Året då Emil fyllde femton
I morgon skulle han fylla femton. Han var inte riktigt som andra för han var ett socialvårdsfall. När han var fjorton omplacerades han och sattes i lära som stenhuggare för då betraktades han som vuxen och skulle försörja sig själv. Vad han ville frågade ingen efter för han var fortfarande ett barn.
Han behandlades väl av sina vårdnadshavare. Han fick mat, kläder och nödig utbildning men lite eller ingen kärlek. Ingen som läste en godnattsaga eller strök honom kärleksfullt över kinden.
Han var utanför den inre gemenskapen men visste inget annat och blev van att vara utanför.
Han hade drömmar. Bli en duktig idrottsman och stå överst på en prispall och höra du gamla du fria.
Han ville gå skola och läsa om främmande platser och Sveriges stolta historia.
Hans högsta dröm var att ta studenten, för en student var ett högre väsen som visste allt. Men den drömmen var bara en dröm för skolor kostade pengar och han var inte särskilt begåvad för att få välgörare som betalade.
Folk skulle skratta och peka finger åt honom för sådana tankar. Han fick lära sig att inte förhäva sig utan acceptera den lott som hade tilldelats honom i livet.
”Emil, dags att vakna.” rösten var gäll och uppfodrande och han hatade den. Ännu en dag i det förhatliga stenhuggeriet. Hans plats var ett öppet bås med ett enkelt plåttak som skydd. Väggarna var öppna och under vintern var det duktigt kallt.
Han rullade upp en kantsten på bockarna. Stenen var tung men han hade lärt sig tekniken. Det var nu hans uppgift att finhugga stenen på ovansidan med hjälp av en liten slägghammare och mejsel. När stenen var klar skulle den rullas ner på upplaget där de färdiga stenarna väntade på att levereras till staden. Därefter var det dags för en ny sten. Det var ett tungt enformigt arbete som han hatade.
Han ville ha ett annat arbete. Han vågade inte berätta hur han hatade stenhuggeriet för andra bestämde över honom. Han skulle vara tacksam för det han fick för han var inte lika mycket värd som andra. Han ville berätta om sina drömmar men vågade inte förarga sina vårdnadsgivare.
Emil hade oron i kroppen. Han hade växt sista tiden. Rösten var mörkare och det var bara ibland som den skar sig. När arbetet var slut för dagen ville han ut och träffa andra. Hans ögon sökte sig alltmer till flickorna. Emil, likaså alla andra ungdomar hade aldrig fått någon sexualupplysning. Sånt talar man inte om. Men det fanns tidningar med lättklädda damer. Och hans gener visste vad de ville.
Fiket på hörnet var samlingsplatsen. Det var mest pojkar som pratade fotboll och ibland flickor. De lite äldre var kaxiga och berättade utförligt om sin erövringarna medan de lite yngre, som Emil, storögt lyssnade. Lite senare på kvällen var det vanligt att pojkarna samlades i grupper och strögade. Gruppen vandrade storgatan fram till slutet i hopp om att träffa flickor som också var ute för att träffa pojkar. Flickorna gick också i grupp och när de möttes blev det skratt och flams och lite buffande på varandra. Allt tämligen kyskt. Några fattade tycke för varandra och gick på bio eller bara promenerade tillsammans i parken.
Emil hade i sina drömmar börjat få ofrivilliga sädesavgångar på nätterna. Han skämdes för det blev stora fläckar på lakanen. Vera, som hans vårdnadshavare hette, kommenterade ingenting utan bytte bara lakan. Emil försökte att vakna i tid för att slippa utlösningen. Ibland lyckades det.
Emils dröm om att stå överst på prispallen var levande. Han tränade löpning flitigt och vann tävlingar. Han fick uppmärksamhet och nästan en lite hjältestatus bland sin jämnåriga. Ibland var träningen viktigare än flickor.
Han hade gått i dansskola och lärde sig dansa foxtrot och till och med vals. En ljummen lördagskväll i maj klädde han upp sig i nyinköpta byxor, kavaj och vit skjorta av nylon som var stel som pansarplåt. Nu skulle han dansa och för första gången hålla en flicka i sin famn. Han rös av spänning.
