Jag hade precis fyllt femton år och av sommarlovet var det bara en vecka kvar. Alla lov var vi hos mormor och morfar i Hälsingland.
Den här sommaren var som alla andra med mycket lek, bad och dykning från bryggan, men för mig blev det sista gången jag dök. Jag fick en stor öroninflammation, trumhinnan sprack och det gjorde förskräckligt ont.
När vi kom hem till Jakobsberg för att börja skolan, fick jag en kallelse för ett besök hos en öron läkare. Dom skulle kolla att allt stod rätt till i öronen.
Jag gick dit själv men det skulle jag ångra sen. En sköterska tog emot mig och så småningom kom läkaren.
Det hade bildats mycket var i öronen och dom bestämde för att suga ut det. Det rullades in en maskin med en stor lång slang, jag var inte beredd på denna enorma smärta. Jag klarade tyvärr inte av det utan skulle komma tillbaka.
Sköterskan berättade för mig, den här smärtan är likvärdig med en förlossning. jag bestämde då, jag ska inte ha några barn. Som tur var glömde jag bort det senare i livet, då jag har fött två flickor.
Jag fick komma på ett nytt besök då tog jag mamma med mig. Till slut fick dom bedöva mig för att få ut allt var.
Jag har inte haft någon mer öroninflammation efter det men jag har heller inte dykt.
Mitt barn barn brukar tjata på mig att jag ska dyka men jag ger mig inte i det här fallet. Den smärtan sitter djupt.