet. Och vi hade vår kärlek.
Vi gled isär så småningom. Han är mattelärare i en småstad, jag sjuksköterska i en annan. Vår son är civilingenjör i en tredje.
Men jag glömmer aldrig.
🧡