Kommunalrådet Lars-Erik tände en Marlboro medan han betraktade Nybros snötyngda konstverk, ett knippe glasblåsarpipor med lysande kupor som symboliserade att de befann sig i Glasrikets epicentrum. Idag var det den sista fredagen i februari. På måndag skulle historia skrivas när bygget av tunnelbanan drog igång. Lars-Erik drog ett halsbloss och lyssnade återigen på Rose-Maries motargument.
Rose-Marie var kommunens socialchef och en kvinna som brann för de svaga. Hon hade blå ögonskugga och ett hårsvall som skulle gjort Sue Ellen i Dallas avundsjuk, ”Detta är inte bra för kommunen, inte alls. Jag ser en mängd problem. Gör inte du?” Hennes vita, axelbreda blus passade perfekt till den vinröda, plisserade kjolen. Hon rättade till vecken och fortsatte. ”Lars-Erik, jag måste som chef för socialförvaltningen påpeka att en tunnelbana kan bli ett tillhåll för ungdomar på glid, knarkare och A-lagare. Sedan är det pengarna.” Hon stoppade ner pekfingret i en av blomkrukorna och påpekade att den behövde vatten, sedan fortsatte hon, ”Det kommer bli extremt dyrt.”
Lars-Erik var arbetargrabben som med starkt munläder och medelmåttiga betyg, tagit sig ända upp i den socialdemokratiska kommuntoppen, med en utlovad plats i riksdagen vid kommande val. Vid ett par tillfällen hade han skakat hand med Olof Palme och fått ur sig några ord om kommunens beklämmande situation. Palme hade varit stöttande och menat att partiet skulle finna en väg bort från den nedåtgående trenden och lovade att framtiden skulle bli ljus.
”Beslutet är taget och planeringen är i full gång. Första spadtaget görs på måndag. Det kommer bli ett lyft för hela kommunen och förhoppningen är att vi få ökade skatteintäkter, vilket är precis vad vi behöver. Hur tror du annars att vi ska kunna finansiera socialbidragen? Att ta hand om alkoholisterna på torget och narkomanerna i höghusen är inte billigt.” Han askade i det mörkgröna glasfatet innan han drog ett nytt bloss. ”Som du mycket väl vet, ska vi få statlig kompensation för den nedlagda fabriken. Palme har gett sitt ord.”
Utanför ingav snön en falsk känsla av att världen var inlindad i bomull och inget ont kunde drabba dem. Som om staden hade ett skydd mot alla hemskheter. Rose-Marie hostade och viftade bort röken. ”Ja, ja. Jag vet att beslutet är taget, men jag måste ändå höja ett varnande finger.” Hon höll upp det jordiga pekfingret i luften. ”Förresten, kommer du ihåg att vi äter tårta i stora konferensrummet i eftermiddag vid 15.00? Jag har ordnat med blommor och en glasskål från Orrefors.” Lars-Erik såg frågande ut och Rose-Marie fortsatte. ”Rolands avtackning. Du ska hålla tacktalet, så kom inte försent.”
Lars-Erik nickade och fimpade cigaretten. Att hålla ett tacktal till en kollega för lång och trogen tjänst var lätt i jämförelse med bygget som drog igång på måndag. Även om han visste att en tunnelbana för en kommun med knappt 20 000 invånare var rena rama idiotin, hade han övertygat sig själv och alla andra, att det måste göras. Kommunfullmäktige hade givetvis varit starkt emot förslaget, men när han hävdat att Palme beviljat ekonomisk kompensation klubbades beslutet igenom. Det han undvek att berätta var hur han fått kompensationen godkänd.
Medgivandet hade skett vid senaste partistämman när Lars-Erik tagit mod till sig och nämnt kommunens ansträngda ekonomi för Palme, som utan vidare hade gett grönt ljus. Det han inte berättade för Palme var hur pengarna skulle användas. Vid det traditionsenliga bastubadet kom ämnet tunnelbana i Nybro upp, men då som ett skämt. Lars-Erik hade skrattat med, men samtidigt undrat hur han skulle stoppa det skenande tåg som han startat och om allt gick åt helvete, skulle förgöra hans karriär.
Det var aldrig meningen att det skulle gå så här långt. Allt hade startat fullständigt oskyldigt, som många katastrofer gör. Att ha en tunnelbana i Nybro var ett skämt mellan far och dotter, något som startade efter att de varit i London. Inget ont hade skett om deras lek stannat inom hemmets väggar. Men så blev det inte. En kväll passerade han gillestugan där dottern och hennes kompisar hängde framför den nyinköpta videospelaren. När frågan kom och han såg de 15-åriga flickornas och pojkarnas förhoppningsfulla blickar och hans dotters stolthet över sin pappa som blivit kommunens starke man, kunde han inte annat än bekräfta. ”Ja, det ska byggas en tunnelbana i Nybro.” Just där och då förstod han inte vilka krafter han satt igång och vilken ödesdiger utgång alltsammans skulle få.
Det han inte hade en aning om var att en av pojkarna var chefredaktörens son. Några dagar senare skrev både Barometern och Östra Småland om kommunalrådets förslag att Nybro, som andra stad i Sverige, skulle ha en tunnelbana. Lars-Erik kunde inte dementera och säga att alltsammans var ett skämt. Han skulle göra sig till åtlöje och ses som en pajas. Dessutom skulle hans rikskarriär vara över innan den ens hunnit börja. Han var tvungen att fortsätta köra det tåg han startat och hoppas att någon annan kunde stoppa galenskapen i tid.
Magsåret gav sig till känna och migränanfallet likaså. Han skulle inte kunna spela tennis den här helgen heller. ”Rose-Marie, det är behjärtansvärt att du tänker på kommunens ekonomi, men den behöver du som sagt inte oroa dig för. Jag har ett avtal med Palme att vi får allt ekonomiskt stöd som är möjligt.”
”Ett skriftligt avtal, hoppas jag?” Hennes pekfinger var nedtryckt i ytterligare en blomkruka och hon suckade högljutt.
”Ett muntligt, men det spelar mindre roll. Palme kan man lita på.”
”Tänk om han dör? Då står vi där med alla kostnader.”
”Palme är frisk som en nötkärna, men om han mot förmodan dör innan måndag”, han tände ännu en cigarett, ”lovar jag att personligen avblåsa alltsammans.” Sakta blåste han ut ett moln av cigarettrök och lät blicken vila på snön utanför. Om tre dagar var det spadtag och intervjuer med både tv och radio. Aftonbladet och Expressen ville göra reportage om den lilla kommunen som satsade sig ur krisen. Han skulle bli rikskändis och synas överallt. Tåget styrde rakt mot betongväggen. Halsbrännan sved.
När klockan slog 15.30 hade Rose-Marie och alla andra väntat på Lars-Erik i en halvtimme. Hennes hals var rödflammig av stress. Sekreteraren, som ringt hem till Lars-Erik och pratat med hans fru, viskade till Rose-Marie att kommunalrådet tagit tåget till Stockholm och skulle vara tillbaka först på måndag. Rose-Marie bjöd Roland att börja på tårtan.
Lördag morgon väcktes hela Sverige av nyheten att Olof Palme var död. Han hade skjutits av en okänd man på öppen gata. Ingen visste vem mördaren var. Rose-Marie drog en lättnadens suck. ”Då slipper vi i alla fall tunnelbanan.”