Emil sällade sig till de förväntansfulla pojkarna som stod i en klunga. Alla uppklädda och en del med pomada i håret. Flickorna stod i en egen grupp, iklädda sina nya pastellfärgade vårkläder. Emil tyckte de var vackra så det gjorde ont.
Emil kände en pirrande förväntan. Hans ögon sökte sig till flickorna och längtan var stor. Hans dagdrömmar om flickor kanske skulle bli en verklighet. Visserligen hade han dansat med flickor under danskursen men det var inte riktigt samma sak.
Orkestern spelade upp och det blev rusning till flickorna. De lite äldre pojkarna visste vad de ville men Emil var blyg och tafatt och när han var framme var alla upptagna. De flesta flickorna var lite äldre och Emil ville helst dansa med någon i sin egen ålder för att känna sig trygg.
Efter att han hade stått över några danser beslöt han att bjuda upp en äldre flicka som han aldrig sett förut. Hon stod lite utanför flickskocken och rökte. Han märkte att hon tackade nej till en dans och stod kvar.
Emil tog mod till sig och gick fram. Han bugade sig och sa ”får jag lov”. Flickan tvekade, men så släppte hon cigaretten på marken och släckte den med en liten roterande rörelser på sin fot. Utan ett ord tog hon hans arm och Emil smusslade upp en dansbiljett ur fickan och lämnade den till vakten vid insläppet. Han kände sig vuxen
Hon la armen runt hans nacke och lutade kinden mot hans. Hon kom honom nära, allt för nära. Han kände lukten av ladugård och kor i hennes hår och förstod att hon var mjölkpiga eller kanske hemmadotter. Lukten kändes trygg och gav honom mod.
Hon följde honom lätt och lät handen vila mot hans nacke. Han blev upphetsad och kände mandomen resa sig, hård och styv. Han försökte hålla lite avstånd men flickan kom närmare och han kände: det här slutar aldrig väl.
Utlösningen kom och han kände blötan i kalsongerna och det blev en stor fläck på de nya byxorna. Flickan kände också och utan ett ord släppte hon honom och gick med raska steg mot utgången.
Han blev blodröd i ansiktet och följde efter under valpiga försök att dölja den stora fläcken. Kanske han lyckades för han hörde inga skratt eller kommentarer.
Emils stora kväll var förstörd och han ilade hem och försökte tvätta bort misslyckandet. Det gick dåligt och han skämdes och beslöt att aldrig mer besöka en dansbana.
Emil höll sitt löfte den sommaren och nöjde sig med att titta på flickorna på avstånd. När hösten kom träffade han, Kerstin, en av flickorna på danskursen. Hon var käcksam och Emil började dagdrömma. Han drömde att han gav henne komplimanger och ta henne i famn och de kysstes. Men av hans dröm blev intet för han var blyg och fick tunghäfta och visste inte var han skulle göra av sina stora händer. Men han märkte att hon sökte hans sällskap och en dag tog han mod till sig och bjöd på bio. Hon log och tackade ja och de satt längs bak och åt godis. Han ville men vågade inte ta hennes hand. De satt där sedesamt och Kerstin sa att filmen var bra och satt nära honom och han kände hennes värme och hennes doft. Han var förälskad.
Den första kärleken varade inte länge för en dag kom Olle till fiket. Olle var några år äldre och stordräng på herrgården. Han åkte motorcykel, var klädd i skinnpaj med pomada i håret och uppträdde världsvant.
Han gick fram till Kerstin, kramade henne och sa.
”Vad stor du har blivit, och vacker. Kom så får du åka med mig på hojen”. Och så tog han henne i handen och Kerstin rodnade och de åkte iväg.
Besvikelsen och svartsjukan rev i Emils inre, men han glömde henne snart för det fanns många andra flickor som fick hans hjärta att klappa.
Vägen till vuxenvärlden var lång. Hjärtesorgerna var plågsamma och hur skulle han slippa det förhatliga stenhuggeriet och uppnå sina drömmars mål. Han visste inte.